Gränssättning för medkänsla

Min husguru Brené Brown skriver i sin bok Resa sig stark om sju beståndsdelar av det hon kallar för Tillitens anatomi. Den första av dem är Gränssättning (”Boundaries”). Så här i inledningen av mitt 28-dagars fokus på gränser läser jag hennes ord, reflekterar över dem och lyssnar in vad de säger mig just nu och här.

För att kunna känna tillit till andra behöver jag känna att du respekterar mina gränser, och vara trygg i att du frågar om du är osäker på vad som går för sig och inte. Jag behöver också veta att att du är beredd att säga nej när jag kommer för nära någon av dina gränser. För att kunna känna tillit till mig själv behöver jag känna att jag respekterar jag mina egna gränser och är tydlig mot mig själv och andra med vad som går för sig och inte.

Jag läser och sammanfattar: ”Att lära sig sätta, hålla och respektera gränser är andra sidan på myntet av utmaningen är att lägga bort viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna.”

Och jag tar ett djupt andetag. För ja, jag har länge levt med viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna som en av mina främsta drivkrafter. Kanske till och med den främsta i perioder, sorgligt nog.

Marie-Louise Ekman har sagt: ”Vi har två liv. Först ett försöksliv när andra bestämmer. Sedan ett riktigt liv som man själv tar hand om. Ett tredje liv finns inte.”

När jag läser citatet i ljuset av de tankar som cirklat i mitt huvud med anledning av mitt första halvsekel, handlar det om att jag under mitt första halvsekel i hög utsträckning låtit er andra definiera mitt egenvärde. Har jag blivit accepterad, inkluderad, efterfrågad, beundrad, omtyckt av er? Och som en konsekvens av detta har jag varit livrädd för att göra er besvikna. Då skulle jag ju förlora er acceptans och bli exkluderad, avvisad, föraktad, ignorerad. Bortvald. Värdelös.

Det har varit ett försöksliv där jag testat vem jag kunnat bli, vem jag velat vara med sikte på att passa in. Det är i högsta grad en naturlig drivkraft, en konsekvens av evolutionens verkan på människan som social art. Vår art består av mängder av unika individer, som i väldigt hög grad blir till som individer i mötet med andra individer och i mötet med sociala sammanhang i form av olika grupper. Grupper som vi länge varit, och faktiskt fortfarande är, beroende av för vår överlevnad.

På tröskeln in i mitt andra halvsekel känner jag mig alltmer redo att själv ta kommandot över min självkänsla. Redo att börja leva på riktigt med min läsning av Marie-Louise Ekmans ord. Med sikte på den mening och inom ramarna för de grundvärderingar som mina första 50 år ritat ut på livskartan så här långt.

Därför är det nu tid att sätta viljan att bli omtyckt och rädslan för att göra människor besvikna i perspektiv. Jag inser att jag, för att kunna leva fullt ut i de av mina grundvärderingar som handlar om medkänsla med mig själv och andra, och om att hålla bekräftande och bekraftande rum för mina medmänniskor öppna, behöver träna min gränssättningsmuskel.

Jag hittar ett citat av Brené Brown på webben, tyvärr inte i original. Det visar på varför medkänsla och tydliga gränser går hand i hand. Jag läser och samlar mod.

The most compassionate people that I’ve ever interviewed… happened to be the most boundaried. They happened to be the people who had very, very clear boundaries about what they were willing to do, what they were not willing to do, what they were willing to take on, and what they were not willing to take on. 

I have a little boundary mantra now that’s… choose discomfort over resentment. In those moments that sometimes it’s uncomfortable to say ”No, I can’t,” or ”I’m sorry, I’m not available,” and it feels uncomfortable. But it’s so much better for me to choose being uncomfortable in a moment, than feeling complete resentment and judgment forever.

http://arianek.com/boundaries-and-compassion

Jämförelsens träsk

perfect-948197_1920
Foto: jaychoi2770 @ Pixabay https://pixabay.com/sv/perfekt-liv-ofullkomlighet-street-948197/

Om dödskuggan är en dal så är jämförelsen ett träsk. Ett illaluktande, dyigt träsk som drar ner självkänsla och energi i gyttjan.

När jag fastnar i det destruktiva jämförandet med andra är det som om själva mitt varande blir en prestation. Visserligen är det oftast andra, mer avgränsade ”prestationer i ordets traditionella mening” som för mig in på vägen som leder till träsket. Men ofta slutar det med att jag fastnar i tankar och känslor av att det nog inte bara är den specifika uppgiften, rollen eller prestationen som andra gör bättre än jag.

Det är liksom hela jag som är fel.

Träsket innehåller, utöver jämförelsens kvävande dy, också intolkningens förgiftande gaser. Det är inte bara jag som identifierar mina otillräckligheter i jämförelsen med ”alla andra”. Nej, när jag fastnat i jämförelsens träsk ser ju hela världen dem och fördömer mig. Att jag överhuvudtaget har några vänner, får ha kvar vårdnaden om barnen och om katten, att jag får in uppdrag och har ett jobb – det handlar ju bara om att människor inte orkar agera på min oduglighet. Allt enligt min reptilhjärnas förvrängda verklighetsuppfattning.

Nu har jag ju tack och lov vid tillräckligt många tillfällen tagit mig ur träsket för att veta att det ligger i en återvändsgränd som jag faktiskt kan ta mig ur och bort från. Jag vet att det finns en annan väg.

Till den vägen visar några av Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv som jag skrev om 2016. Inte minst då ”Värna om ditt sanna jag – frigör dig från andras åsikter” och ”Värna om skapandet –frigör dig från jämförelsetänket”.

Till den vägen visar också Nilofer Merchants tankar om Onlyness:

Onlyness is that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human. Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued. Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision.

(Onlyness är det som bara just den personen kan bidra med till en situation [typ, situationen ”livet” tänker jag]. Det innefattar varje människas resa och passioner. Onlyness handlar i grunden om att hedra varje person: först, som vi ser oss själva [sic!] och sen som vi värderas. Var och en av oss står på en plats som ingen annan upptar. Den unika ståndpunkten är sprungen ur vår samlade erfarenhet, perspektiv och vision. (min översättning))

Intellektuellt sett hittar jag på Onlyness-vägen med förbundna ögon i mörkret. Men med jämna mellanrum tar reptilhjärnan över ratten, och jag hamnar på avfarten till vägen som bär till träsket. Jag märker det ofta inte förrän jag fastnat med spinnande hjul och sjunkande fordon. Inte sällan hänger felkörningen ihop med att farten i livet går för snabbt.

Att skriva av mig frustrationen har jag upptäckt är ett bra sätt för mig att lägga i backen och få fast mark under hjulen. Och genom att skriva just det här inlägget har jag kommit upp på vägen som nu leder bort från det träsk där jag befunnit mig några dagar.

Kanske kan mina navigeringserfarenheter hjälpa dig som, liksom jag, kör fast i jämförelsens träsk med jämna mellanrum. Du är inte ensam. Jag väntar in dig på påfarten till Onlyness-vägen, så kör vi jämsides mot soluppgången!

Du vet väl om att du är värdefull.

Att du är viktig, här och nu.

Att du är [värd att vara] älskad för din egen skull

för ingen annan är som du.

(Ingemar Olsson)

Säger nej för att skapa rymd

Hur går det med min intention som jag tidigare skrivit om, att säga nej för att skapa rymd? Denna kväll är det fullmåne, och eftersom jag följer månens faser i min intention låter jag den under dessa dagar blomma ut till fullo. Jag iakttar, gör, reflekterar och lär.

IMG_2897

Oj, vad jag har lärt denna vecka. Har sett flera mönster av tankar och göranden hos mig själv som skapar massa stress; stress som inte sällan rinner över genom ögonens tårkanaler. Tankarna och görandena handlar om att jag ofta, ofta, läser in en massa antaganden om vad andra vill och förväntar sig av mig och de skeden som jag är en del av. Jag jobbar hårt för att göra människor nöjda och glada, ofta(st) utifrån antaganden om vad som gör dem nöjda och glada…

När mina antaganden om vad andra vill går på tvärs med varandra och dessutom vad jag vill – ja, då blir det kaos i huvudet. För då lyckas jag ju inte i mitt uppsåt att göra alla glada och nöjda. Och vad är jag då värd…..?

Jag vet ju i grunden att mitt värde inte sitter i att göra andra glada. Därför behöver jag träna mig i att säga nej. Nej till tankespöken och självkritik.

Mitt nej ger mig rymd – och ansvar – för att känna efter, sätta ord på och följa min egen väg. Mina önskningar, mina behov, mina drömmar.

Därför blev det månfotografering med älsklingen ikväll. Därför blir det med största sannolikhet, om vädret är vänligt, ännu en dag i backen imorgon. Med värkande fötter och mjölksyra i alla muskler nedanför höfterna, tror jag. För att utförsåkningen är så kul, så befriande, så meditativt. Och för att det är så kul att göra det med 10-åringen, som är glad som en lax i backen.

 

Akta självet – #blogg100 16/100

För ett par veckor sedan snubblade jag över en understreckare i SvD om självhjälpsmyten som vår tids religion. Det som jag framförallt fastnade vid var stycket

Mot ”självkänsla” vill Briers ställa begreppet ”självaktning”, alltså att man har något fog för sin självbild, att man agerar så att man kan känna sig nöjd med sin insats.

Eftersom jag jobbat med min självkänsla under många år och läst ett otal populärpsykologiska böcker i ämnet (känns det som), men aldrig funderat närmare över begreppet självaktning gick tankarna och googlandet igång. Snavade t.ex. över en intressant artikel från Läkartidningen 2002 av Johan Beck-Friis om självaktningens centrala betydelse som kännetecken på depression. Han skriver bland annat: ”Självaktning beskriver således något mer än det vi brukar kalla självkänsla, liksom självtillit, självförtroende och också självbild.”

Helt klart verkar det råda en viss begreppsförvirring; det är svårt att hitta entydiga definitioner med klara gränser.

Varför är det viktigt att veta vad som är vad? För mig handlar det om att jag får en bättre bild av helheten om jag kan sätta namn på de olika delarna. Kanske har jag missat någon del, kanske har jag missat ett samband som när jag får syn på det förklarar dittills o- eller svårförklarliga skeden.

Så – ett snabbt, liksom högst personligt och lekmannamässigt, försök att summera några års läsande och funderande med dagens sporadiska internetsökande efter nya nyanser ger mig följande resultat:

  • Självförtroende – tillit till min förmåga att göra, prestera. Växer när jag utsätter mig för situationer där jag gör nya saker eller presterar i nya sammanhang.
  • Självkänsla – förmåga att observera och sätta ord på mitt mentala tillstånd, mina avsikter, önskningar, behov och min kunskap (jämför medkänsla och inlevelseförmåga). Växer när människor omkring mig visar att mina behov och önskningar är betydelsefulla för dem.
  • Självmedvetande – insikt om mina grundvärderingar, min uppfattning om rätt och fel, min uppfattning om mening och riktning med mitt liv och min plats i världen.
  • Självrespekt/självkärlek – acceptans och uppskattning av den jag är, med mina styrkor och svagheter, min ”onlyness” – det bidrag som bara jag kan ge och göra, utifrån mina erfarenheter och egenskaper
  • Självaktning eller kanske självaktande – det sätt jag lever på, de val jag gör, för att vårda, utveckla och visa aktning för alla dessa facetter av min självbild. Min självaktning utvecklas i samspelet med andra människor, inte minst under barndomens anknytnings- och relationsbyggande med människor som betyder mycket för oss.

Självaktning innebär inte att jag håller mig själv förmer än andra. För mig är det snarare en positiv spiral, där min ökade självaktning gör mig mer lyssnande på andras behov och nyfiken på vad jag kan lära av dem och deras ”onlyness”, något som i sin tur kan stärka deras självaktning.

Vad betyder självaktning för dig?