Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan eller veckorna som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill till exempel uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. De senaste tre veckorna…

...… har några anledningar till tacksamhet varit

• vänskaper. Gamla och nya. Som växer och fördjupas. I många olika dimensioner.
• den ljuvligaste av sommarkvällar på Oaxen Slip och Ekens utebar i bästa tänkbara sällskap i form av grannen och vännen M.
• utflykten till sommaridyllen Strängnäs med grannarna M och M, inklusive det gästfria mottagande av ena Ms mor.
• en utslagen ros på min rosenbuske. De glupska rådjuren måste ha missat en knopp!
• solvarma tomater direkt från plantan.
• dagar i lugn koncentration och produktivitet på jobbet.
• en vedeldad bastu i sommarnatten.
• att få fira födelsedag för M, min numera femtonåring i dagarna tre.
• besöket av mor, med tid på tumanhand inklusive promenad i omgivningen, och av syster och svåger.
• leendena från mötande promenanter längs Årstaviken när jag mött deras blickar, hälsat dem med en nick och ett leende.
• läsupplevelsen som slungade iväg mig sådär 2500 år bakåt i tiden till Nepal, i mötet med Herman Hesses Siddharta.

… har jag promenerat och promenerat. Sällan under 10 000 steg om dagen, ofta över 13 000. Åtminstone fem raska få upp flåset-promenad per vecka. Självmedicinering pågår. Med goda effekter på sinne och kropp.

… har jag lyssnat på fängslande filosofihistoria i poddformat: Awakening from the meaning crisis med John Vervaeke, lektor i Kognitionsvetenskap vid University of Toronto. Podden har beskrivits som ”Weaving together historical narrative and contemporary science to paint a compelling picture of foundation of the meta-crisis of our times”. Och det är en bra beskrivning.

… har jag firat Pride. Firat framstegen för kampen för hbtq-personers rättigheter, inte minst rättigheten att bli sedd och tolererad för den en är. Jag har firat genom att, tillsammans med min 16-åring, lyssna på en inspirerande och bildande föreläsning av Barbro Westerholm om bakgrunden till varför 2019 är ett jubileumsår i denna kamp. Genom att träffa en livs levande, nyvald partiledare och då dessutom bita huvudet av blygheten för att passa på att kort introducera mig och mitt engagemang för dessa frågor. Genom att gå i paraden med nätverket Stolta föräldrar till hbtq-barn. Samma parad som två av mina barn själva gick i. Jag har firat, men också blivit stärkt och beslutsam inför fortsatt och förstärkt engagemang i kampen.

… har jag tränat på att hitta lugnet i egentiden igen. Det lugn som var så självklart för mig som barn. Det lugn som är en viktig del i upplevelsen att den hemlängtan till en plats av lugn och ro som inte har geografiska, utan själsliga, koordinater i allt högre utsträckning finner sig uppfylld. Jag har hittat en hemmahamn i mig själv, en hamn jag nu är på väg in till.