Återblick på tacksamhet, förundran, lärande mm #4

Under 2019 vill jag regelbundet stanna upp, göra och dela en kort återblick på veckan som gått. Det är för mig ett sätt att leva ett medvetet, reflekterat liv. Jag vill uppmärksamma saker som jag är tacksam över, men också notera något jag lärt mig eller tränat på, liksom vad har jag läst, tittat eller lyssnat på. Årets fjärde vecka…

… har några av de saker jag är tacksam för varit

  • lördagsmiddagen med kidzen. God mat (som jag lagat själv) och, framförallt, härlig gemenskap på temat ”Bästa låten ever”. Spotify gick varm när vi turades om att spela och sjunga (skråla…) med i våra favoriter.
  • de 2×2 timmarnas introduktionskurs i Iyengar Yoga som jag gav mig själv i helgen. Välgörande för stel och värkande kropp. Kände mig en centimeter längre när klasserna slutade än innan.
  • de 2x2x30 minuternas rask promenad i vintervädret som jag tog på vägen till och från kurstillfällena. Dagsljusdusch.
  • att min briljanta coachkurskompis vill samskapa och samarbeta med mig i en himla kul lösning för att hitta coachklienter. (Hör av dig per mejl om du är nyfiken på vad vi kan göra för dig!)
  • att min planering och genomförande av en visionsworkshop för ett stort gäng personer funkade så bra att uppdragsgivaren uttryckte sprudlande nöjdhet.
  • måndagens körövning. Att sjunga i kör är sannerligen en av de bästa medicinerna för välmående som finns.
  • mitt utvecklingssamtal.
  • ord av kärlek.

… förundrades jag med barnslig förtjusning över

  • snöflingornas stilla singlande.
  • skuggorna av snöflingorna på nysnön – som svärmande insekter på besök från en annan årstid.
  • trädens nakna respektive snötyngda kronor mot himlen. Naturen är en oslagbar skulptör!

… har jag på allvar landat i insikten om att

  • jag nått den aktningsvärda åldern i kvinnolivet då klimakteriet är en väldigt påtaglig och humörpåverkande realitet.

… har jag lyssnat till mina barns tankar om min ålder:

  • När vi pratar om skillnaden mellan kvinna, tant och gumma frågar jag om jag är tant. 15-åringen avger blixtsnabbt omdömet: ”Nej, du har två månader kvar till tantstatus!” (Jag fyller alltså femtio om mindre än två månader). Tur att jag inte har några problem med epitetet tant – redan som 11-åring kallades jag ”Tant Sara” av musikdirektören och barnkörledaren i Sandvikens kyrka. Och i min värld hänger ”tant” ihop med en status av att ha slutat bry sig så förtvivlat om vad en tror att alla andra tycker om en… för att istället gå sin egen väg, trygg i den en är och vad en behöver.
  • Samtidigt kände jag dock att det var lite tur att jag tidigare i veckan kvalat in som ”en femtiårig fjårtis” enligt 11-åringen, som hade synpunkter på mitt sätt att uttrycka mig…

… har jag bland annat läst

  • en artikel i SvD om hur vår hjärna påverkas av en digital livsstil. Det är en intervju med Anders Hansen, psykiatriker, som snart släpper boken ”Skärmhjärnan” . Läsningen fick konsekvensen att jag än en gång tagit bort Facebook och Twitter från telefonen, liksom ett gäng mobilspel…
  • min själssöstra Helena Roths sååå läs- och tänkvärda inlägg om förmågan till lärande och reflektion (som delvis kom sig av en kommentar som jag gjorde på ett annat av hennes inlägg). I inlägget kopplar hon ihop förmågan till varsam samvaro med sig själv med förmågan till lärande och reflektion och i förlängningen med förmågan till meningsfull förändring och expansion.

Vad tar du med dig från den gångna veckan?

Jesusbarn minus 1 – fridfull julnatt

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Kära läsare,

Jag önskar att din julafton åtminstone till dels motsvarat det du önskat inför denna dag. Och att du nu kan avnjuta julkvällsfrid.

Du har säkerligen dina musikaliska traditioner som förstärker känslan av postjulbords- och paketöppningslugn denna kväll. För mig får denna stund, ingången till julaftonsnatten, gärna ramas in av körsång och orgel. Min musikaliska tradition sedan 2016 är därför min spotifylista med namnet Julnatt.

God jul!

Foto: Max Modig

En helt ny dag…

Jösses, så tungt det har varit i livet och här på bloggen – som ju oftast speglar mitt liv – de senaste veckorna.

Om det är

  • lättnaden efter en lyckad megaleverans i jobbet,
  • eller glädjen och energin av att få sjunga med och träffa kära körsystrar igen,
  • eller tacksamheten och värmen i att få träffa min alldeles egna syster – tillsammans med nästan hela familjen, inklusive the soon-to-be-ex (som härmed får en egen förkortning ”STBE”) – i god gemenskap över gott fika, god mat och gott vin,
  • eller ännu ett förlösande småsnack med STBE som landade i respekt, ömsesidig tacksamhet och förståelse.

Det vet jag inte.

Men jag vet att idag känns det som att ljuset börjat återvända (trots att vi nu officiellt går in i den tiden på året då dygnets mörka timmar är fler än de ljusa). Så när jag såg en av låtarna bland resultaten som Spotifys algoritmer valt ut till min Discover Weekly-lista personliga tips för mig för veckan, smålog jag för mig själv och tänkte: ”Ja visst kan jag se en helt ny dag börja gry. En dag som jag ännu inte vet något om, och som på avgörande och smärtsamma sätt skiljer sig från min gårdag. Men den är min att ta emot, utforska och göra något av.”

Uptown funkified – dag 48 i #blogg100

Inlägg med visst nerd alert – nu är du varnad!

Smiley-Dance

Har haft en låt på hjärnan idag. Gårdagens körrep värmdes upp med fys i form av grymt rolig korre (har denna termin lärt mig att det är danslingo för koreografi) till Mark Ronsons Uptown Funk. Uppvärmningen fastnade på film och hamnade sedermera på FB, där den fick stort intresse och uppskattning. En medkorissa delade en underbar vintagevariant på kvällen.

När jag vaknade av mig själv vid sexsnåret i morse, var min första tanke: ”do. dodohdot dodohdo do do.” Oh well, good morning sunshine, liksom!

Och så fortsatte det. På vägen till jobbet: ”do. dodoodot…”. Även om jag inte helt har släppt sargen än så låter jag groovet gå hela vägen ut i kroppen under promenaden – dancewalk i nanoversion skulle jag nog kalla det.

Väl framme på jobbet, medan jag går igenom mailen och väntar in kollegan: ”do. dodoodot.” Tänker a) att det vore grymt att börja varje dag på kontoret med lite fys à la Tindra (som körens koreograf heter) b) ”what’s keeping me?”.

Under promenaden till eftermiddagens möte: ”do. dodoodot dodoodot do do.” Jag att lyssna och att nanogroova. I jakten på flera UptownFunk-kickar hittar jag ett par coola akustiska versioner här och där, glassiga Glee och så plötsligt ett intro som får mig att lystra till: brass och trummor – tänk amerikanskt Marching Band, me like! Det var bara det att när sången väl började var det i form av tre jordekorrar… Me don’t like. Tänk det arret, fast med Bruno Mars vid micken istället… Me like very much :)!

Som tur är kan jag rensa öronen med magiska Tim Akers & the Smoking Section (som för övrigt också gjort en sjukt bra Shake it off).

Händer det dig ibland att du nördar in på en låt, och med hjälp/förledd av Spotify tar dig igenom version efter version? Och så undrar jag givetvis – vilken låt skulle kunna få dig, eller kanske till och med får dig, att börja utmana konventionerna och groova med på hållplatsen eller under promenaden?

Illustration by Krabat der Zauberlehrling (Own work) [GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html) or CC BY 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/3.0)], via Wikimedia Commons