We did it! Med pannben, pliktkänsla (”Måste ta mig i mål för att lämna tillbaks tidtagningschipet ordentligt”), party och people som hejade fram mig, även när tårarna var nära och tänderna nästan gjorde hål i underläppen, krossade jag både kyrkbacke och alla tvivel på mig själv.
Det var väl i december som syrran kläckte idén att hon och jag skulle springa Midnattsloppet. Har glömt varifrån hon fick inspiration till denna galna idé, men jag antog utmaningen. Första steget var att börja träna på löpband i grannhusets F&S. Sedan gav jag mig hän till den bästa träningsform med de bästa ledarna och stöttepelare jag råkat på. Plötsligt hade jag sprungit mitt livs första löptävling, och kunde faktiskt säga om mig själv att jag var en löpare. Jag löptränade, även utanför NMT-passen, och lyckades samla ihop ett helt lag vänner som vårrusade på Djurgården och picknickade i gräset.
Jag fortsatte att löpträna, med Runkeeper som en allt bättre vän och coach. Som de flesta nybörjarlöpare går jag ut för hårt, springer för fort och tar slut för tidigt. Men med Runkeeper har jag lärt mig att disponera insatserna bättre och bättre.
Inspirerad av boken Born to Run, barfotalöpningens evangelium, gav jag mig på att två gånger träna i mina Tevasandaler på Roslagens rofyllda vägar. Jag fullkomligt flög fram, men fick så ont i höger framfot att jag skulle vilja skriva några väl valda svärord framför ”ont”.
Inspirerad igen, denna gång av maken som kontaktade en sjukgymnast – min sjukgymnast Ann – , fick jag för någon vecka sedan tummen ur för en koll av fot och höfter. Domen: du får springa Midnattsloppet, men sedan är det uppehåll tills foten är utredd och rehabad.
Så igår kväll stod jag och syrran där i fållan för startgrupp 7A. Vi svor Midnattsloppseden – att vara schyssta och ha kul, typ. Vi sjöng med Kenta att ”Just idag är jag stark…”
Och så gick skottet! Adrenalinstinn och meddragen av medlöparna stack jag iväg i ett alldeles för högt utgångstempo. Så även sträckor som jag tidigare sprungit utan problem (Norra Hammarby sjö kaj t.ex.) blev igår trögsprungna. Händerna på och ovanför huvudet titt som tätt för att få luft; andas in på fem, in på tre; sträck på dig, in med svanken… Alla nedförsbackar använde jag för att ta igen förlorade minuter. Runkeepern hjälpte mig att ha koll på att jag låg under de magiska 9 min/km som jag behövde för att hinna i mål innan de stängde. I sanningens namn gick jag nog större delen av sträckan.
Att bo i stan har många fördelar, inte minst att det är lätt att stolt och lyckorusig släpa sig hemåt med syrran efter fullbordat lopp. En farlig frestelse att bryta var det dock när jag passerade Katarina Bangata med smärta i båda fötterna, knäna och höfterna på en massa nya och gamla ställen. ”Därborta, till vänster, väntar sängen…” Men så var det ju chipet, jag kunde ju inte lita på att den funktionär som jag tänkt ut att jag skulle lämna det till längs vägen skulle komma att återbörda det på rätt sätt. Så, vidare mot mål!
På väg ner från Fjällgatan verkade det som om de skulle stänga banan – hade jag trots allt varit så långsam? Spurtade förbi funktionären med staketet och hann. Bara två bilar till, bara till den lyktstolpen – bit för bit tog jag mig framåt. I korsningen Götgatan/St Paulsgatan hejade funktionärerna: bara nio minuter kvar nu, kom igen! Titt på Runkeeper – jo, jag borde fixa det. Och även om jag inte skulle hinna i mål medan det var öppet och kanske därmed missa medaljen, så skulle jag i alla fall slutföra för mig själv!
Och till slut såg jag målet. Hade tänkt spurta hela Hornsgatan, men valde att spara mig till de sista 50 – nu var det väl ändå själva den om jag inte skulle fixa det. Och så – var det slut, jag hade gjort det! Utsträckta funktionärshänder highfivade, syrran ringde och skrek i luren när hon hörde att jag kommit i mål.
Ända sedan 2008 har jag hört Doras och Boots jubel när de, bit för bit, klarat utmaningen och utmanövrerat Swiper än en gång: ”We did it!” På samma sätt har jag, bit för bit, klarat utmaningen att se på mig själv som en tränande, på-mig-rörande, individ. Och jag har utmanövrerat Swiper i form av mitt tvivel och bekvämlighet. TACK alla ni som stöttat mig i detta – Andreas och barnen, Kicki med idén, Anne-Li, Åsa, Lisen och alla andra magiska NMT-människor, ni läsare av den här bloggen. Tack vare er – och mig själv – jublar jag idag: ”I dit it!”
