För femtio år sedan brakade det loss i New York. När poliserna stormade in i en razzia mot homosexuella och transpersoner på baren Stonewall Inn, blev det början till en flera dagar lång och våldsam demonstration. Och det blev en vändpunkt i kampen för homosexuellas frigörelse. Året efter hölls den första Pride, i New York.

För andra året i rad har jag idag gått i Prideparaden i Stockholm Pride. Båda åren har jag gått med nätverket Stolta föräldrar till hbtq-barn. Jag har valt att gå med nätverket för att jag är oändligt stolt över mina barns mod och integritet – den väg jag försökt visa och vänja dem vid att vandra – att vara sig själva, även om det ibland innebär att utmana både sig själv och andra. Och jag har valt att gå med nätverket för att säga till föräldrar, syskon och släkt till alla barn och unga som blir avvisade, bortstötta, förträngda av dem som borde – ja, faktiskt borde – stå dem allra närmast, stötta och älska sitt barn, bror, syster, syskon fullt ut som hen är, att det finns ett annat sätt att förhålla sig. Naivt, kanske du säger. Men det är genom våra handlingar och våra exempel som vi förändrar världen. Om jag bara kan bidra till att en närstående väljer en annan väg än avvisandets och bortstötandets väg – ja, då är det tillräckligt.

I år fick jag gå i fint sällskap av en vän som gick sitt första tåg för fyrtio år sedan, när Prideveckan hette Frigörelseveckan. Det kändes stort att gå med honom under broarna över Kungsgatan, som idag var fyllda med jublande, applåderande åskådare, och höra berättelsen om hur de då betydligt färre demonstranterna än dagens ca 45 000 fick ruttna grönsaker kastade på sig från samma broar.

Under de här fyrtio åren har mycket hänt. Min sextonåring och jag lyssnade tidigare i veckan på Barbro Westerholm, bland annat mångårig riksdagsledamot för Liberalerna och fd generaldirektör för Socialstyrelsen. Hon berättade om den politiska historien bakom avkriminaliseringen av homosexualitet (1944), borttagandet av sjukdomsstämpeln (1979), partnerskapslagen (1995) och könsneutralt äktenskap (2009). ”Man får inte vara ömhudad om man ska jobba för det man tror på” som hon sa. En sann legend, förebild och inspiration.

Utöver frigörelsen på sexualitetens område, har dessutom mycket skett vad gäller könsidentitetsfrågor under dessa år. Kravet på sterilisering vid könskorrigering togs exempelvis bort 2013, och i några andra länder har ett tredje juridiskt kön införts.

Det är lätt att tro att de gjorda vinningarna nu är skrivna i sten. Men kampen för att

Varje vuxen människa bör kunna fatta så många faktiska beslut utan fruktan eller favörer angående så många aspekter av sitt liv som är förenliga med alla andra vuxna människors lika frihet

Judith N Shklar, Rädslans liberalism

kommer aldrig att vara slutgiltigt vunnen. Historien tar aldrig slut.

Därför kommer jag att fortsätta gå i Prideparaden. Därför kommer jag att fortsätta stötta mina barn i deras livsval av sexualitet och könsidentitet oavsett vad de väljer. Därför engagerar jag mig nu politiskt med fokus på bland annat hbtq-frågor.

Utöver att gjorda landvinningar ständigt behöver försvaras, återstår många viktiga steg att ta. I dagens paradpromenerande fick jag iallafall ihop 13 000 fysiska steg, vilket gör att jag nu ikväll kan lägga upp fötterna i en paus från vardagsmotionsmålsättningen om 12 000 steg varje dag.