Grundad

Nymåne – ny intention.

I lyssnandet inåt efter vad jag behöver sätta extra fokus på de kommande 28 dagarna hörde jag den svaga viskningen ”grundad”. Och för första gången sedan jag började sätta intentioner per måncykel ville en känsla vara med och leka. Eller snarare ett medvetandetillstånd, att kombinera med intentionen om att utforska mer av vad det innebär för mig att leva grundad. Eller som en bekant formulerat det ”att ha lite mer gravity i livet”.

Tillståndet jag tänker på är det tillstånd som jag hamnar i i slutet av headspacemeditationerna. Andys varma röst uppmanar mig då att släppa lös hjärnan och låta den göra det den vill, vandra dit den vill, utan något särskilt fokus. Paradoxalt nog landar jag då i ett sällsynt tillstånd av inre tystnad, i ett lyssnande, observerande, en väntan på att se vad hjärnan ska ta sig för.

Planen för de kommande 27 dagarna (det var nymåne igår) är därför att lägga extra tid på meditation. Oguidade meditationer, med intentionen att vila i det där lyssnande, observerande, väntande tillståndet där min sedvanligt hektiska tankeverksamhet – tankespinn – får vila. Är nyfiken på vad det kommer att göra med mig.

”Grundad” är därmed också den intention som jag går in i mitt femtioförsta levnadsår med om tre veckor. Det känns tryggt. Som en bra avstamp in i mitt andra halvsekel (eller vad det nu blir).

Vilka upplevelser, associationer och tankar har du kring vad det innebär att känna sig grundad?

Meditationsreflektion: process, inte tillstånd

Sitter på min altan och mediterar i solstrålarna som snart dränker hela platsen i värme och ljus.

Räknar andetagen, ”ett på inandningen, två på utandningen, tre på in, fyra på ut”. Upp till tio uppmanar mig Andys mjuka röst, sen ska jag börja om igen.

Plötsligt är jag på fjorton, och räkningen har hamnat i bakgrunden av tankarna på vad vi ska äta idag och annat smått och gott.

Det är som det ska, vet jag vid det här laget. Jag för tillbaka mitt fokus till andetagen och räknandet.

Just denna process: att släppa taget om de tankar som dragit iväg med mig och varsamt återföra dem till mitt neutrala fokus, är kärnan i meditation för mig just nu. Det handlar inte om ett tillstånd av att ”inte tänka på något”, ”tomt sinne” eller så.

Ljuvligt välgörande i sin enkelhet. Och omöjligt att ”göra fel”.

Enklaste sättet att få svar

Jag fascineras av hur mycket energi vi människor lägger på att försöka förstå andra människors beteenden och drivkrafter på distans.

Denna strävan ser jag på livets alla områden: politisk/ religiös/livsåskådande/värderingsmässig uppfattning eller andra val som görs i stort och smått.  ”Hur kan hen göra så? Varför gör de inte si? Hur tänkte hen där? Om de bara hade insett/upplevt hur det är att verkligen [valfri känsla/situation] hade de minsann inte betett sig så här.”

foot-450378_1280Vi gör hela tiden tolkningar av andra – alla utifrån vårt eget sammanhang och förståelse av verkligheten. Med andra ord, utan garanti för att komma fram till en tolkning som någorlunda motsvarar den komplexa verkligheten för den eller de andra som vi försöker förstå (och vars beteende vi oftast, när dessa tolkningsförsök görs, stör oss på i någon utsträckning).

För blyg för att fråga, för rädd för svaret – vad är anledningen till att vi drar oss för att direkt ställa frågan till den eller de personer vi begrundar?

Jag inser att jag i högre utsträckning än hittills vill försöka förstå i närkontakt av tredje graden, snarare än via något slags diffus uttolkning på vad som riskerar att vara mentala ljusårsavstånd. Jag inser att jag inte alltid – kanske sällan – kommer att vara bekväm eller tillfreds med svaren. Jag hoppas att jag ändå har integritet och uthållighet nog att lyssna.

För det är så att den direkta frågan oftast är det bästa sättet att få förståelse och svar. Eller vad tänker du? 

Foto: johnhain @ pixabay

 

Att släppa fram blå himmel – dag 16 i #blogg100


Inte sällan läser jag om hur människor inte tycker att meditation är något för dem, eftersom de ”blir rastlösa av att försöka tänka på ingenting”.

För mig handlar meditation inte om det. För mig handlar meditation om att stilla det ständigt pågående tjattret i mitt huvud för en stund, genom att fokusera. Inte på att inte tänka, men på ett ankare av något slag. Ofta är det andningen, men det kan också vara på att scanna igenom kroppen – att fullt ut försöka fokusera på foten, benet och så vidare. Det kan vara på att göra en rad korta återblickar på vad som hänt under dagen eller på att visualisera välbefinnande och avslappning för någon person i min närhet.

När jag sätter eller lägger mig att meditera, är jag fullt medveten om att tankarna kommer att dra igång och dra iväg. Övningen för mig handlar då inte om att krampaktigt hålla fast vid att inte tänka, utan snarare om att föra tillbaka fokus på det som jag valt att fokusera på i just denna meditation.

Föreställningen att det är detta lugna, avslappnade fokus som är mitt grundläggande tillstånd – som den blåa himmel som alltid finns där bakom molnen – har hjälpt mig att få perspektiv på både tjatter och meditation. Som jag tidigare skrivit om är det ”min hjärn-PT” Headspace som fått mig att förstå att det här är vad meditation kan handla om. Jag har nu i sammanlagt 170 dagar, 10 minuter om dagen, tränat på att i liiite högre utsträckning ”bara” observera mina reaktioner i form känslor och tankar utan att dras iväg eller tas gisslan av dem. När känslor och tankar överväldigar mig,  innebär det ofta ältande och akut dalande självkänsla med stress, okoncentration och lättirritation som följd – 9 av 10 gånger helt i onödan.

Så skönt då att kunna stanna upp, observera utan att döma eller klanka ner på mig själv. Ganska snart dör klumpen i maggropen ut.

Jag har bara precis börjat se de här effekterna då och då i min vardag. De ger mersmak!