Etikett: Tid

”Being alive takes time”

On By Sara ModigIn För förändring1 Comment

I min dagsbok, Mark Nepos ”The book of awakening”, läser jag idag om vikten av att låta en känsla, en erfarenhet få ta sin tid att klinga ut i mig innan jag kastar mig in i nästa ögonblick av livet. Precis som vågorna även dagarna efter att stormen lagt sig, till synes utan anledning, fortsätter att skölja in över västerhavets röda granithällar sköljer känslor och erfarenheter över mitt röda hjärta (som tur var inte är av granit). Och behöver få göra så i relativ fred för att jag till fullo ska ta in och göra till mitt. Varsamt hålla i själens händer, känna in form och färg, se och förnimma hur den rör sig, växer, drar ihop innan den kommer till ro och jag kan integrera den genom att försiktigt plantera den sätta ner den i hjärtats trädgård.

Orden i en annan bok, Ärvda svar av etnologen Ida Hult, får mig att känna igen hur vi, 2000-talets människor, jagar ”känslan av handling” genom att vi ”beställer en sak” – föreställningarna om det perfekta livet med djup, mening och oceaner av tid – men ”serverar en annan” – det kortsiktiga agerandet och ögonblickliga tillfredsställandet av begär, anammandet av quick fixes och ett uppmärksamhetsspann kortare än en guldfisks minne. ”Hellre ett halvfabrikat till middag än en djupgående förändring. Hellre ännu en ny diet än att hitta ett förhållningssätt som fungerar över tid”.

”Det är lättare att fylla på med saker och inspiration utifrån än att förändra sig inifrån” skriver Hult. Och, aj, ”Vi tror att med mer information och inspiration kommer vi att ändra beteende, och så köper vi ännu en bok”. Jag läser orden och tittar på min hylla med nyinköpta böcker som jag avser läsa i jakten på upplysning och den blixt av insikt som jag någonstans uppenbarligen fortfarande väntar på.

Mina gjorda erfarenheter och känslor talar om för mig att det jag behöver är tid att låta kroppen kliva i hjärnans skor och på allvar börja vandra de stigar som all min kunskapsinhämtning och inspirationsjakt trampat upp under åren. Det tar tid, inte minst från den (initialt mycket roligare) inspirationsjakten, och det är bra mycket mer obekvämt än att sätta mig i den sköna läsefåtöljen och slå upp ännu en guidebok till själens upptäcktsresa i livet. Handlingen är dock den ofrånkomliga tredje delen av den förändringens treenighet som insikt och beslut utgör de två andra delarna av. Och att ”det är bara att börja” som en bekant ofta hävdat genom åren, tja, det är sant i princip, men ”bara” är inte sällan stort som Mount Everest. Eller i alla fall Möllehöj.

Att leva tar tid. Tid som vi har ett okänt mått utmätt åt oss av. Som jag lätt lurar mig till att fylla med en ständig rörelse framåt och utåt, i jakt på nya erfarenheter, nya perspektiv, nya kunskaper. ”Vidga mitt universum”. Tid som också behöver få tas att vidga inte bara det yttre, utan det inre universumet. Att låta kroppen, själen, hjärtat hinna ikapp huvudet. Genom att gå inåt, neråt, mot djupet koppla ihop den med här:et, nu:et och kongruensen av de val jag gör idag med det som är viktigt för mig på sikt.

Bänkar utanför Masmo tunnelbanestation. En inbjudan att slå sig ner i vardagen och vänta in kroppen.

52 år

On By Sara ModigIn Livet15 Comments

När jag var yngre, långt innan millenniebuggen blev ett begrepp, brukade jag fundera på hur jag skulle vara där vid sekelskiftet. 31 år skulle jag vara och av någon outgrundlig anledning tänkte jag mig att jag skulle se ut som Cindy Crawford.

Det slår mig nu att jag aldrig funderade längre än så. Jag som 52-åring till exempel. Det föreställde jag mig aldrig. Så här är jag idag, fyllandes 52 solvarv, på sätt och vis ett blankt blad för mitt yngre jag.

Det blad som jag såg fulltecknat framför mig i glada färger vid den här tiden 2020 revs ut, knycklades ihop och blåste bort i den virusstorm som drog in över oss. För ett år sedan skrev jag om ”…massor av aktiviteter nu som jag inte haft i de perioder då jag läst och skrivit mer. Och jag ÄÄÄÄÄLSKAR alla de grejer som fyller min kalender: kör, Lindy hop, politik, konserter, träffar med vänner, tid med barnen…”.

Pandemin blev istället ett blankt blad att fylla med andra färger. Mer dämpade och med glesare linjer. Ett annat slags år i mitt och allas våra liv. Ett år av tillfälligt avbrott av okänd längd. Ett år med en ny sorts oro och osäkerhet på samhällsnivå, av sorg och sjukdom för många på det personliga planet, men också av det lilla, nära och långsamma livet i vardagen.

På födelsedagen 2019 skrev jag om att jag ville låta ”den lite rastlösa nyfikenheten” som varit och är ett karaktäristiskt drag i mitt liv allt oftare ”få sällskap av det långsammare varandet”.

Så lätt ger sig dock inte de många och stora planerna, drömmarna, ambitionerna. Det långsammare varandet har ifrågasatts av en rastlös, inte bara nyfikenhet utan uppfordran att fortsätta arbetet och kampen med att deras förverkligande. Samtidigt som mitt hjärta och mage (bildligt talat) blivit allt tydligare under det gångna året med att det är det lugna, lilla, långsamma som jag mår bra av just här och nu.

Mitt 52-åriga jag kommer därför att fortsätta göra tid för att njuta nuet.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den och där jag är.

Tid att helhjärtat säga nej.

Tid att helhjärtat säga ja.

Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.

Tid att lyssna och vara i tystnad.

Tid att lyssna inåt och på djupet.

Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.

Tid att andas.

Tid att hela och helas.

Och tid att kela, förstås.

Ett år visare, vackrare, vildare. Så har jag vissa år sammanfattat mitt senaste solår. I år är det snarare visare – för nya insikter som jag lever och handlar utifrån, vackrare – för fler grå hårstrån, rynkor och mer kärlek i blicken på min kropp och själ, och varsammare – för de nej jag sagt, för den vila jag gett mig, för årets långsamma lunk.

Och jag slutar än en gång mitt födelsedagsinlägg med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.

Ridån går upp för andra akten

On By Sara ModigIn Livet5 Comments

Tänka sig. 50 varv runt solen har vår jord snurrat sedan jag drogs ut i världen. 50 år av nyfikenhet, grundtonen under mitt första halvsekel, har passerat av mitt liv. Okänt antal år återstår.

På födelsedagskortet som jag fick av mina barn står det

Du har kommit till ritardandot i din sonat, fuga, koral. Men se, det är ej en dålig sak, ty nu får du snart tid till att göra allt som du inte haft tid för.

Cecilia Modig

Min första tanke var – vaddå, ritardandot? Än är det väl inte dags att räkna ut gumman. Och tid för att göra allt jag inte haft tid för – det blir det väl vid pensionen (som C också med humor syftade på i sin text).

Fast vid närmare eftertanke insåg jag att jag har all anledning att ta orden på allvar redan här och nu.

Ritardando. Ja, i perspektivet av att jag nu slår av på tempot i vad som varit en ständig strävan efter prestation, förbättring och förändring. Jag lägger ner den kamp som min coach och terapeut Alla så sakligt och vist konstaterat präglat min livshållning i stor utsträckning.

Den lite rastlösa nyfikenheten låter jag allt oftare få sällskap av det långsammare varandet. För i andra akten, min andra halvlek, vill jag göra tid för att njuta nuet, något som jag återkommit till här på sistone. Tid att göra allt jag inte haft eller gett mig tid för hittills.

Tid att känna mig tillräcklig alldeles som den jag är.

Tid att helhjärtat säga nej.

Tid att helhjärtat säga ja.

Tid att be om och förse mig med det jag vill ha, utan att räddhågset hejdas av vad jag tror att andra tycker och tänker.

Tid att lyssna på djupet.

Tid att lyssna och vara i tystnad.

Tid att fråga, istället för att tänka ut och ge svar på frågor som kanske inte ens någon ställer.

Tid att andas.

Tid att hela och helas.

Och ännu mer tid att kela, förstås.

Jag sparar prestationskrav och tid genom att låna mina egna ord från dagens inlägg för två år sedan. Uppdaterar dem bara till aktuell årgång:

Jag tar de första stegen in i mitt 51a levnadsår med en ny resning i ryggraden. Visare, vackrare och mer levande. Mer hudlös än någonsin tidigare. Mer inlyssnande och mer varsam mot mig själv. Mer övertygad än någonsin tidigare om att jag vill och behöver leva helhjärtat – med tillgång till och tillvaratagande av alla de resurser jag har i form av bland annat intellekt, intuition, empati, musikalitet och sexualitet.

Jag har fått, och får hela tiden, den största gåvan i livet: att älska, och få älska tillbaka.

Och jag slutar i år som då för två år sedan: med ett Tack för att du som läser funnits med mig så här långt i livet, oavsett vilken form vår kontakt har. Du ger mitt liv mening.