Jösses. Kroppen värker och huvet är trött efter en hektisk lördag med flera projekt samtidigt.
Och då, just när det är dags att lägga ifrån mig den elektroniska nallen för att greppa kuddnallen, kommer jag på att jag ju ska skriva ett inlägg oxå. Annars spricker ju utmaningen.
Det här med uthållighet alltså. Det är det svåraste i att förändra vanor. Och jag känner mig så väl att jag vet att det är bristen på uthållighet som är en – den största? – av mina utmaningar för de förändringar jag velat och alltjämt vill göra. Mer rörelse. Nyttigare mat. Tidigare morgnar. Mer rutiner.
Håhåjaja. 24 inlägg i följd ska jag klara av. Det sägs ju ibland att det tar 21 dagar att bygga en ny vana. Men jag vet redan nu att jag inte kommer att hålla i det dagliga bloggandet efter julafton. Vissa kvällar (då jag hittar tiden att skriva) vill jag bara vara närvarande i det fysiska rummet. I mötet med människor rumt om mig eller med mig själv.
Men – jag vill hålla i och hålla ut i det regelbundna skrivandet. Som med alla andra vanor som en vill ändra, handlar det om att hitta sätten att hålla fokus på kärnan i det jag vill göra, hur jag vill må, snarare än på den yttre formen för vanan (promenera morgon/kväll, blogga vid sängdags).
Självdisciplinen ör en muskel som kan tränas lika väl som andra, köttsliga muskler. De 24 dagar jag bloggar dagligen nu är en bootcamp för större uthållighet.
Heja mig. Det behövs.
Igår var det magiska gränsers dag här på bloggen. 200 inlägg, 4 000 besökare och 8 000 minus 1 visningar totalt sedan starten för ganska precis sex år sedan. Jag insåg att jag denna omgång av #blogg100 utan problem har slagit antalet inlägg som jag fick till 2014 när jag var med i utmaningen förra gången. Då var det trögt från 35 tror jag, och vid 40 lade jag av. Den här gången har jag hittills inte känt minsta behov av att ens överväga att lägga ner mitt dagliga bloggande.