Jag frågade vinden: Vad är det att leva utan rädsla? Utan rädsla för att bli bortvald, övergiven, utanför, befunnen otillräcklig och inadekvat?
Och vinden svarade: Det är att orka leva med sorgen. Sorgen över det som inte blev, inte längre är.
Jag frågade solen: Vad är det som inte längre är?
Och solen svarade: Det du älskat. Sorgen är en frukt av kärleken.
Jag frågade månen: Är sorgen oändlig?
Och månen svarade: Som jag speglar solens ljus, speglar sorgen kärleken. Om du älskat oändligt, är din sorg oändlig. Men när du låter sorgen speglas i förundran och tacksamhet över det du fått ge och ta emot i kärlek, så kan du ändå möta den. På samma sätt som din blick bländas av solens direktljus, men kan möta det när det mjukt lyser upp mörkret i min spegling.
Vågen viskade till mig: Vet, att förundrans och tacksamhetens tidvatten vattnar tillitens strandängar, där kärlekens och hoppets blommor spirar.
Jag frågade regnet: När tar tårarna slut? Och regnet svarade: När upphör regnet? Jag är en del av ett evigt kretslopp som du inte vill leva utan. Tårarna vattnar ditt hjärta, så att myllan blir mjuk och fruktsam.
Jag frågade hjärtat: Hur ska vi orka bära all sorg?
Och hjärtat svarade: Den ska vi inte bära. Den vill bara landa, vill omfamnas varsamt av tystnaden, medkänslan, omsorgen från dem du älskar och som älskar dig tillbaka. Och det, min vän, inkluderar mig, ditt eget hjärta. Du förstår, att leva utan rädsla är att leva med ett hjärta som rymmer både tårehav och tillitsäng. Som rymmer kärleksblomman, hoppets ört och sorgefrukten. Och när du håller mig i varsamhet, ömhet, medkänsla – då rymmer jag allt det och lite till.
De är tillbaka i mitt liv, de antidepressiva tabletterna. I somras bestämde ju jag mig för att sluta äta den antidepressiva medicin som jag ätit sedan min utmattningsdepression 2006.
att de gör att jag skär bort sidor av mig själv som behöver få utrymme, som jag behöver bearbeta, ta mig igenom och ur. Att jag äter dem för att de här sidorna är besvärliga för mig, men kanske framförallt för andra, att hantera. Och det är fan inte ok.
sarasgoda.com
Sedan knappt två månader är jag dock alltså tillbaka på medicin. För, det som i somras och under tidiga hösten verkligen inte var depression, utan livet, det skörstarka, underbara, fullt ut levandes livet, blev under de mörkaste vintermånaderna till ett trasigt, livsdränerade, drunknandes överlevande. Till det där tillståndet som jag så väl kände igen från 2006 – det, där världen går i gråskala och där tanken gror vid övergångsstället på att det vore bra skönt om det tog slut när jag sätter foten i gatan, skönt om någon inte hinner bromsa… Till det där tillståndet då tårarna förlamar, inte befriar. Där mitt tillstånd faktiskt blir besvärligt att hantera, inte bara för andra, utan framförallt för mig själv.
Så jag tog mig samman och gick till läkare. Och efter bara tre dagar med medicinen började dimman lätta.
Det har känts retligt den här gången. En känsla som jag försökt förstå – för jag har aldrig tidigare lagt någon värdering i att äta antidepressiv medicin.
Jag har kommit fram till att det har att göra med att mitt beslut om att sluta till stor del grundades på insikten att jag fortsatt äta medicinen för att hålla undan beteenden och drag hos mig som andra sett som besvärliga (eller iallafall som jag tolkat att de varit störda på), drag som bland annat kommer sig av att jag lutar åt det högkänsliga hållet. Och att det därför var viktigt för mig att leva utan medicin. För att ge de sidor av mig själv, som jag hållit undan av hänsyn till andra det utrymme i mitt eget liv som jag själv ville och kunde hantera.
Nu äter jag medicinen bara för min egen skull. Och jag kommer att pröva mig fram för att hitta det sätt jag behöver reglera den och mitt mående över året på. För jag vill inte äta medicinen för att helt stänga av kontakten med mitt mörker,för att fly från tyngre, lägre perioder. De är en del av mig. En viktig del av mig – de hjälper mig pröva och (om)värdera de mönster jag allt eftersom och mer eller mindre reflekterat etablerar i mitt liv. Som inte alltid gagnar mig. ”The dark helps you understand” som Michelle Willis sjunger i It’ll rain today.
Det handlar givetvis och självklart inte om att jag skulle tänka att ”nä, nu vill jag nog känna mig lite deprimerad igen”. Och jag har stor respekt för att resonemanget kan vara oerhört provocerande för en människa som befinner sig i det mörka, utan att se en väg ut. Mörkret är ju samtidigt en avgrund, som drar ner oss, håller fast oss, stänger oss inne och förlamar oss. Det är först när vi får nåden att komma ut ur mörkets järngrepp som vi kan ta till oss och sätta fötter på de insikter det gett oss (tack M för den påminnelsen). Eller, med Michelle Willis ord: ”The light keeps you going”. Jag vet ännu inte vad min önskade balans innebär eller hur den ska se ut.
Jag vet bara att jag mår väldigt bra just nu. Tack vare medicinen, tack vare våren och det återvändande ljuset, tack vare mina dagliga bad i tacksamhetens källa.
Att äta antidepressiv medicin är för mig nu ett sätt att vara snäll mot mig själv. Att ge mig en varsam, vänlig hand när jag behöver den. Och att ta emot den handen. Från mig själv, till mig själv.
Gryning. När de första solstrålarna bryter mörkret, skingrar natten och bådar en ny dag.
För ett år sedan skrev jag ett inlägg om de farledsmärken som jag styrde mitt liv efter då. De är i högsta grad fortfarande giltiga, även om jag ibland råkar komma ur kurs i kortare eller längre stunder. Som en påminnelse till mig själv väljer jag att reprisera listan idag.
Några av de farledsmärken som jag nu styr efter är
Jag tror människor om gott och jag tror att de gör så gott de kan efter de förutsättningar de har och de sammanhang de finns i.
Jag tror på individens kraft. Inte som isolat, utan formad av och formandes relationer med andra individer och den kraft de har. Ensam är inte stark, och kollektivets överhöghet över individen kan krama ur egenkraft, initiativförmåga, mångfald och resiliens. Lagom är bäst.
Curiosity might have killed the cat, but the cat had more fun while alive than if it would have killed its curiosity while alive.
Att vara känslosam är inte att vara omogen, okontrollerad eller pinsam. Det är att ha kontakt med ett av de sätt vi har att uppfatta världen och reagera och respondera på de intryck vi får. Evolutionen har försett oss med både känsla och förnuft, logik och intuition i kampen för vår överlevnad – låt oss använda dem båda!
Jag har rätt att drömma, önska och ha behov. Det kanske låter självklart för dig. Men faktum är att jag flera gånger under de senaste så där 18 månaderna – kanske innan också, kommer inte ihåg – börjat gråta när jag fått frågan ”Vad drömmer du om? Vad önskar du? Vad behöver du?”. Så nu lever jag med mantrat om att jag visst har rätt till alldeles egna svar på detta, väl grundade i mig själv. (Addendum 2019: Jag gråter fortfarande när jag får frågan. Fast mer sällan. Det tar tid att ändra vanor.)
Jag väljer – med kära Helenas ord – att vara varsam med mig själv. Att odla min kärleksfulla vänskap med mig. Relationen med mig själv är den enda och närmaste relation jag kommer att ha hela livet, och den är grunden för tonen i mina relationer till andra människor. Den är sannerligen värd att vårda.
Jag blir aldrig färdig. Och det är som det ska.
Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad?
Jag tror människor om gott och jag tror att de gör så gott de kan efter de förutsättningar de har och de sammanhang de finns i.
Jag tror på individens kraft. Inte som isolat, utan formad av och formandes relationer med andra individer och den kraft de har. Ensam är inte stark, och kollektivets överhöghet över individen kan krama ur egenkraft, initiativförmåga, mångfald och resiliens. Lagom är bäst.
Curiosity might have killed the cat, but the cat had more fun while alive than if it would have killed its curiosity while alive.
Att vara känslosam är inte att vara omogen, okontrollerad eller pinsam. Det är att ha kontakt med ett av de sätt vi har att uppfatta världen och reagera och respondera på de intryck vi får. Evolutionen har försett oss med både känsla och förnuft, logik och intuition i kampen för vår överlevnad – låt oss använda dem båda!
Jag har rätt att drömma, önska och ha behov. Det kanske låter självklart för dig. Men faktum är att jag flera gånger under de senaste så där 18 månaderna – kanske innan också, kommer inte ihåg – börjat gråta när jag fått frågan ”Vad drömmer du om? Vad önskar du? Vad behöver du?”. Så nu lever jag med mantrat om att jag visst har rätt till alldeles egna svar på detta, väl grundade i mig själv.
Jag väljer – med kära Helenas ord – att vara varsam med mig själv. Att odla min kärleksfulla vänskap med mig. Relationen med mig själv är den enda och närmaste relation jag kommer att ha hela livet, och den är grunden för tonen i mina relationer till andra människor. Den är sannerligen värd att vårda.
Jag blir aldrig färdig. Och det är som det ska.
Vilka farledsmärken styr du efter? Har de förändrats? Om så, hur då och på grund av vad?
Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått i mitt liv genom linser av tacksamhet och förundran. Årets sjätte vecka ser jag bland annat tillbaka på…
… min envishet, som gjorde att jag till slut fick Windows 10 på plats i 10-åringens MacBook på det sista av tre ytterst tålamodsprövande försök, som inte tog minuter utan timmar totalt. High five på den framgången!
… ett lyckat genomförande av en workshop som skapade tydlig nytta för alla deltagare, och kanske lagt grunden till en spännande förändringsprocess på flera håll i Sverige.
… en inspirerande och givande eftermiddag på slutseminariet för Bergslagssatsningen, där jag också hade förmånen att ge min syn på den tioåriga processen ”genom innovationsglasögon”. Nya roliga kontakter och återknytande av gamla goda bekantskaper.
… ett andra besök på gymmet och ytterligare några km i ICA-klassikern avverkad.
… njutningen i att sänka ner mig i ett varmt skumbad med älsklingsdoften i ljuset av levande ljus och bara vara. Så glad för mitt badkar.
… känslan av kärlek, tillit och tillhörighet mellan älsklingen och mig som växer och fördjupas dag för dag. I vår alldeles egna takt. Precis som vår frölovningsplanta gör.
… den nya familj som är min och älsklingens gemensamma, och som det sakta men säkert börjar anas konturer av. Fyra fantastiska barn och två ganska fantastiska (bonus)föräldrar om jag får säga det själv. Och det får jag.
… att fira C som fyller 15 år idag. Magiskt och märkligt att tiden gått så snabbt, sedan livet vändes upp och ned och jag blev mamma till ett litet knyte med en dramatisk start på livet. Magiskt och förunderligt att känna att föräldraskapet allt mer blandas med vänskap.
Finbesök 2 (foto Cecilia Modig)
… insikten som drabbade mig i tvättstugan häromkvällen: just nu lever jag mitt liv till fullo efter vad jag känner är viktigt och riktigt för mig. Inte så att jag aldrig missar träningen eller meditationen eller att äta nyttigt eller aldrig tappar tålamodet längre. Men jag har börjat lägga till vid stranden av förmågan att vara varsam och vänlig mot mig själv, och jag har allt oftare fokus på riktningen i mitt liv snarare än enstaka händelser. Förunderlig insikt. Insikt och livsläge att vara tacksam över. Och tacksam är jag för alla dem av er som hjälpt mig hit på något sätt. För en sak vet jag: även om jag gjort mycket av resan själv, hade det aldrig gått utan er.
