blekblå morgonhimmel
möter inre rymd
där mening
varsamt sätts samman på nya sätt
vecklas ut ur dagar nätter som gått
föreslår riktning för framåtfärden
ankrar och lyfter på samma gång.
som trädets rötter
trädets krona
expanderar neråt uppåt utåt
för skugga
hem och frukt
för skönhet
att vila samma öga på
som möter morgonhimlens bleka blåhet.
Soundtrack: cellosvit no 1 i G-dur , Preludium av J.S. Bach
I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.
I skrivandet av gårdagens inlägg om tystnad kom jag att tänka på något jag nyss läst i The Master and his Emissary av psykiatern och filosofen Iain McGilchrist. Boken handlar om hur skillnaderna mellan våra två hjärnhalvor har påverkat och påverkar vår kultur och vårt samhälle.
Music consists entirely of relations, ”betweenness”. The notes mean nothing in themselves: the tensions between the notes, and between notes and the silence with which they live in reciprocal indebtedness, are everything. Melody, harmony and rhythm each lie in the gaps, and yet the betweenness in only what it is because of the notes themselves. Actually the music is not just in the gaps any more than it is just in the notes: it is in the whole that the notes and the silence make together. Each note becomes transformed by the context in which it lies.
(Musik består helt och hållet av relationer, ”mellanrumsskap”. Tonerna betyder ingenting i sig själva: spänningen mellan tonerna och mellan tonerna och tystnaden som den lever i ömsesidig tacksamhetsskuld till, betyder allt. Såväl melodi, harmoni som rytm uppstår i tomrummen, och ändå är mellanrumskapet bara vad det är på grund av just tonerna. I själva verket finns musiken inte bara i tomrummen mer än vad den finns bara i tonerna: det är i helheten som tonerna och tystnaden sammanfogas. Varje ton förvandlas av det sammanhang som den finns i. Min översättning)
Och som med musiken är det med oss människor, bortsett från att jag nog ändå vill hävda att varje människa faktiskt betyder något i sig själv. Men jag tänker så här: det är i spänningen mellan personerna och till allt det som omger oss av natur, kultur och struktur som vi och vårt gemensamma hela utvecklas, vare sig det är som kärlekspar, familj, vänkrets, arbetsplats eller samhälle. Typ så här: ”I själva verket finns växandet, utvecklingen, expansionen inte bara i relationer och strukturer mer än vad den finns i bara individerna: det är i helheten som människorna och och det som omger oss sammanfogas. Varje människa förvandlas av det sammanhang som hen finns i.”.
Michael Sillion, alias Captain Future, har reflekterat över blogginläggen från Helena och mig om att vara på väg i förhållande till att rota sig. Han summerar mitt inlägg ”We are not moving, but growing”.
Intressant och koncentrerad tolkning – men jag känner att den behöver en kommentar. För det första skrev jag inte om hur jag tror att någon annan upplever eller bör uppleva sitt liv – jag skrev bara om min egen upplevelse. Jag vill därför inte uttala mig om hur ”we” i betydelsen folk i allmänhet utvecklas eller bör utvecklas. För det andra tror jag att vi mycket väl vara i rörelse, samtidigt som vi växer genom att rota oss.
När jag skriver ”att rota mig” menar jag inte ”att rota mig i det (yttre) liv jag lever för stunden”. Jag tänker ”rota mig” i betydelsen fördjupa insikterna om mig själv, om hur jag blivit den jag är, om vilka värden som är viktiga för mig, om hur jag kan växa med andra människor, om vilka drömmar, förmågor och möjligheter jag har och så vidare.
För mig är dessa insikter omistliga i att kunna röra mig utan att falla. Det är som om rötterna förfinade mitt balanssinne, så att jag blir allt bättre på att parera det oväntade och de osäkerheter som en ständigt föränderlig omvärld innebär. Ibland genom att hoppa – byta karriär mitt i livet till exempel; ibland genom att viktförskjuta – att ge utrymme för körsång igen efter 10 års uppehåll exempelvis; ibland genom att stå stilla och skaffa en överblick över läget runtom mig och framåt – som i bloggandet.
En mental parcourträning liksom. De skickligaste free running- och parcourartisterna har en exceptionell förmåga att millisekundsnabbt hitta och väga av balansen. Därför uppmanar jag skaparna av prästinnan Illaoi i League of Legends, som Captain Future citerar ”Life is not balance, it is motion”, att låta henne pröva lite parcour- eller akrobatikträning – då kanske hon inser hur tätt sammanbunda de två är.
Som alla som tränat balansgång vet, gäller det att inte titta ner. Blicken ska vara fäst framåt, på horisonten, på målet. Kroppen sköter justeringarna av balansen, absolut inte ett ängsligt sneglande neråt. Att växa genom att rota sig innebär därför inte att jag lägger drömmarna på hyllan, tvärtom!
Kan därför inte instämma i Captain Futures andra Illaoicitat: ”It is terrible to be satisfied; The world needs us to chase dreams”. Jag tror tvärtom att betydligt fler behöver vara satisfied i betydelsen tillfreds – inte minst med sig själva. Att vara complacent – självbelåten, liknöjd – är något annat.
Måhända paradoxalt, men jag tror inte att tillfredställse och drömmar är varandra uteslutande. Återigen utgår jag från min egen, högst subjektiva och därtill anekdotiska upplevelse (men jag ska ju inte bygga något vetenskapligt elfenbenstorn, så jag tillåter mig det): jag är oerhört tillfreds med mitt läge i livet just nu. Min familj, mitt boende, mitt jobb, min fritid, min egen utveckling, stora delar av det samhälle jag lever i – det är bra.
Men samtidigt har jag drömmar, ambitioner och en obändig nyfikenhet för vart jag, människorna runt omkring mig, mitt jobb, vårt samhälle kommer att vara imorgon, om 10 år, om 100 år. Utvecklingsmöjligheterna har nog aldrig varit så stora som nu för samhället på kollektiv nivå – på gott och ont ska sägas. Och det sipprar givetvis ner till mig som individ och del av mina vardagsgemenskaper också.
När jag letade efter en bra bild till det här inlägget snavade jag över en animerad kortfilm på temat Our fractal brain av konstnären Julius Horsthuis. Även om jag inte är helt klar över alla dess kopplingar till de här tankarna, kändes den ändå så pass maggropsrelevent att jag väljer den. I den växer djup efter djup fram, ständigt nya mönster uppstår i det som vi nyss trodde var en yta.
Nu måste jag nämligen iväg och titta på 11-åringens musikaluppvisning, och därefter inleds min andra digitala vilodag. Fred, frid och lördagsmys tillönskas den klokaste av läsekretsar (baserat på indikatorn att ni läser mina blogginlägg 😉 )!
Our Fractal Brains from Julius Horsthuis on Vimeo.
Idag lånar jag tankar från Helena. Hennes inlägg om att vara på väg kontra expansion, växande och rotande slog djupt an hos mig. Det finns de som menar att utveckling och rotande står i motsats till varandra. Helenas inlägg förstärkte min upplevelse av att det inte är så enkelt.
Min egen livsresa blir allt mer av just att växa, expandera och samtidigt rota mig i den jag är och vad som är viktigt för mig, i min potential när jag upptäcker och utmanar den, i varifrån jag kommer, i de sammanhang som jag är i och i de insikter och frågor som väcks i mig, allteftersom dag läggs till dag och årsringarna blir fler.
Ju mer rotad jag blir i mig själv, desto större blir min integritet. Och desto stadigare kan jag växa i samklang med de ständigt växlande omständigheterna.