Backspegel i tacksamhet och förundran veckorna 42, 43, 44

Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på de tre senaste veckorna tänker jag bland annat på…

… första modulen i min coach- och ledarcertifiering. Två höstvackra dagar på Skepparholmen i Nacka i sällskap med ett gäng nya bekantskaper som jag vet att jag kommer få göra en spännande och utmanande resa med.

… möten och gemenskap med vänner. Inte minst de som hjälpte mig hålla smärtan, hålla skörheten en hamnar i när kärleksrelationen tar slut.

… romantisk kärlek som befrias till vänskaplig kärlek.

… mötet med ett gäng KTH-studenter när jag för tredje gången fick förmånen att ge feedback på deras slutpresentationer på kursen i reflekterande designprocess. Inspirerande och angeläget uppdrag.

… workshopen där mina skickliga kollegor vägledde deltagarna till nya perspektiv med hjälp av lera och flugbindning.

… det dubbelriktade mentorskapet med en kollega. Att få dela kunskap och kompetens från våra olika bakgrunder i en dedicerad dialog är otroligt stimulerande! Och bygger arbetsgemenskap dessutom.

… att få förtroendet att skapa stämmor till 14-åringens egenskrivna och alldeles fantastiska låtar.

… 11-årsresan med minstingen. Tre dagars äventyr på sagornas ö. Juveler till minnen.

… filmkvällarna med samma 11-åring på höstlovet.

… körkonserterna med Ars Longa i allhelgonatid. Som bland annat innebar en ny musikalisk bekantskap i form av Michelle Willis, kanadensisk singer-songwriter. Med sånger som berörde mig på djupet.

… novembers ankomst. November, vattenhål för introverta och melankoliska. Tid att kura inte bara skymning, utan långa mörka kvällar. Med levande ljus, böcker, filmer, musik. Eller bara tankar i tystnad. Te eller rött vin. Varma bad. Stillheten innan det glittrande decembercrescendot sätter in. Som ”nåd i en varm vind”, som Michelle Willis sjunger om i sin Solitude

 

 

Söndag i tacksamhet och förundran 7

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets sjunde vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… känslan av ett golv som dammsugningen befriat från grus och damm. (Jag dammsuger minst en gång i veckan. Men så här års verkar det som om kommunen har ett hemligt grusupplag hos mig, och Busan känner sig tydligen nödgad att tillverka dammråttor på löpande band eftersom hon inte har några andra råttor att jaga.)

… gomiddagen för att fira med min älskade E, min frölovade, på Alla hjärtans dag. Att sedan få somna nära, nära fullbordade lyckan.

IMG_2616

… diskussionerna om Descartes gudsbevis i kursen Filosofins historia (distans, halvfart). Himla spännande att reflektera över hur vi sekulariserade människor i 2000-talet tolkar hans närmast axiomatiska antagande om Guds existens – eftersom han upplever den klart och tydligt.

… att bli påmind om/introducerad till Spinozas idé om gud som den substans som allting består av (kommer inte ihåg om jag hört/läst om den tidigare). Spinoza ser inte gud som den personliga gud som jag är van vid från kyrkliga sammanhang, och som jag inte längre kan omfatta. Hans tankar beskriver gud snarare i linje med den hinduiska Brahman, världsjälen. Jag sällar mig till Albert Einstein, som lär ha sagt att ”Om jag tror på en gud, så är det Spinozas gud”.

… skrivandet av en riktigt bra offert (i mitt tycke). Om sen kunden gillar den återstår att se.

… känslan av att hjälpa människor att skapa sig en gemensam bild av möjligheter och framtid genom att facilitera en workshop med lyhördhet och flexibilitet och den upplevelse av trygghet i yrkesrollen som gör det möjligt att vara lyhörd och flexibel i stunden.

… samtalssalongen på tema åldrande. Möte med människor i öppenhet och sårbarhet.

… de dagliga kärleksbetygelserna från 10-åringen på sms och messenger.

… skönheten i snötäckt landskap och skulpturer av vatten som frusit till is, som i ögonblicket.

IMG_2644