Foto: Rebecca Gullersbo

Vi åker hem till ”trehuset” och du knappar snabbt in koden – siffror är en stor fascination, även om du inte alltid skiljer på siffror och bokstäver. Även om du är den lataste fyraåring jag vet – ”Ja åååååkjaj inte”, ”ja ha ont i benet” är svaret när jag ber dig ta av eller på skor, overall eller plocka upp legot från golvet – så går det fort, fort när du ska hinna in först genom dörren och trycka först på hissknappen. Och skulle jag glömma mig, ja, då blir du ”skitsur på dig, mamma!”.

Din klockrena röst kvillrar om allt du gjort under dagen. Om utflykter, luncher, om vad man gör som ”hjälpare” på dagis, om starwars som dina ett år äldre kompisar har fullt upp med som det verkar. Allt är spännande och kul, även om du på morgnarna ofta gärna vill vara hemma och är beredd att simulera de konstigaste åkommor för att få din vilja fram.

Om du inte får pussa mig på kinden, eller om du inte får en puss på din mjuka kind av mig, innan jag går hemifrån blir du förtvivlad. Och jag vill inte göra dig ledsen, du lilla stora människa som tagit en så stor del av mitt hjärta i besittning. Hand i hand går vi, din barnhand i min vuxenhand. Och de passar perfekt!