ÄNTLIGEN! Efter att ha hunnit hem i någorlunda tid för att ladda tomtegröten till barnen och restmiddagen till mig, hällt i mig ytterligare tre glas vatten och svidat om till träningskläder trampade jag glad i hågen mot Tanto. Efter förra veckans förkylningsmissade träningstillfällen var jag taggad till tusen inför kvällens träningspass. Skulle jag äntligen få leriga träningskläder?

Den senaste tiden har den prestations- och jämförelsespiral som genereras av Facebook och många andra kanaler i sociala medier stötts och blötts. Även med bloggformatet finns det en risk att man väljer att skriva om solskenshistorierna och förtiger de livsskeenden som äger rum i skuggan. Här är ett inlägg för att hålla balansen i den här bloggen – det goda livet handlar ju om att ”lära sig dansa i regnet, inte om att vänta ut stormarna”. Om du störs av folk som digitalflashar sina svagheter så kan du därför sluta läsa nu.

En timme senare trampar jag hemåt, rödgråten och nederlagad. Det är något med träningen som gör att jag släpper ut all stress (förståeligt med tanke på hur min leveransspäckade tillvaro ser ut just nu, även om min fantastiska chef gör vad han kan för att rensa undan för mig) och otillräcklighet (dumt, jag vet mycket väl vad jag kan prestera, men har så svårt att överföra tankens övertygelse till känslans visshet). Det är ett aber med utsläppet – det tar sig formen av tårar när den fysiska ansträngningen närmar sig gränsen av vad jag klarar av.

Nu var det backrusher i par som tog knäcken på mig. Gråten blandades med kväljningskänslor, och när det utvecklades till en smärre syndaflod bestämde jag mig för att trampa tillbaka hemåt igen. Fastän ankaret Anne-Li gjorde sitt yttersta för att peppa och stötta mig – underbara du! Känslorna och tankarna böljade fram och tillbaka som ett upprört hav: ”Lika bra att ge upp. Nej, det sitter bara i huvudet och DET vet jag att jag kan övervinna!” ”Det är ingen idé, det här blir ytterligare en av mina periodiska träningsperioder mellan perioder av inaktivitet. Nej, det här får jag inte släppa, jag kan faktiskt inte tänka mig något sätt jag vill röra mig regelbundet på, det är så sanslöst kul, sunt och himlahärligt!”

Väl hemma möttes jag av en mycket förstående och uppmuntrande 9-åring. ”Mamma, du gjorde ditt bästa, eller hur? 30 minuter var jättebra för att vara du! Kanske ska du börja med yoga istället, jag kan lära dig! Eller så går du på Friskis och Svettis, som ju är lättare, en vecka och prövar sedan hur det känns igen. Om det fortfarande är för svårt så kan du gå två veckor på Friskis, och sedan pröva igen. Ta det lugnt, du får inte dränka huvudet i vatten!”.

Jag ska träna på torsdag kväll igen. Vill inte fastna i nederlagets begränsande tankar. Om jag kan vara tillräckligt mycket i nuet för att bara fokusera på andningen, på nästa steg, samtidigt som jag är tillräckligt mycket i framtiden för att se bortom ångesten över att inte klara, över att vara långsammast (se, där kom den igen, jämförelsen – häck väck päronspäck eller nåt), över att känna tårarna bränna bakom ögonlocken. Då kommer pannbenet att tjocka på sig lite, lite.