Min kära kollega Marie skickade ett citat av Theodore Roosevelt till mig:

“It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better.
The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again,
because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly…”

(Ungefär: Det är inte kritikern som räknas, inte han som visar på hur den starka människan snubblar, eller hur den som gör bedrifter kunde ha gjort dem bättre. Erkännandet tillhör honom som verkligen finns på tävlingsfältet, vars ansikte är nedsmetat av damm och svett och blod, som strävar tappert, som felar och kommer till korta gång på gång – för det finns ingen insats utan fel och tillkortakommanden –  men som verkligen strävar efter att göra bedrifterna, som vet vad stor entusiasm är och de stora ögonblicken av hängivenhet, som ger av sig själv i ett värdigt syfte, som i bästa fall till slut får känna den stora bedriftens triumf, och som i värsta fall, om han misslyckas, åtminstone misslyckas medan han vågade stort…”

Ord som just nu griper tag i mig lite extra.

Vad är du rädd för att misslyckas med? Och vad har du att förlora och vinna på att våga stort?