Idag var det dags för gamle Murphy att göra sig påmind, ni vet han med lagen om alltings jävlighet. Dagen var vikt för en workshop i ett begynnande samarbete som jag sett fram så mycket mot, både för att området är intressant och för att det är så sällsynt att få börja ett projekt så rätt och grundligt som denna gång.

Jag har haft migrän sedan barnsben, ärvt i rätt nedstigande led från min kära pappa. Har kräkts i papperskorgar på perronger, i plastpåsar i taxi eller precis hunnit hem ett oräkneligt antal gånger. Ett antal nätter på sjukhus när medicinen inte verkat har det också blivit. Dock kan jag tacksamt konstatera att det har blivit allt glesare mellan tillfällena, vilket väl mest får antas bero på hormonförändringar. För så värst mycket bättre på att hantera stress har jag inte blivit tycker jag. Hormoner och stress är nämligen de största bovarna i mitt fall, även om rödvinskänsligheten har blivit något värre med åren.

Men idag var det inte migrän, åtminstone var det inte den klassiska halvsidesvärken som gjorde sig påmind. Kändes snarare som om hjärnan blivit en egen levande organism som ville tränga sig ut genom tinningarna och pannan. Som om alla idéer, reflektioner och frågor som jag bär omkring på och jobbar med var en stor vetedeg som var på väg att jäsa över alla kanter. Not so najs…

Med kaffe och medicin i kroppen tog jag mig i alla fall iväg – de senaste gångerna har ju sån här värk gått över. Men inte idag. Så strax innan lunch fick jag kasta in handduken, beställa en taxi och ta mig hem, där blöt och kall handduk i sängen fick ta hand om mig. Lagom till kvällsmaten började jag återvända till livet så smått, och nu blir det ett inlägg trots att min prognos var att dag 20 skulle följas av 22.

Ännu en dag som gått – till vilken nytta kan jag undra. Söker på poesi och huvudvärk för att få lite perspektiv. Och hittar en dikt av Werner Aspenström på Bokmania (vilken inspirerande läsblogg!) som jag får fundera lite på: