Och nu över till något helt annat – några spridda tankar om vetenskapssyn och Platon.

Det har varit stormande känslor och reflektioner om livets innersta kärna av tillhörighet och sårbarhet som dominerat bloggen på sistone. Så inte idag. I en understreckare i SvD skriver författaren, kulturskribenten och fysikern Helena Granström om en bok som jag sätter upp på min ständigt växande att läsa-lista och tar till utgångspunkt för dagens inlägg. 

eso1118a
Foto: Wide Field Imager view of a Milky Way look-alike, NGC 6744, ESO

Det handlar om vetenskapsskribenten Amanda Gefters bok Intrång i Einsteins trädgård. Granström beskriver boken som att författaren låter ”sin egen livshistoria tvinnas samman med den moderna ­fysiken i sökandet efter svaret på frågan: Vad är verkligt? Eller, annorlunda uttryckt: Vilka komponenter i den verklighet vi erfar är helt oberoende av referenssystem eller observationssituation, alltså verkliga i djupaste mening?”

En sådan bok måste jag ju bara sätta ögonen i!

När jag läser vidare i Granströms artikel börjar en tanke gro hos mig. Vårt antagande att naturvetenskapen kan ge oss absoluta, eller i alla fall, någorlunda objektiva insikter i hur vår värld är beskaffad har gett den status som kungen bland vetenskaper mot vilka andra forskningsområden mäts. Inte minst skulle nationalekonomin kunna sägas lida av ett lillebrorskomplex i förhållande till naturvetenskapen, med konsekvens att många av de nationalekonomiska modellerna reducerats ner för att komma i närheten av naturvetenskaplig stringens så till den milda grad att de förlorat det mesta av sin tillämpbarhet (vilket kan bli ödesdigert om de läggs till grund för beslut som har implikationer i praktiken, genom politik, finansiella beslut eller dylikt).

Nu kan det vara så, enligt Gefter, att den naturvetenskapliga grunden för förståelsen av vår värld och vårt universum kanske inte alls går att fastställa på det absoluta sätt som naturvetenskapen förutsatts göra, åtminstone av gemene man (och av de tekniker och naturvetare som gärna kritiserar samhällsvetenskapen och humaniora för att vara situations-, tolknings- och observatörsberoende, och därmed mindre intressant/relevant att ta i beaktande eller investera i – jag har stött på några sådana under mitt liv). Det är inte så att jag tror att statusen mellan vetenskapsområdena nu kommer att omkullkastas radikalt – men lite intressant är det att pröva den långsökta tanken att fysiken skulle kunna inspireras av samhällsvetenskapen…

…i en observatörsberoende verklighet finns ingen slutgiltig berättelse om alltings uppkomst, bara en berättelse om hur alltings uppkomst ter sig ur vårt perspektiv.

Jag kan alldeles för lite – i princip ingenting – om kosmologi och kvantmekanik (mer än att det inte går att dra några överförda slutsatser om hur saker och ting beter sig på makronivå – dvs världen som du och jag ser den – av hur saker och ting beter sig på kvantnivå). Så jag kan inte värdera de argument och hypoteser som Granström tar upp från boken. Det hindrar dock inte mig från att göra fria associationer.

Ett sånt tankespår går igång när jag läser om den tolkning av kvantmekaniken som görs av  den italienske fysikern Carlo Rovelli, och som”gör gällande att det som bestäms i en kvantmekanisk mätning inte kan sägas vara en egenskap hos mätobjektet, utan snarare en egenskap hos relationen mellan mätobjektet och den som mäter – det enda vi kan lära oss något om genom vår interaktion med världen är med andra ord vår interaktion med världen.”

Där dyker Platons idévärld upp i skallen på mig. Skuggorna som vi ser dansa på väggen framför oss, där vi sitter kedjade, men värmda av elden bakom våra ryggar, är på sätt och vis en egenskap hos relationen mellan mätobjektet – de föremål som ger upphov till skuggorna –  och den som mäter – oss som observerar skuggorna och försöker förstå vad de egentligen föreställer.

Granström avslutar sin artikel med att konstatera att Gefter, ”snarare än att ge några slutgiltiga svar, lämnar … läsaren med en känsla av att de grundläggande premisserna för vårt sökande ännu är oklara. Som den numera bortgångne fysikern John Wheeler, en annan av Gefters främsta samtalspartners i boken, har uttryckt det: ”Frågan är: Vad är frågan?””.

I en tid som präglas av jakten på tvärsäkra och vattentäta svar är det befriande att påminnas om vikten av att konsten att fråga, om att hålla i stadiet av ovisshet och öppenhet. Om nu svaret på frågan om livet, universum och allting är det till synes helt irrelevanta ”42” – så är nog ”problemet att ni aldrig förstått vad frågan är” som Djupa tanken förklarar för Phougchg och Loonquawl i Liftarens guide till galaxen. Det kan gälla i kosmologi och kvantmekanik. Jag tror att det i ganska stor utsträckning också gäller våra mellanmänskliga relationer allt från det personliga planet via familj och organisationsnivå till samhället som helhet.

Konsten att ställa ”rätt” fråga alltså. Hur utvecklas den?

Om du läst, eller läst något om, Gefters bok, så blir jag glad om du delar med dig av dina insikter, associationer eller lästips! 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s