Mitt i veckan, så här mitt i livet. Och då tänker jag inte främst på livet i år räknat, utan alla de facetter som livet bjudit mig på de senaste dagarna:

Avkopplande, kreativa timmar med mig själv som enda umgänge i sällskap av andra glada resenärer och personal på finlandsbåten.

Dagar som kommer när orden inte hittar ut genom fingrarna.

Chocken när syster min ringer och berättar att pappa blivit akut och allvarligt sjuk.

Födelsedagsfirande med barnkalas för lycklig nioåring. Suger i mig omdömet som en av gästernas mamma messade mig: ”Bästa kalaset någonsin!” för att fylla tomrummet efter energin som tre timmar med 15 nioåringar förbrände.

Två dagar vid sjuksängen hos pappa på IVA i sällskap med syster; en kämpe är han, med en återhämtning som till och med förvånade läkarna om jag tolkade dem rätt.

Ett viktigt tillfälle att tala om och tacka pappa för det han betytt och betyder för mig – att säga de där orden som alldeles för sällan blir sagda, men som nu tack och lov fick sägas innan det blev för sent.

Hemkomst och varmt välkomnande till det som blir min bas de veckor jag inte bor med barnen. Där väntade te och smörgås framdukat och i sällskap av sonen och hans far, som också gjort i ordning säng/soffa gardiner, bord, stolar, keyboard, mat, schampoo, balsam, duschkräm och annat som ingår i livets nödtorft. Gott att få krama och få en kram av den nu nioårige sonen igen. Gott att få känna att stora A:s har omsorg om mig trots att vi går skilda vägar.

Jobblunch med bästa kompanjonen. Jag har två extrahjärnor just nu: Å och min dator.

Nytt och roligt uppdrag landat.

Första möte med terapeuten. Expertberoende som jag är (så pricksäkert formulerat av äldsta dottern) inser jag poängen med att få neutral och kompetent samtalsstöd för att sortera bland och hantera känslor och tankar.

Feber, ont i hela kroppen och ett lätt illamående: aha, höstförkylning på ingång. Kanske en naturlig reaktion på de senaste veckornas och dagarnas stresspåslag. Sörjer missad övningskvartett, körövning och avskedsfest för vår förra och fantastiska dirigent. Får vara tillfreds med sömn, poddlyssning och några avklarade nivåer i Candy Crush Soda Saga. Och att orden bryter igenom händernas barriär igen.

Världen som händer i stort skymtar förbi på löpsedlar, notiser, Twitter och FB. Hjärnan orkar inte riktigt ta in just nu. För mycket svart, för mycket galet. För mycket avsiktliga missförstånd och snävtolkningar. När vi istället behöver helheter, nyanser, lyssnande mellan raderna. Men vem ska orka? Jag vill orka. Har lätt att glömma bort det jag gör för att bara se det jag inte gör, det jag inte orkar.

Om du vill ge mig en handräckning – hjälp då mig att leva efter Michelle Obamas ord: ”When they aim low, we go high.” Att ”leva, vara och agera i enlighet med den förändring vi vill se i världen” i Gandhis och Martin Luther Kings anda. Att förlåta oss själva och andra när vi inte orkar leva upp till våra ambitioner om att göra det rätta, det sanna och det goda, och att trots det inte ge upp.

Mitt i livet. Mitt i en alldeles galet intensiv och händelserik vecka. Mitt i en värld som rymmer så mycket galenskap, rädsla och hat, samtidigt som den också håller så mycket kärlek, hopp och framtid. Vad är du mitt i?