Det känns lite som om mina ord tagit slut. Drivet att skriva har varit borta en tid, däremot känner jag, som skrivet, ett starkt behov av att lyssna just nu. 

Jag vill inte bara lyssna inåt. Allt i livet behöver en balans, och lyssnandet handlar för mig därför också om att lyssna utåt. Inte minst vill jag lyssna på andra människor. Jag vill lyssna på dem på djupet, bortom orden, bortom ytan. Inte sökande, letande, nosande, grävande – utan öppet och speglande.

Jag vill, men orkar inte alltid, lyssna på organisationer, på samhällen, på rörelser. Vad är det som ligger under de konflikter och oroshärdar som media i både ny och gammal tappning domineras av? Som driver oss närmare och in i de punkter där hat, rädsla, våld, död och utrotning – inklusive av långsiktiga livsförutsättningar som klimat och miljö – tar överhanden? Jag vill lyssna efter och på röster som berättar och skapar andra berättelser, berättelser om mod, nyfikenhet, gemenskap, empati och hopp,

Jag vill lyssna genom att ta del av historien. Visserligen kliver vi aldrig ner i samma flod, samma vatten, eftersom omständigheterna ständigt är nya, men de evolutions- och socialpsykologiska mekanismerna  hos styrande, befolkningar, grupper och individer förändras dock väldigt långsamt.

Jag vill lyssna på orden. Orden som andra sagt och skrivit, tankarna som tänkts, känslorna som upplevts. Och även om det känns som de sinar för tillfället, vill jag lyssna på orden som kommer från och ur mig. Jag vill lyssna till det eko och den resonans som andras och egna ord skapar hos mig.

Vad lyssnar du till och efter?