Stanna upp och vila i de orden. Vad händer i dig då?

Kanske protesterar din tanke, kanske hela din kropp. Det finns ju så mycket smärta, så mycket orätt, så mycket …. fult, avskyvärt. Att fråga efter skönhet blir ett hån, eller bara naivt.

Kanske svajar benen under dig till i melankoli och saknad. Om det ändå kunde vara så. Sorg, längtan och vemod fyller hela synfältet.

Kanske ler du i igenkänning. Vänners gemenskap, barnens skratt och koltrastens sång ger omedelbar bekräftelse på att livet är just det. Vackert.

Att livet är vackert är tack och lov ibland ett faktum som är lätt att se och känna. Men det är mer än så. Det är ett val av perspektiv.

Att leva som om livet är vackert. Mig ger den tanken kraft och lust till att leva vidare när uppgivenhet och hopplöshet vill äta upp mig.

Den ger riktning för mitt görande. Rymd åt mitt varande.