Att behöva behöva och att behöva bli behövd

Jag behöver fortfarande träna på att våga be om hjälp. Och på att faktiskt se att jag behöver hjälp. Därför passar den här favoriten i repris bra just nu. Har du lätt att glömma bort att ens tänka på möjligheten att ta hjälp? Eller ser du klart och tydligt när du behöver kalla in en eller flera till hjälp?

Saras goda.

Funderar vidare på det där med att be om hjälp. En av anledningarna att det är läskigt för många av oss är rädslan för att ”ligga någon till last”. Det blev jag påmind om genom en återkoppling på förra inlägget.

Tänker därför testa en hypotes: eftersom vi människor rent evolutionärt är flockdjur. Vår utveckling och överlevnad har varit möjlig tack vare att vi hör ihop, hör till och växer i gemenskap med varandra.

När vi blir behövda av en annan människa, kan därför något djupt ursprungligt väckas till liv i oss. För min del är det som regel inte suckar över en börda, utan tacksamhet och ödmjukhet inför att få förtroendet och gemenskapen i att kunna vara till hjälp. Jag skymtar kanske en del av mitt sanna, ursprungliga jag som evolutionär varelse?

Med den tanken i bakhuvudet kanske det till och med kan bli lättare att be om hjälp?

View original post

2 reaktioner på ”Att behöva behöva och att behöva bli behövd

  1. jag har också behov av att vara behövd och så sköna stunder när jag vet att jag behövs och kan ge samma gåva till andra – att de behövs. Det blir som ett lugn i oss alla och vi kan samla energi i massor.
    Så känns det precis som min senaste grupp i mindfulness har varit. Som att vi varit höga på energi och ändå så avslappnade och lugna. Behövda.

  2. Ordet hjälp har fått en laddad uppmärksamhet i äktenskapet. På den gamla goda tiden då mannen var ute och skötte djur och arbetade på åker och äng gick kvinnan inne och skötte om hemmet och barnen. På den tiden var det inte någon som funderade på hjälpa eller inte hjälpa till. Allt gick naturligt till.
    Idag, speciellt när båda makarna arbetar och i princip är i hemmet under samma tider så lever på något sätt bondesamhällets manliga rättigheter kvar. Kvinnan sköter hemmet på sedvanligt sätt och nu händer det olika i olika familjer att mannen endera ombeds HJÄLPA TILL i hemmet eller endera spontant erbjuder sig att HJÄLPA TILL. I dagens kultur känns det som normalt att båda makarna delar på arbetet i hemmet, vare sig det gäller husets, lägenhetens skötsel eller barnens uppfostran och samvaron med barnen. Man förutsätter, trots visst motstånd från den manliga delen i samhället, att man spontant skall dela på sysslorna. Men, när man lyssnar på berättelser från skilsmässor, så dyker detta upp ganska ofta att ”maken inte ville HJÄLPA TILL i hemmet”. Kvinnan fick tjata sig till denna hjälp och mannen flydde ofta till annan mindre tjatig miljö eller annan mindre tjatig kvinna.
    Du känner säkert till detta lika bra eller bättre än jag, men när en av våra döttrar genomgick sin skilsmässa, så blev makars relation ofta samtalat om i familjen. Vi lyssnade på skildringar av skilsmässor i massmedia, så vi lärde oss en del. Det viktigaste vi lärde oss då, det var att undvika ordet, talesättet, HJÄLPA TILL i hemmet. Det ryser i mig när vi tanklöst råkar använda det själva och jag ber alltid om ursäkt, för att jag
    uttrycker mig så idiotiskt. Så är det, hehe.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s