En tur till gymmet för att trampa ihop några mil till Ica-klassikerns Vätternrunda stod på programmet ikväll. 30 minuter på träningscykeln (har ännu inte kommit till skott med cykelinköp för utebruk) motsvarar 13 km, och eftersom jag hade bestämt mig för att få ihop två mil trampade jag på i 47 minuter. I öronen hade jag Myter & Mysteriers senaste avsnitt om inkarnation, treenighet och Johannesevangeliet. Lätt oortodoxt träningssoundtrack kanske, men inte sällan blir jag mer uthållig med en podd eller ljudbok än musik nuförtiden.Per sa bland annat att den tidiga kristendomen var en praktik mer än en lära. Det resonemanget känner jag igen från filosofihistorien. De antika filosoferna var långt ifrån bara teoretiserande på det sätt som vi lätt förknippar med begreppet filosofi. Deras försök att förstå världen innebar inte sällan också försök att definiera vad det goda, rättfärdiga livet var och hur det skulle levas. En praktik liksom.

Satt där på cykeln, trampade och filosoferade. Jag älskar kunskap och att lära nytt, se nya samband och få djupare förståelse för saker och ting. I den bemärkelsen är jag en filosof. Constantly curious, neurotiskt nyfiken.

Men vad gäller att omsätta insikt till handling, praktik, så tvekar jag, fastnar jag, alltsomoftast. Från böckerna om konståkning och ridning som barn till böcker om träning, vandring, mindfulness, självhushållning och mycket, mycket annat har teorin fascinerat mycket mer ön praktiken.

Men herregu, nu jobbar jag med design, där essensen är att göra. Då är jag tacksam för såna saker som Helenas påminnelse om att testa och experimentera, liksom Ica-klassikern som ger morot till att börja omsätta de grundmurade insikterna om nyttan av att röra på sig i regelbunden praktik.

Jag kommer att fortsätta läsa. Dessutom lägger jag nu till mer av görande, mer av att praktisera och få ut i kroppen det som huvudet tagit in.