I kyrkans kalender firas idag tacksägelsedagen. Utan att vara medlem i någon kyrka så tar jag tillfället i akt och listar för mig själv några orsaker till tacksamhet. Idag inte som en tillbakablick på den gångna veckan, utan i ett helikopterperspektiv på livet just nu. Mitt uppe i det.

Jag är tacksam för alla människor som står mig nära och som jag bär i mitt hjärta. Ni är många.

För livets skönhet och faktiskt också dess skörhet.

För musiken, kärleken, lusten, kåtheten.

För erfarenheter och insikter som jag samlat på mig under livet och för de år jag lagt bakom mig. För de alltfler gråa hårstrån och rynkor som bär vittne om dem.

För kroppen som bär sinnet dit det vill. Som dansar, berör och berörs, njuter och ger njutning, som vilar och talar.

För förmågan att älska, skratta, gråta, engageras och lära.

För förmågan att känna lycka och hopp såväl som sorg och frustration.

Tacksam för livet. Det förbannade, välsignade livet.