Vägval ovisshet

Själsöstra Helena bjöd in sina tankespjärnspatreons till zoomsamtal om rätt och fel, för och emot, häromdagen. Vi blev fem personer, spridda över klotet, som under en timme av nåd delade tankar på temat. 

Samtalet kom att kretsa kring föräldraskap, drömmar och grunden för aktivism – för eller emot. Men också om egenvärde, bedömning kontra urskiljning (tack Per Johansson för att ha satt mig på det spåret) och om säkerhet och osäkerhet. 

Spåret om säkerhet och osäkerhet, eller ovisshet snarare, har dröjt sig kvar hos mig. Kanske för att det blivit tydligt för mig under den senaste veckan hur min resa mot ett liv utan rädslan för att bli bortvald och befunnen otillräcklig inte bara handlar om att orka leva med sorgen, utan också om att leva tryggt mitt i osäkerheten, ovissheten. 

”Osäkerhet är ju en förutsättning för att något nytt och oväntat och fantastiskt ska kunna komma fram. Det är en förutsättning för utveckling.” Slutorden i fjärde säsongen av favoritpodden Myter & Mysterier, som jag bingelyssnat på under veckan som gått, föll in i pusslet Leva utan rädsla. Och eftersom, med Lewi Pethrus ord i förordet till Pingströrelsens sångbok Segertoner, ”allt som har liv växer och utvecklas”, så är osäkerheten och ovissheten en förutsättning för levandet, Livet självt.

Orden från äldsta barnets mentor på utvecklingssamtalet i mellanstadiet har också dykt upp i huvudet: ”Remember that growth only happens outside your comfort zone.” Och tillståndet utanför bekvämlighetszonen präglas i hög utsträckning av just osäkerhet. Och i rätt- och felsamtalet tog Helena upp ett citat av designgurun Milton Glaser: “Certainty is a closing of the mind. To create something new you must have doubt.”

Ja, nog sluts sinnet av önskan om säkerhet, visshet, sanningen med stort S och rädslan för osäkerhet. De växande extremiströrelserna av alla schatteringar runt om i världen drivs bland annat av denna rädsla för osäkerhet, för nyanser, för både och, för komplexitet – allt det som egentligen i och i grund och botten är karaktäristiska för vår tillvaro som mänsklighet. Inte sällan kombineras deras one-truth-fits-all-jakt med ett katastrofnarrativ. Världen är på väg åt helvete, och det är bara just deras klick som har sett sanningen. 

Kombon av jakten på visshet och mental katastroffilm kan jag känna igen på ett personligt plan, framförallt när det gäller kärleksrelationer. Eller dejtande då. Jag har ju inte haft så många fasta relationer, däremot dejtat tillräckligt mycket för att få syn på mina både konstruktiva och lite mindre konstruktiva mönster. 

Rädslan för att bli bortvald och befunnen otillräcklig/för mycket, för att förlora det som börjat kännas bra och se härligt lovande ut, har genererat ett katastroftänkande. Ett tänkande som gjort att den där törsten efter något slags säkerhet om att (ännu) inte vara bortvald, som kan uppstå när till exempel ett svar på ett textmeddelande i valfri kanal dröjer, förlamat, ja, krossat mig stundtals. 

Med skallen vet jag ju att det från dejtens sida sällan är fråga om att välja bort eller att jag på något sätt inte skulle vara tillräcklig som person. Det kan vara så enkelt som att den där känslan inte uppstår eller att den klingar av. Det kan vara att han förmår hålla huvudet kallt lite längre än jag oftast förmår, och att han därmed ser de där sakerna som gör att en relation oss emellan skulle bli mer kamp än lust. Jag har ju varit på den sidan jag med. Men hjärtat, det hjärtat… 

Jag skulle kunna sluta mig. Stänga, låsa dörren om hjärtat och smälta ner nyckeln.

Men jag vet att jag inte förmår leva så. Att jag dessutom inte vill leva så. Jag vill våga mötet, delandet av det sårbara, längtande, utforskande. Jag vill våga ge av mig och det seende och lyssnande mina ögon och öron förmår, den stora kärlek mitt hjärta rymmer, den lust min kropp besitter och kan skapa hos lekkamraten. Även om den blomman bär sorgefrukt. 

Återstår att hitta vägar att härbärgera osäkerheten utan att övermannas av den. Utan att sugas in i tankens katastrofilm. Ett steg är att hålla mig sysselsatt när jag hör de första tonerna av ledmotivet till den. 

Ett annat är att öppna och hålla öppet för det nya. Dejten kanske inte blir den partner i tvåsamhet som jag blir gammal tillsammans med. Men kanske en kär vän på många plan, utom just det som brukar förseglas med ringar av guld. Kanske är livet i självpartnerskap rätt bra ändå här och nu, och det som jag egentligen mår bäst av här och nu – om jag ser bortom den tvåsamhetsreflex som är stark i mig. 

Jag fortsätter vandringen på ovisshetens väg. Den är stenig och gropig, så jag snubblar ibland. Ganska ofta till och med. Men utsikten är emellanåt alldeles, alldeles underbar! 

Skuggspel på ovisshetens väg. En återgivning av det vackra som kantar den.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *