Kategori: Att leva helhjärtat

Varde… och det blev. – dag 33 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Skapande6 Comments

En tredjedel av utmaningen #blogg100 är passerad i och med detta inlägg. De allra flesta dagarna har texten flödat ganska lätt; några få dagar har idétorka rått eller energin att utveckla tankarna inte funnits där.

Att hänga upp en serie inlägg på ett tema, som jag gjort med temat Att leva helhjärtat utifrån julklappsboken Våga vara operfekt, har underlättat. Att gå tillbaka i mina tidigare inlägg och kosta på mig en återpostning likaså. Det är kul och uppmuntrande att se att mina gamla texter håller än.

En utmaning som jag fortsatt måste lära mig att hantera är drivkraften att underbygga och utveckla varje ny tes. Det tar helt enkelt för lång tid, när jag nu ska få ut ett inlägg om dagen. Vill träna mig på att se det som uppslag till kommande inlägg istället.

Skrivandet ger mersmak. Det är en form av skapande, av kreativitet, som jag definitivt vill fortsätta att både utforska och utveckla.

Och skapandet är det tema som jag satt mig ner med för att skriva ett inlägg om ikväll. Det sjätte livsrådet för ett helhjärtat liv är ”Värna om skapandet – frigör dig från jämförelsetänkandet”. I original lyder det ”Cultivating Creativity – Letting Go of Comparison”.

Brown konstaterar att det inte finns något som ”kreativa människor och icke-kreativa människor”. Hennes slutsats är att det finns människor som använder sin kreativitet och sådana som inte gör det. ”… antingen släpper (vi) fram den (kreativiteten alltså), försummar den till döds eller kväver den med förakt och rädsla”.

Vad innebär då skapande? Svenskans ”skapande” tycks vid en snabb googling vara relativt intimt förknippat med konst, kultur och estetik. Originalets ”creativity” är mycket bredare – Brown citerar  William Plomer, som beskrivit kreativitet som ”förmågan att förena sådant som inte tycks hänga ihop”.

It is the function of creative men to perceive the relations between thoughts, or things, or forms of expression that may seem utterly different, and to be able to combine them into some new forms — the power to connect the seemingly unconnected.

William Plomer

Browns exempel på skapande/kreativitet är ”laga mat, skriva, rita, klottra, måla, scrapbooka, ta bilder, göra kollage, sticka, bygga om en motor, skulptera, dansa, inreda, spela teater, sjunga”. Så tacksam jag var för att hon tog med motorn – annars vet jag ett antal personer som jag stött på under åren som åtminstone inledningsvis skulle rycka på axlarna åt ”skapande” som meningsfullt överhuvudtaget.

Jag har anledning att återkomma till de kopplingar som vetenskapen funnit mellan skapande, välbefinnande och hälsa – tränar på att begränsa både min skrivtid och din lästid, du vet. Just nu tänker jag nöja mig med att konstatera att mitt skapande – om jag nu håller mig till detta, för mig snävare, begrepp – framförallt har tagit sig uttryck i

Jag har också insett att jag har en talang för, och tycker att det är kul att, koppla ihop människor. Inte för att de ska börja datea, men för att de kanske kan ha ett utbyte av varandra. ”The power to connect the seemingly unconnected”. Att skapa relationer där inga funnits.

Slutligen – jag har gett mig själv en riktig utmaning genom att bestämma mig för att börja ”sketchnotea”. Klotteranteckna är kanske det närmaste man kan komma på svenska. Och här kommer verkligen livsrådet att frigöra mig från jämförelsetänkandet till nytta. För genom åren så har jag alltid tänkt att ”jag kan verkligen inte rita”. Och så har jag bara inte ritat.

Nu har jag börjat ta anteckningar från webbföreläsningar och coachingtillfällen i form av sketchnotes. Och så har jag kombinerat utforskandet av min visuella skapandeförmåga med en daglig ”tacksamhetsritual”. Jag identifierar två-fyra anledningar att vara tacksam, och så dokumenterar jag/uttrycker jag dem i klotter. Favoritmediet för detta är Paper på iPaden – perfekt att kunna förstora och backa.

Jag biter huvudena av jämförelse- och prestationshydran, och presenterar dagens tack. Tack för en härlig dag på Tekniska museet med barnen, lite egentid med inköp av nya promenad- och löpskor, filmkväll med rysligt underhållande Minionfilmen i sällskap av barnen (många goda tillfällen till skratt apropå gårdagens inlägg om skämt och skratt), samt den goda nyheten att min kör Stockholm City Voices vann första pris i en tävling i Spanien idag. Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag!

Tacksamhet - 11

 

 

April, april – dag 32 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat5 Comments

Skärmavbild 2016-04-01 kl. 20.57.55A, 11 år, messade mig idag. Hon vet var hon ska sätta in stöten, efter flera incidenter med rester av någon av döttrarnas hår i handfatet och glipor i luggar och nackar (de brås på mig…).

Några andra skämt från denna den 1 april 2016 är

Skärmavbild 2016-04-01 kl. 21.38.14

  • Våra yttre polisbefäl på Söder håller stilen. Fast för att riktigt smälta in bland befolkningen borde de satsat på lådcyklar istället – då kan de till och med få plats för en anhållen.
  • Lilla Aktuellts underbara nyhet om att EU vill begränsa vuxnas skärmtid. Aouch, vad jag känner mig träffad!

Bäst av alla var H&Ms eller vem det nu var som stod bakom skämtet om den nya Mark Zuckerberg-inspirerade kollektionen MarkforHM med 7 gråa tishor och ett par blåjeans i ett paket. Så genomarbetat, så snyggt!

Och apropå aprilskämt och de skratt de förhoppningsvis genererar – jag skrev ju för ett par veckor sedan om Brené Browns tionde livsråd för ett helhjärtat liv: ”Värna om skrattet, sången och dansen – frigör dig från behovet att verka cool och ha koll”.

Det finns rätt mycket belägg för att skratt främjar såväl fysisk som psykisk hälsa – kolla in infografiken längst ner i det här inlägget bland annat!

För mig blev sambandet mellan glädje och den psykiska delen av min hälsa oerhört påtagligt under den period för tio år sedan då jag drabbades av utmattningssyndrom. Jag minns så väl den starka, återkommande tanken och upplevelsen av att ”Jag kommer nog aldrig mer att kunna känna glädje”.

Därför är jag så tacksam idag för att jag skrattar ofta och hjärtligt. Det är ett starkt hälsotecken för mig, och det gör mig trygg i vissheten om att utmattning och utbrändhet är långt bort, även i stunder då tröttheten är stark.

Tack vare mina fantastiska barn och min kära livskamrat A, som alla har förmågan att formulera sig slagkraftigt och en förkärlek för roliga filmklipp på nätet, bjuds jag på rikliga tillfällen till skratt här hemma. Och visst är det något extra läkande och gott med skratt som uppstår i samtal med en eller flera andra människor.

Men jag upplever att det kan vara nästan lika bra medicin att skratta av andra anledningar. Jag har till exempel många kära FB-vänner, vars poster ger mig goda anledningar att dra på smilbanden. Idag dök den här videon med ett magiskt sound check upp i flödet till exempel.

Och i bokhyllan står böcker av författare som Arto Paasilinna och Douglas Adams (1. Jag har en förkärlek för det surrealistiska. 2. Ok, min skönlitterära konsumtion är inte jätteuppdaterad – jag älskar faktaböcker faktiskt). Vart vår Stilblommor och grodor tagit vägen vet jag inte, men den bjöd under många år på hysteriska fnissattacker i soffhörnet.

Vårt Netflixkonto är en ständig källa till skratt – jag är en zucker (så stavas det väl nuförtiden) för (romantiska) komedier, liksom för Dreamworks skapelser för hela familjen. Tack vare 13-åringen har jag upptäck Modern Family, som bjuder på befriande skratt och skruvad igenkänning på många nivåer.

Youtube är en guldgruva – Saturday Night Lives kanal geoblockar visserligen de senaste avsnitten, men vad gör det när det finns en veritabel guldgruva att ösa ur. En ny favorit är Carpool Karaoke med talkshowvärden James Corden, som med en fantastisk röst och en passagerarplats att fylla plockar upp artister för en kvarts superb underhållning.

Den här uppräkningen är en snabb ”top-of-my-head-lista”. Inser att jag kan återkomma med fler skrattanledningar i framtida inlägg. Tills dess vill jag givetvis ha dina bästa tips på vad som lockar fram ett skratt!

dag 12 i #nuskatrötthetenbort

Åh, jag har hittat ett par supersköna och rätt ok snygga promenadskor som jag vill köpa. Då blir det ännu skönare att promenera. (Hm, att jag är medelålders påminns jag om av genom a) att jag skriver sköna före snygga, b) ”promenadskor”. Gissar att den moderna termen är ”sneakers”.)

Även om veckan har bjudit på två huvudvärksdagar så känner jag ändå en skillnad i grundton vad gäller tröttheten. Promenader och träning gör sitt till, liksom ljuset som återvänder. Att jag återuppstår på våren blir allt tydligare för mig för varje år som går. Visst slår paltkoman till på eftermiddagarna, och soffan är oerhört lockande på kvällarna. Men som sagt var, grundtonen är ändå ett kvitto på att jag är på väg ut ur idet. En 6-6,5 skulle jag nog säga, av min tiogradiga skala.

Laugh It Off: How Laughing is Beneficial To Your Health
Image compliments of Master of Science in Nursing Degrees

Att älska sin nästa som sig själv, del 2 – dag 29 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Medveten närvaro5 Comments

Skrev häromdagen om den andra delen i Brené Browns livråd no 2 för ett helhjärtat liv: ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. Idag vill jag återvända till den första delen av rådet, som ju är ”Värna om medkänslan med dig själv”.

Medkänsla med sig själv, eller på engelska self-compassion, handlar i grund och botten om att bejaka sitt eget människovarande. Den ständigt perfekta, alltid rätta och starka, aldrig misslyckade varelsen har genom årtusendena alltid definierats som något annat än människa – mytologi och litteratur vimlar av övermänniskor, gudar och andra sagofenomen. I vår tid kan vi lägga till robotar och botar till skaran av potentiellt fläckfria företeelser (även om det sannolikt är några års utvecklingsarbete kvar).

De människor som det likaledels vimlar av i historia, mytologi och litteratur är allt annat än felfria. Människovarandet inrymmer såväl styrka som svaghet, såväl stor potential som otaliga brister, såväl nästan underverk som totala misslyckanden.

klodt_michail_petrovich_-_raskolnikov_and_marmeladov

Raskolnikov och Marmeladov – två minst sagt mänskliga personer i Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff. Målning av Michail Petrovich Klodt [Public domain], via Wikimedia Commons

Brené Browns tankar om medkänsla med sig själv grundas till stor del på forskaren Kristin Neffs arbete. Neff beskriver tre beståndsdelar i denna medkänsla:

  • Att vara snäll mot sig själv – ”Self-compassion entails being warm and understanding toward ourselves when we suffer, fail, or feel inadequate, rather than ignoring our pain or flagellating ourselves with self-criticism.” Så lätt jag har att hamna i det där självpiskandet med den förödande självkritiken… Det blir lätt ett ältande och ett malande av skam och ”skulle gjort annorlunda”. Och som det äter av självkänsla och glädje, samtidigt som det föder vresighet och otålighet med människorna i min omgivning.
  • Delad mänsklig erfarenhet – ”…self-compassion involves recognizing that suffering and personal inadequacy is part of the shared human experience – something that we all go through rather than being something that happens to “me” alone.” Den där känslan av att nästan lätta från marken när otillräcklighetsryggsäcken fallit av i påminnelsen eller insikten om att min upplevelse delats av andra – den känslan av befrielse!
  • Medveten närvaro – ”… relating personal experiences to those of others who are also suffering, thus putting our own situation into a larger perspective…  (i kombination med) … the willingness to observe our negative thoughts and emotions with openness and clarity … (och) … a non-judgmental, receptive mind state in which one observes thoughts and feelings as they are, without trying to suppress or deny them.” (Som du förstår har jag kortat hennes text något.) Nyckelordet för mig sedan några år är ”non-judgmental”. Jag har oerhört lätt att sätta värderande etiketter på mina känslor, upplevelser och tankar – det var bra, det var dåligt, dumt, klantigt (inte någon slump att det är tre negativa omdömen på ett positivt…). En av grundprinciperna i den medvetna närvaron är just att bara observera – utan att bedöma och värdera. Och i och med detta andrum som hjärnan då skapar för mig själv, får jag ofta ett bredare perspektiv och mer distans till min frustration, irritation, otillräcklighet eller vad det nu kan vara – med mindre stresspåslag och drunkningsupplevelse på grund av översvämmande känslor som följd.

Neff betonar att det inte handlar om att tycka synd om sig själv, om tillåta sig total njutningslystnad eller ens om självaktning.

Min kära vän och coach Helena har skrivit om att det verkar som om vi är många idag som lever i en ”epidemic of harshness”. Hennes bot mot denna epidemi är just Be gentle with yourself – var snäll mot dig själv. Om du vill ha stöd på vägen mot djupare medkänsla med dig själv, följ gärna hennes söndagstips på just detta tema.

Vad spelar då medkänslan med mig själv för roll egentligen? Förutom att vi kan välja att utgå från att vi faktiskt är värda den bara för att vi – är – , så lägger den också grunden till bättre hälsa (genom högre motståndskraft mot stress och andra mentala påfrestningar) och till bättre relationer med våra medmänniskor. Det är på samma sätt som jag skrev om i det första inlägget om Att älska sin nästa som sig själv:

”Den andra delen av bibelns kärleksbud är ju ”Älska din nästa som dig själv”. Hur ofta läser vi inte detta som ”Älska din nästa.” Men innebörden är ju egentligen tvärtom – Som du älskar dig själv (och ger dig själv den uppmärksamhet, möter dina behov, visar dig den omsorg du förtjänar), så ska du älska din nästa. Det betyder, tänker jag, att jag måste börja med att älska mig själv för att jag ska kunna älska andra. I alla fall om jag ska kunna älska andra på ett sätt som inte innebär att jag förväntar mig något tillbaka, utan att skapa skuld, skam och svartsjuka.”

Vågar du släppa taget om skammen, skulden och kraven för ge dig själv samma medkänsla som jag tror att du unnar din omvärld?

Perfekt på att vara operfekt? – dag 26 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat7 Comments

Har ju i några tidigare inlägg skrivit om Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv i boken Våga vara operfekt. Det andra livsrådet är ”Värna om medkänslan med dig själv” med underrubriken ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. I det här inlägget fastnar jag på underrubriken – vad innebär egentligen kraven på ”att vara perfekt”?

Jakten på ”att vara perfekt” – perfektionism – innebär på ett sätt att jag lägger makten över min självuppfattning och självkänsla hos andra: min uppfattning om vem jag är och vad jag är värd får bestämmas av vad (jag uppfattar att) andra tycker om mig och hur (jag tolkar att) ”man ska vara” för att vara ok.

Det är en minst sagt riskabel strategi, för det finns inget jag kan göra för att ha kontroll över hur andra uppfattar mig. Jag kan vara och agera på ett sätt som jag tror uppfattas på ett visst sätt. Men den faktiska upplevelsen hos ”den andra människan” av mig bestäms av så mycket mer än vad jag är och gör – hen ser mig, upplever mig, genom sina filter av medfödda och upptränade värderingar och egenskaper, genom sina glasögon av aktuell sinnestämning.

Det är också en ogenomförbar strategi – ett ”jagande efter vind” med Predikarens ord. Begreppet ”perfekt” beskriver i själva verket oftast något ouppnåeligt, ett statiskt önskat tillstånd av något optimerat, oavsett om det gäller kropp, humör, dammängd i hemmet, antal mail i inboxen eller känslan i en solstol på stranden. Det är inte minst ouppnåeligt i innebörden ohållbart över tid, i och med att drömläget ignorerar vår komplexa vardag i beräkningen och alla de störningar som dyker upp både från människor och företeelser utanför oss själva och från insidan av oss själva till följd av biologiska eller psykologiska processer. Och det säger sig själv att ett statiskt läge inte håller över tid i en dynamisk situation, som ju våra liv minst sagt måste definieras som.

Jag fastnar ibland i ”Facebooksyndromet”. Du vet, den där krypande känslan som uppstår när man scrollat sig igenom ett antal inlägg där ”alla” umgås med familjen, tränar, bjuder på middag, fikar med vänner, vandrar i naturen eller delar bilder på sitt nyrenoverade kök.

Har med åren blivit så pass mogen att jag känner igen tecknen när de dyker upp. Ofta lyckas jag hejda mig och inse att det jag håller på att börja mäta mig mot, det som sår fröet till den gnagande otillräckligheten, är summan av flera individers inlägg, inlägg som dessutom bara speglar en del av alla dessa människors vardag. Inte så lite påminner det om barnens idoga önskebulletiner om än det ena, än det andra, med den lysande (not!) motiveringen att ”Alla andra får ju/har ju/ska ju…”.

Så istället för att moloket fortsätta att vältra mig i en gyttja av mindervärdeskänsla och självförebråelser, försöker jag för det första fokusera på att känna glädje med dem som postat – för dem har tillfället uppenbarligen betytt så mycket, kanske till och med i glädje och stolthet, att de valt att lägga energi på att posta det på FB. För det andra försöker jag inspireras till att bli bättre på att uppmärksamma mina egna ”FB-moments” (oavsett om jag postar något om dem eller ej) med samma ögon.

Hur hanterar du perfektionismen? Vad lägger du i ”att frigöra sig från kraven att vara perfekt”?

Dag 6 i #nuskatrötthetenbort:

Upplevd energi på skala 1-10 där 10 motsvarar manisk duracellkanin och 1 är som Six feet under: 4,5. Efter en intensiv start på dagen i städandets tecken krävdes det ca tre ton viljestyrka för att gå iväg och handla, men efter 5 minuters vila tillsammans med 13-åringen och med peppande inköpssällskap av 11-åringen kom jag till slut iväg.

Igår blev det över 12 000 steg. Idag har fokus som skrivet var legat på städning och dessutom påskmiddagsfix. Tillsammans med övriga i familjen städade jag intensivt i över 4 timmar, vilket enligt denna stegomräknare skulle motsvara 22 400 steg – det tror jag inte ett ögonblick på. En promenix till affären blev det också, som fysisk aktivitet.

Eftersom jag i grunden kopplar av när jag lagar mat (i alla fall under lugna och skapande förhållanden) får jag väl också räkna in dagens påskbordsfix med diverse kreativa improvisationer till trötthetsmotandet. Fick glädjen att dela arbetsgemenskapen med 11-åringen en stund. Hon fixade bland annat till denna lingonsill, som är en av mina absoluta sillfavoriter. Och vår påsktårta med citronfromage, mango, hallonsylt och hemfärgat/-kavlat marspiantäcke blev så här snygg:

Skärmavbild 2016-03-26 kl. 21.09.14

 

 

 

Sången ädla känslor föder – dag 19 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat8 Comments

”Skratt, sång och dans skapar andlig och känslomässig kontakt. Vi blir påminda om det enda som egentligen spelar roll när vi söker tröst, inspiration, läkning,  eller vill ge utryck för vår glädje: att vi inte är ensamma.”


Det var slutsatsen som forskaren Brené Brown drog som svar på frågan om varför skrattet, sången och dansen har en stor plats i livet hos människor som lever helhjärtat. Utifrån den ger hon sitt tionde livsråd: ”Värna om skrattet, sången och dansen – frigör dig från behovet att verka cool och ha koll”.

Idag har jag fått ett riktigt lyxigt skumbad av skratt, sång och dans hos Stockholm City Voices. Sångrösten är ganska ringrostig efter 10 års uppehåll, dansmovesen valpigt nybörjartufflande – definitivt inte cool, definitivt ingen koll -, men skrattet är på plats! Och resten kommer under bästa möjliga vård i en oerhört generös, vänlig och inte minst professionell grupp av artistsystrar.

Körens yttersta mål är att beröra och ge sin publik djupa upplevelser. Det rimmar så oerhört väl med vad jag eftersträvat genom åren. Teknisk perfektion är väl kul och beundransvärt, men är inte tillräckligt för mig som motivation. Jag vill sjunga tröst, inspiration, läkning och samhörighet till såväl mig, medmusikanter och åhörare.

Vad betyder sång, musik, dans och skratt för dig?

Här kan du kolla in min nya hobby!