Jag hade ju bestämt mig. ”Balans” skulle vara mitt årsord 2016. (Årsord är ett ord som en väljer som tema för ett år, istället för att avge det där nyårslöftet som ändå bryts efter max tre veckor. Inspirationen är min kära f d träningskompis Lisen, som ersatt nyårslöfte med årsord sedan ett antal år tillbaka.)

Så gjorde jag ett ett facebooktest som sa att mitt ord för 2016 skulle vara ”Sanning”. Frågade mina facebookvänner om hur jag kunde tänka kring sambandet mellan ”Balans” och ”Sanning”. Helena gav mig då en kommentar som fick mig att se hur Sanning i själva verket kan vara en förutsättning för Balans.

Reflekterade i ett tidigare inlägg om det fjärde livsrådet ”Värna tacksamheten och glädjen” i min julklappsbok ”Våga vara operfekt” av Brené Brown. Mitt val av ”Sanning och balans” som mantra för 2016, bekräftades omedelbart när jag öppnade boken och tittade igenom innehållsförteckningen. Det första livsrådet är nämligen ”Värna om ditt sanna jag”.

I detta avsnitt resonerar Brown om äkthet. Hon konstaterar att människor som söker äktheten i sitt liv kan provocera och till och med skrämma sin omgivning. Det som skrämmer, menar hon, är dock inte äktheten i sig, utan snarare det mod och den djärvhet som är förutsättningen för att våga värna sitt sanna jag – eller, som jag tänker på det: sitt hela jag.

Som den forskare hon är, har Brown sökt en empiriskt välgrundad definition av vad äkthet handlar om. Utifrån de tusentals intervjuer hon genomfört, kom hon fram till följande:

”Att vara äkta är att dagligen frigöra sig från den man tror att man borde vara och istället bejaka den man är”.

Påminner lite om det som den vindbitna västkustbon som är morfar till en av våra vänner lär ha sagt:

”En får va gla att en ble som en ble, när en inte ble som en sulle”.

Brown betonar att äkthet inte är en medfödd egenskap, utan något som man kan tillägna sig genom medvetna val och regelbunden träning. En äkthetsmuskel, liksom. Henes definition fortsätter därför

”Valet att vara äkta innebär

• att värna om modet att vara operfekt, sätta gränser och tillåta sig att vara sårbar.
• att tillämpa den medkänsla som föds ur vetskapen om att alla människor har såväl starka som svaga sidor
• att vårda den samhörighet och känsla av att höra till som bara kan uppstå när vi tror på att vi duger.” (min kursivering)

Att göra valet att vara äkta handlar om att ge plats åt ”min sanna röst”, tänker jag. För att bejaka den jag är, är i sig en process i att lära mig mer om vem jag egentligen är. Det är att ta in orden från ängeln utan ansikte i Tomas Tranströmers dikt Romanska bågar:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Häromdagen aktualiserades en aspekt av att vara sann mot sig själv i min coachcirkel (mer om den i ett kommande inlägg, tills vidare får ni leva i nyfikenhet). Vi talade om vad det är som påverkar uthålligheten i att etablera en ny vana. Det är så lätt att avfärda de goda intentionerna som inte efterlevs mer än några dagar eller veckor (högaktuella exempel på detta finns på vilket gym som helst så här i kölvattnet av nyårslöften och julgodis) som att man inte är ”tillräckligt” motiverad – ”egentligen”.

Jag har åtskilliga gånger börjat på ny kula. Ett antal av dessa kulor finns att läsa om här på bloggen – här t.ex.  Och visst har motivationsgraden varierat – men ett antal gånger kan jag ändå säga att den varit 110% både intellektuellt och emotionellt när jag börjat.

I efterdyningarna av samtalet skrev Helena en reflektion över det där med fullföljandet. Är ”den tysta inre vissheten”, som hon skriver om, samma sak som ”min sanna röst”? Det funderar jag på – och utforskar – nu.