Vila – dag 6 i #blogg100

waterMen vilan då? Det blev inte så många ord om den i gårdagens inlägg om Brené Browns sjunde livsråd för ett helhjärtat liv:”Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet”. Att vila handlar om sömn är självklart, men vila kan vara mycket mer. Jag vilar genom att läsa (pappersböcker), att strosa längs Årstavikens stränder, att lyssna på Per Johansson och Eric Schüldt när de utforskar människovarandet i någon av poddserierna Människan och Maskinen, Kunskapens träd och Myter och Mysterier till exempel. Vila för mig kan också vara att laga mat eller baka, om förutsättningarna är de rätta.

Vila är inte minst att lyssna på musik där tiden står stilla. Musik där förhållningarna långsamt glider ihop och isär, som livets egen andning. Där melodier och klanger talar direkt till mitt hjärta, utan att passera hjärnans ”gå”.

Här är min spellista för vila. Helt säkert passar den inte alla. Helt säkert passar något stycke någon läsare. Om du vill dela dina recept för vila, blir jag glad!

Ludere necesse est – dag 5 i #blogg100

”Värna om leken och vilan – frigör dig från tröttheten och prestationstänkandet”. Brené Browns sjunde livsråd för ett helhjärtat liv passar som handen i skidhandsken för att grunna på under en sportlovsvecka.

Att vilan är ett grundläggande behov är ett välbekant faktum för de flesta av oss, även om vi har svårt att acceptera det i hur vi lever våra liv. Mellan varannan och var tredje svensk har sömnproblem, och de flesta av oss muttrar från tid till annan om att vi sover för lite. Ibland får jag till och med uppfattningen att det ligger lite prestation i att vara trött…

Att leken skulle vara lika grundläggande för ett helhjärtat liv som vilan, hade inte slagit mig innan jag läste Brené Browns bok. Hon refererar till en annan Brown, Stuart Brown, som menar att leken bland annat ger oss mer medkänsla och gör oss mer kreativa och uppfinningsrika.

Stuart Brown ger i sin bok Play: How it Shapes the Brain, Opens the Imagination, and Invigorates the Soul sju kännetecken på lek: 

  • Den görs inte i något annat syfte än sitt eget (nog så viktigt när så mycket av det vi gör, görs för att optimera oss själva och våra prestationer, som Brené Brown påpekar)
  • Den är frivillig
  • Den är lockande och attraktiv i sig själv
  • Den är fri från tidspassning
  • Den gör att vi släpper taget om vår självmedvetenhet
  • Den ger ett utrymme för slumpen och improvisationen
  • Den ger mersmak – leken föder lust till lek

IMG_1145Hur var det då med sportlovet och lek? Jo, jag har lekt den här veckan! I skidbacken är dagarna en enda lång lek, som garanterat ger mersmak. Visst har jag slipat på detaljer i min åkning – men inte för att prestera i någon annans ögon, utan för att utforska min egen utvecklingspotential.

Ett av lekforskningens stora namn, Brian Sutton-Smith, ger i artikeln Play Theory – A Personal Journey and New Thoughts en möjlig evolutionär förklaring till vikten av lek: genom leken kan vi simulera farliga, potentiellt livshotande situationer – en sabeltandad tiger anfaller! ryska agenter jagar mig i Alperna! – utan att försätta oss i verklig fara. Samtidigt kan vi reflektera över olika handlingsalternativ, testa och träna oss i dessa genom leken – klättra upp i ett träd? attackera med spjut? spela död? susa nerför branterna snabbare (och snyggare) än någon ondskefull agent förmår?

Det är inte bara konflikt- och farofyllda händelser som vi tränar oss i att hantera genom leken – Sutton-Smith menar att en viktig funktion är att den lär oss att reglera våra grundkänslor (Sorg/ledsenhet, rädsla/skam/ilska, äckel/avsky, intresse/upphetsning, förvåning och glädje) på socialt konstruktiva sätt. Han skriver:

”Play begins as a mutation of real conflicts and functions thusly forever afterwards. Play was always intended to serve a healing function whether for child or adult, making it more worthwhile to defy the depressing and dangerous aspects of life. Play is neurologically a reactive itch of the amygdala, one that responds to archetypal shock, anger, fear, disgust, and sadness. But play also includes a frontal-lobe counter, reaching for triumphant control and happiness and pride. Play begins as a major feature of mammalian evolution and remains as a major method of becoming reconciled with our being within our present universe. In this respect, play resembles both sex and religion, two other forms—however temporary or durable—of human salvation in our earthly box.”

Är du en ”Homo Ludens” – en lekande människa?

Att älska sin nästa som sig själv

Den här bloggen heter Saras Goda. Jag valde namnet för att jag ville berätta om det som jag tycker gör livet gott att leva. I dagens samtal med min coach Helena insåg jag att en djupare dimension av namnet är att jag i mina inlägg reflekterar – gärna i dialog med dig, kära läsare – över vad som gör mig gott, det vill säga vad som ökar mitt välbefinnande.

Jag har små demoner som säger åt mig att mitt välbefinnande inte är så viktigt. Att det som är viktigt i livet är att jag framförallt hjälper andra att öka sitt välbefinnande, oavsett om det är i relationer som jag har med enskilda individer (som mina barn, min man, min övriga familj, mina vänner och bekanta) eller samhället som helhet (mitt jobb handlar ju på något slags övergripande nivå om att främja innovation för hållbar samhällsutveckling).

På ett intellektuellt plan vet jag naturligtvis, liksom de flesta omkring mig tror jag, att det är viktigt att vårda sitt eget välbefinnande. Inte minst för att kunna bidra till andras välbefinnande och en god samhällsutveckling, om det nu är mitt mål.

Men på det känslomässiga planet är det alltför ofta tvärtom. Klart att jag ska ordna barnkalaset, trots att jag är så trött att jag bara vill dö. Klart att jag ska tacka ja till den där middagen, trots att jag egentligen bara vill… (välj fritt), hon blir ju så ledsen om jag inte kommer. Klart att jag ska…

Den andra delen av bibelns kärleksbud är ju ”Älska din nästa som dig själv”. Hur ofta läser vi inte detta som ”Älska din nästa.” Men innebörden är ju egentligen tvärtom – Som du älskar dig själv (och ger dig själv den uppmärksamhet, möter dina behov, visar dig den omsorg du förtjänar), så ska du älska din nästa. Det betyder, tänker jag, att jag måste börja med att älska mig själv för att jag ska kunna älska andra. I alla fall om jag ska kunna älska andra på ett sätt som inte innebär att jag förväntar mig något tillbaka, utan att skapa skuld, skam och svartsjuka.

Det handlar inte om egoism och egocentrism; att jag ska älska mig och det ska minsann alla andra också för att jag förtjänar det. Nej, det handlar om att älska mig så mycket att jag på allvar lyssnar in ”min sanna röst”, om att bejaka och vårda min äkthet. Det är inte enkelt. Det medför en risk att bli sårad, som Brené Brown skriver i sitt livsråd om att värna sitt sanna jag. Men, som hon också skriver, det innebär samtidigt att jag tar mitt ansvar i relationen till andra människor. ”Om målet är att bli omtyckt och jag inte blir det, då får jag problem” – det kan utlösa skamkänslor och känslor av otillräcklighet och oduglighet. Men om målet är att vara sann, och någon inte gillar det, så står jag i alla fall stadigt i relation till mig själv, och vad jag ser är gott för mig i form av äkthet och mitt egenvärde.

 

Sanningen ska göra mig fri

Jag hade ju bestämt mig. ”Balans” skulle vara mitt årsord 2016. (Årsord är ett ord som en väljer som tema för ett år, istället för att avge det där nyårslöftet som ändå bryts efter max tre veckor. Inspirationen är min kära f d träningskompis Lisen, som ersatt nyårslöfte med årsord sedan ett antal år tillbaka.)

Så gjorde jag ett ett facebooktest som sa att mitt ord för 2016 skulle vara ”Sanning”. Frågade mina facebookvänner om hur jag kunde tänka kring sambandet mellan ”Balans” och ”Sanning”. Helena gav mig då en kommentar som fick mig att se hur Sanning i själva verket kan vara en förutsättning för Balans.

Reflekterade i ett tidigare inlägg om det fjärde livsrådet ”Värna tacksamheten och glädjen” i min julklappsbok ”Våga vara operfekt” av Brené Brown. Mitt val av ”Sanning och balans” som mantra för 2016, bekräftades omedelbart när jag öppnade boken och tittade igenom innehållsförteckningen. Det första livsrådet är nämligen ”Värna om ditt sanna jag”.

I detta avsnitt resonerar Brown om äkthet. Hon konstaterar att människor som söker äktheten i sitt liv kan provocera och till och med skrämma sin omgivning. Det som skrämmer, menar hon, är dock inte äktheten i sig, utan snarare det mod och den djärvhet som är förutsättningen för att våga värna sitt sanna jag – eller, som jag tänker på det: sitt hela jag.

Som den forskare hon är, har Brown sökt en empiriskt välgrundad definition av vad äkthet handlar om. Utifrån de tusentals intervjuer hon genomfört, kom hon fram till följande:

”Att vara äkta är att dagligen frigöra sig från den man tror att man borde vara och istället bejaka den man är”.

Påminner lite om det som den vindbitna västkustbon som är morfar till en av våra vänner lär ha sagt:

”En får va gla att en ble som en ble, när en inte ble som en sulle”.

Brown betonar att äkthet inte är en medfödd egenskap, utan något som man kan tillägna sig genom medvetna val och regelbunden träning. En äkthetsmuskel, liksom. Henes definition fortsätter därför

”Valet att vara äkta innebär

  • att värna om modet att vara operfekt, sätta gränser och tillåta sig att vara sårbar.
  • att tillämpa den medkänsla som föds ur vetskapen om att alla människor har såväl starka som svaga sidor
  • att vårda den samhörighet och känsla av att höra till som bara kan uppstå när vi tror på att vi duger.” (min kursivering)

Att göra valet att vara äkta handlar om att ge plats åt ”min sanna röst”, tänker jag. För att bejaka den jag är, är i sig en process i att lära mig mer om vem jag egentligen är. Det är att ta in orden från ängeln utan ansikte i Tomas Tranströmers dikt Romanska bågar:

architecture-621064_1280”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Häromdagen aktualiserades en aspekt av att vara sann mot sig själv i min coachcirkel (mer om den i ett kommande inlägg, tills vidare får ni leva i nyfikenhet). Vi talade om vad det är som påverkar uthålligheten i att etablera en ny vana. Det är så lätt att avfärda de goda intentionerna som inte efterlevs mer än några dagar eller veckor (högaktuella exempel på detta finns på vilket gym som helst så här i kölvattnet av nyårslöften och julgodis) som att man inte är ”tillräckligt” motiverad – ”egentligen”.

Jag har åtskilliga gånger börjat på ny kula. Ett antal av dessa kulor finns att läsa om här på bloggen – här t.ex.  Och visst har motivationsgraden varierat – men ett antal gånger kan jag ändå säga att den varit 110% både intellektuellt och emotionellt när jag börjat.

I efterdyningarna av samtalet skrev Helena en reflektion över det där med fullföljandet. Är ”den tysta inre vissheten”, som hon skriver om, samma sak som ”min sanna röst”? Det funderar jag på – och utforskar – nu.

Tacksamhet (för glädje)

Min kompanjon Åsa gav mig Brené Browns Våga vara operfekt i julklapp. Boken är en guidebok till det helhjärtade livet – en livsresa med utgångspunkt i att vi är värdefulla och som handlar om att värna mod, medkänsla och samhörighet.

Brown ger läsaren tio råd för denna livsresa. Det fjärde handlar om att ”Värna tacksamheten och glädjen” för att frigöra sig från rädsla och otillräcklighet.

IMG_0826Tacksamhet är som en muskel – den behöver regelbunden övning för att vara levande, som hon skriver. ”När människor som lever helhjärtat talar om tacksamhet är det alltid en massa verb med”.

Tacksamhetsmuskeln tränades igår kväll när jag inte kunde sova. Jag började med att räkna mina andetag för att få tyst på tankarna som malde runt med massa borden och måsten. ”Ett” på inandning, ”två” på utandning, ”tre” på nästa inandning, ”fyr” på nästa utandning och så vidare. Efter ett tag dök ett ansikte upp på min mentala näthinna – ett av mina barn. På nästa andetag dök nästa barn upp. Bilderna ackompanjerades av den tacksamhet som jag uttryckt i mitt godnattande av dem. Jag lät känslan av tacksamhet stanna kvar och bilderna fortsatte att komma. Bilden av det tredje barnet, av min man, min övriga familj och släkt, mina vänner, kollegor och andra personer som betytt något för mig, som lärt mig och gett mig utrymme att lära mig själv om världen. Du som läser detta var med viss sannolikhet en av alla de människor som dök upp.

Och givetvis dök också Åsa upp. Hon har fått plocka upp och ihop bitarna av mig vid många tillfällen då otillräckligheten, både i jobbet och i föräldraskapet, gjort sig påmind, så hon vet mycket väl vad jag behöver läsa. Tack för boken, Åsa, och tack för att du är min vän och kompanjon!

Tack för att du läst det här inlägget! Hur tränar du, kära läsare, din tacksamhetsmuskel?