Vi tillbringar sportlovet hos min mamma och syster med familj i Sollefteå. Här tronar Hallstabacken över staden, med svindlande utsikt, inga köer och perfekt snö.
Även om jag är uppvuxen i närheten av Kungsberget, var utförsåkning inget för mig som barn. Läskiga liftar (jag provade ett par gånger med förödande resultat för liftköerna tyckte jag) och knäproblem gjorde att min roll i backen var att passa ryggsäckar och bjuda på varm choklad.
När vi fick barn kom dock åkningen i ett annat ljus. A, min man och barnens far, är en mycket habil åkare, med oinfriade skibumdrömmar. Så det var klart att ungarna skulle lära sig åka skidor. Och när nu de skulle gå i skidskola – tja, då kunde ju även jag kosta på mig en lektion.
Det var i Ramundberget som jag för första gången på allvar började åka utför. Och jag blev fast. Även om jag fortfarande harvar i gröna och blåa backar, och ibland någon enstaka röd med stor skräck och många svärdomar mellan sammanbitna tänder, så är det så kul att åka!
Och jag behöver verkligen inga stora eller speciella backar för att åka. A inspirerar i sin ständiga jakt på att finslipa detaljerna i sin åkning – och att använda det varje backe har för att göra just det, oavsett fallhöjd. I min egen åkning har jag oändligt många detaljer att förbättra: mer kanter, högre fart, mer tyngd fram över skidspetsarna, skidorna lite tätare ihop…
I mitt huvud åker jag som Anja Pärson, men min skugga på marken ger en annan bild. Så jag tränar och tränar – och njuter samtidigt . Njuter av farten (i min värld går det fort), av frisk luft, av att använda muskler som oftast är oaktiverade.
Snart är det dags igen! Liften upp, sedan väntar manchestern, solen och slipandet. Se’n så:
