Kategori: Lärande
Gränssnitt – dag 44 i #blogg100
Efter att jag lyssnat på Jon Kabat-Zinn i On being om uppmärksamhet och medvetande häromdagen, gick mina tankar igång. Han sa ju bland annat att
attention and awareness are deep interior human capacities that never get any training or airtime or attention. What gets all the attention is thinking.
Vilka andra djupa inre mänskliga kapaciteter har vi, och använder jag dem på ett balanserat sätt- så började mina tankar gå.
Tja, jag hade redan radat upp attention, awareness – som jag tänker på tillsammans som närvaro – och thinking – tänkande. Motsatsen till tanken brukar ju anges som känslan, så där var en till.
Ytterligare en förmåga är fantasin – att föreställa sig något som inte finns. Det är en förmåga som förefaller vara starkt förknippad med just mänskligheten. Djur kan tänka, känna och vara närvarande, men fantisera, det verkar de göra i ytterst begränsad utsträckning, om ens överhuvudtaget.
Lyssnade och läste för många år sedan en bok om insikten – det som händer när vi plötsligt kommer på något nytt, eller kommer till en djup ny förståelse av ett sammanhang som inte sällan förflyttar vår förståelse av detta sammanhang på ett mer eller mindre radikalt sätt. Den uppstår som en följd av att tankar, känslor, närvaro och fantasi kring ett ämne eller fråga fått legat till sig i vårt undermedvetna.
Författaren Rebecca Costa liknar vårt analytiskt-logiska problemlösande vid en en prydligt ordnad, väl uppmärkt affär med räta gångar. Vårt kreativa problemlösande beskrivs som en artistiskt estetisk ordnad samling av showrooms, inredda för att skapa en angenäm ambience för alla sinnen.
Den tredje sortens problemlösande – insikten – är ett stort, tomt rum där plötsligt den lösning vars egenskaper och funktioner vi bara föreställer oss plötsligt materialiseras. Lite grann som i Liftarens guide till galaxen där två fienderobotar plötsligt förvandlas till en kaskelot och en kruka med petunior till följd av att den oändliga osannolikhetsdriften slår till…
Costa menar att den här sortens problemlösande är särskilt lämpat för komplexa problem eller ”wicked problems”. Problemet (…) är bara att vi inte kan befalla fram insikten – det ligger i sakens natur att den inte dyker upp om vi anstränger oss. Har sett flera artiklar på sistone som skrivit om ”Mindlessness” eller ”Mind wandering” som en förutsättning för denna sorts problemlösning.
När jag satt och pillade med detta inlägg var det en förmåga till som pockade på: Görandet, handlingen, som är så central, ja essentiell, i designtänkandet bland annat. Och utan handling är det svårt att få någon effekt på vårt yttre sammanhang av våra övriga förmågor.
Vad leder det här filosoferandet till då, undrar du kanske. Förutom att jag ännu en gång har fått sortera saker och ting i små lådor i min hjärna, vilket gör mig lycklig (weird, jag vet), ger det mig en karta att ha i handen när jag funderar på hur jag förhåller mig till min omvärld.
Det är många som till exempel menar att känslor inte har något att göra i hur vi leder, organiserar och styr organisationer, länder och vår värld. I den västerländska upplysningstraditionen, som bland annat växte sig stark som en motrörelse mot den ”mörka” medeltiden och de förödande effekter som de på ytan religiöst motiverade krigen under 1600-talet hade, och med det starka teknik-naturvetenskapliga perspektivet som präglat våra samhällen och kulturer i några sekler, nedvärderades känslan, och förnuftet fick herraväldet.
Jag, och många med mig, menar dock att vi behöver balansera förnuftet med att ta större hänsyn till människors upplevelser och känslor inför olika företeelser. Inte så att vi ska låta känslan helt ta överhanden – det blir en lika stor dikeskörning det, men vi behöver definitivt utveckla bättre sätt att kombinera förnuft och känsla. Yin och Yang.
Och jag tror att vi behöver balansera tanken och känslan med närvaron, fantasin och inte minst handling. Då kanske vi till och med kan få den insikt som behövs i en alltmer komplex och snabbrörlig tillvaro.
Foton:
En digital vilodag – dag 39 i #blogg100
Ikväll ska jag för första gången inleda min ”digitala vilodag”. Vid helgsmålsringningen 18.00 stänger jag dator, paddan och mobildatan i telefonen. Ingen Netflix eller SVT Play via TV:n fram till 18.00 i morgon kväll.
Inspirationen kommer från Tiffany Shlain, som är filmare och digital pionjär. Hon har bland annat grundat Webby Awards, ”nätets Oscarsutdelning” och etablerat ”Cloud filmmaking”, som molnbaserat och kollaborativt filmskapande. Se bland annat den fascinerande Brain Power: From Neurons to Networks:
Jag lyssnade till hennes samtal med Krista Tippett i On Being (ja, jag är lite addict där). Många intressanta vinklar fastnade hos mig, och jag kommer säkerligen att återkomma till det avsnittet i framtida inlägg. Ett ämne som jag omedelbart kan börja omsätta i mitt eget liv är den #techshabbat som Tiffany firar med sin familj sedan ett antal år. I samtalet berättar hon bland annat om den positiva effekt som den har på hennes tidsupplevelse och kreativitet.
Värt att prova, tänker jag! Samtidigt tänker jag inte börja med att ta fajten med att få med kidsen på detta, eller kanske ens maken. I linje med dagens tidigare inlägg tänker jag att förebildsfaktorn får göra jobbet. Återkommer med rapport…
Dubbla budskap? – dag 28 i #blogg100
Kloka Marie K kommenterade på FB förrgårs inlägg om vårt förhållande till perfektionism. Hon pekade på den ångest som skapas av de dubbla budskapen i ”du duger precis som du är” respektive ”det finns ingen gräns för hur bra du kan bli om du tror på och satsar på dig själv”.
Jag håller definitivt med om att det kan uppfattas som dubbla budskap, i synnerhet som de två budskapen inte sällan vilar på en normativ underton: ”du SKA vara nöjd med dig själv som du är” respektive ”du SKA eftersträva ständig utveckling av dig själv, dina förmågor och potential”.
Och för mig är det nog dessa ”ska, måste, borde” som är upphov till den gnagande känslan av orillräcklighet och – sett i ljuset av de till synes dubbla budskapen – villrådighet.
För när jag läste Maries kommentar slog det mig, efter igenkänningen, att det dubbla budskapet också kan vara en källa till stärkt självkänsla, egenvärde och självförtroende.
”Du duger och är gränslöst värdefull precis som du är”. Vilken oerhört stark plattform att bygga sitt liv från! ”Precis som du är” – det innebär ju att såväl mina fel och brister som mina drömmar och min strävan efter utveckling duger. De är en del av mig, oändligt värdefulla.
”Det finns ingen gräns för hur bra du kan bli”. Även om det för de flesta av oss är en sanning med viss modifikation, så är det ändå ett carte blanche för att ta våra drömmar, vår nyfikenhet på allvar och ge oss ut i ett lekfullt utforskande av vår kapacitet och våra intressen. Vi är i och för sig notoriskt oträffsäkra beträffande hur mycket jobb som behövs för att uppnå mer avlägsna mål – undrar just hur mycket jag skulle behöva kämpa för att åka skidor som Lindsey Vonn till exempel – men i förhållande till vad vi kan och gör idag finns det i princip alltid nya dimensioner och nivåer att utforska.
Framåtlutning, stålkanter, knäböj, våga farten – utförsåkning är ett av de roligaste, och samtidigt mest frustrerande, områdena som jag utforskar. Idag var det som att åka i slush…
Ångest eller bekraftande hopp? Utfallet av de dubbla budskapen avgörs för mig av om det är mitt egna genuina -det vill säga fritt från ”ska, måste eller borde” – val att duga och utvecklas, eller om det är omvärldens röster som ekar mellan öronen.
Att lära sig att lära – dag 15 i #blogg100
Jag kommer aldrig ihåg vilken ordning det var på orden när jag först fastnade för kombinationen av leva och lära. För mig har de vuxit ihop, så att levande och lärande går hand i hand.
Att aktivt utforska, eller bara vara öppen för nya intryck, insikter och infall som jag möter utan att avsiktligt söka upp dem, är något av det viktigaste jag vet. Och har så varit hela livet, tror jag. Den unge herre som var den jag utsatte för mitt första försök till parbildning i livet någon gång i sjuårsåldern, svarade förskräckt på min chansförfrågan att en sån som jag inte gick att vara ihop med – jag läste ju uppslagsböcker! Nåja, his loss in the end. För – att läsa uppslagsböcker, textböcker, kalendrar, faktaböcker och artiklar har jag fortsatt med, och lycklig utan honom har jag blivit.
Som kroniskt nyfiken var det därför ganska naturligt att jag klickade på länken i twitterflödet ikväll som gick till en artikel i Harvard Business Review med rubriken ”Learning to learn”. I den skriver Erika Andersen, grundare av ett företag som erbjuder ledarskapsutveckling, om hur vi kan gå till väga för att motverka vår till synes ofta inbyggda motvilja mot att aktivt leta upp och utforska det som är okänt och oprövat, liksom att i vuxen ålder utveckla helt nya förmågor. Det innebär ju att vi måste pröva oss fram och att vi måste bli nybörjare igen. Vem vågar det i ett expertsamhälle där rätt kontra fel härskar, och där prestation i hög grad bestämmer självkänslan?
Utifrån erfarenheten av att själv och genom kollegor ha coachat ett stort antal chefer till ökat lärande, identifierar Andersen fyra egenskaper som hjälper oss att lära nytt:
- Ambition och strävan
- Självinsikt
- Nyfikenhet
- Sårbarhet
Det fina i kråksången är att de här egenskaperna inte är givna en gång för alla. Vi kan träna oss i att utveckla dem, för att på det sättet förbereda oss för att öka vår förmåga till lärande – att lära sig lära.
Vi kan utveckla vår ambition och motivation att lära genom att aktivt sätta oss in i vad vi skulle kunna göra om vi hade den kunskap eller förmåga som vi står inför att lära. Det här är ett knep som vi behöver ta till när det handlar om behov av lärande som vi ställs inför utan att vi väljer själva – som på arbetsplatsen. Eller när det är ett lärande som kräver regelbunden träning och nötande – tyska verb till exempel… Att föreställa sig en semester i Heidelberg eller Rothenburg där man konverserar med lokalbefolkningen över en skummande öl, ökar sannolikt motivationen jämfört med om man bara fokuserar på über, durch, gegen och allt vad det nu var.
Modet att öka vår självinsikt är en starkt bidragande faktor till lärande. Om jag vankar runt i tron att jag har full koll på hur mitt beteende och mina förmågor påverkar min omgivning, riskerar jag att missa viktiga insikter och öppningar för utveckling. För mig är den här punkten en jätteutmaning. Jag tvekar oerhört inför att fråga er som känner mig om hur ni uppfattar mig, vare sig generellt eller ur mer avgränsade perspektiv, för att jag är rädd för svaren… Samtidigt har jag upprepade gånger under livet insett att min egen uppfattning om mina egenskaper, styrkor och begränsningar inte är en absolut sanning.
Döm om min förvåning när jag sökte som analytiker i början av mitt yrkesliv; övertygad om att jag var en av de minst analytiska och mer intuitionsstyrda människor världen skådat (givetvis är jag en outlier, ett extremfall i min egen självuppfattning) visade testerna som ingick i rekryteringsprocessen att jag i själva verket hade en stark analytisk förmåga.
På senare tid har jag vid flera tillfällen fått omdömet att vara en ”doer”, en som får saker gjorda. ”Hur går handlingskraft ihop med min bild av mig själv som en gudabenådad prokrastinerare?” blir då min självklara fråga till kvinnan som blickar tillbaka mot mig i spegeln.
Genom att ta dessa insikter på allvar, öppnar sig nya fält för utforskande och lärande. Utöver det lärande om min något snäva självbild som sådana tillfällen genererar då, förstås.
Nyfikenhet är något vi föds med. Det är också något vi tar för självklart hos barn, även om det som förälder kan vara påfrestande att utsättas för inte 20, utan snarare 20 000 frågor: ”Varför… ? Hur…? Vem…? När…? Vad…?”.
Med åren slipas vår nyfikenhet ner. Först på ytan, men efter tillräckligt många ”Fråga inte så mycket” glömmer vi nästan bort den där ivriga energin känns som nyfikenheten triggar i oss. Dessutom riskerar vi ju att göra bort oss, visa oss okunniga, ja, rent av dumma, genom att fråga för mycket. Nej, det är snabba svar och rappa omdömen som ger vuxenpoäng!
Andersen visar hur vi kan återupptäcka vår nyfikenhet genom att börja fråga igen. Ställ dig nyfikna frågor! Även om vi inledningsvis till och med bara känner att ”det här är störttråkigt”, tipsar hon om att åtminstone ställa oss frågan ”Vad är det som gör att andra tycker det här är intressant?”.
Sårbarheten då slutligen. Här ser jag ju en intressant koppling in till mitt utforskande av Brené Browns 10 livsråd för ett helhjärtat liv i boken ”Våga vara operfekt”. Inte minst tänker jag på vikten av att värna leken, som jag skrev om nyligen.
Att värna leken förutsätter att vi släpper taget om prestige, prestation och perfektion. Att lära förutsätter kanske till och med att vi återfinner leken i själva lärandet och frikopplar våra ”misslyckanden” eller lärande försök från vår självkänsla. Det underlättar om vi, istället för att gräva ner blicken och självkänslan i enstaka ”misslyckanden” och vår uppfattning om vad det gör oss till i omvärldens ögon (”Idiot! Imbecill! Epic fail! Kommeraldrigattkunna…) försöker hålla ögonen på processen i lärandet: ”Jag är nybörjare på det här. Men med tiden kommer jag att behärska allt mer, och kolla vad jag kan idag, som jag inte kunde innan jag började sätta mig in i det här.”
Det förutsätter också att vi lär oss känna igen och rakryggat härbärgera skammen. Skammen som dyker upp, när vi i vår lärprocess agerat på sätt som riskerar att skada, inte bara oss själva, utan andra. För en sak som skiljer lärandet i vuxen ålder från lärandet i barnaåren är att vi lär under ansvar.
Att lära under ansvar innebär att vi kan hamna i situationer där vi måste rätta till, be om förlåt, gottgöra, laga och reparera i relationer, processer och leveranser. Oerhört läskigt och obekvämt. Inte konstigt då att alternativet att bli vid sin läst, veta vad man har men inte hur det blir, inte lära sig sitta som gammal hund etc. känns lättare.
För mig är det dock inte ett långsiktigt alternativ, hur konflikträdd, skamskyende och bekväm jag än må vara.
”Allt som har liv, växer och utvecklas” stod det i förordet till Segertoner, sångboken som jag lusläste under predikningarna i min barndoms kyrka. Myllan för mitt växande och utveckling – för mitt liv – är lärandet, och motivation, självinsikt, nyfikenhet och sårbarhet är viktiga beståndsdelar i den myllan.