Även om vi lever i en heliocentrisk värld
går samtidigt världsaxeln rätt genom mig.
I vars och ens egen värld är vi centrum och mitten av allt.
Axis mundi löper rakt genom var och en av oss,
oavsett om vi är
människor, djur, träd eller klippor
Nord och syd, väst och öst förenas i mig.
Igår och imorgon möts
mitt i mitt enda eviga nu.
Himlen och jorden dansar kind mot kind och smälter samman
i det här som man alltid har med sig;
det överallt varandes här.
Jag befinner mig alltid och överallt
på just denna plats,
i just denna tidpunkt,
som kontinuerligt rör sig genom rumstiden.
Oföränderligt i att vara nu, vara här.
Och ändå ständigt i förändring i förhållandet till sammanhangen
i det yttre och inre.
Det var när jag skulle skriva mitt senaste inlägg som jag studsade till på underrubriken i titeln till bloggen. ”Om min ständiga strävan efter det goda i livet”.
Strävan. Ett ord jag förknippar med kamp, den där kampen som så länge varit min självklara följeslagare i livet. Kampen, som har en nära relation med hoppet. Men som jag sedan några år har kommit att observera mer på distans för att i stället välja vila och varande som grundton, vilket jag skrivit om tidigare: ”Bättre när jag inte tar i”.
Det lilla gruskornet låg och skavde i mig några dar.
Så en lördag förmiddag, i en online andningssession med StephMagenta (rekommenderas för dig som är intresserad av frigörande andning, breathwork eller vad du väljer att kalla det) slog insikten ut i blom. Tänk om jag skulle byta ut strävan, kampen mot lek? Mot dans?
Efter andningen väntade uppgiften att städa lägenheten. Bestämde mig för att leka med perspektivet att se städningen som en lek. Det gick som en dans! Inte som i snabbt – nej, köket som sunkat ner sig rejält efter sjukdagar fick ta fem timmar att städa. Men det blev inte tråkigt och kändes inte som en börda. På söndagen fortsatte jag med resten av lägenheten, på samma lekande, dansande vis.
Att leka, dansa med livet betyder inte att jag inte tar det på allvar. Något av det mest allvarliga och ”på riktiga” som finns är barn som är hängivna i sin lek eller dans. Och det är med barnets inställning som jag går in i testet – eller leken om du så vill – av lek och dans som livshållning.
Därför byter jag nu ut underrubriken också. ”Om min lek och min dans med det goda i livet.” Vilka tankar, vilka känslor väcker det hos dig?
Nyss var dagen som längst och ljuset som ljusast. Naturen är på sitt bästa lekhumör och plockar fram ny blomning varje dag ur sin leklåda. Nuet är sällan så undflyende som denna tid på året; samtidigt sällan så intensivt närvarande.
Midsommarens magi för mig långt tillbaka i tiden, till när människornas kultur var en delmängd av naturen. Då kulturen löd under naturens lagar om dansen mellan mörker och ljus, liv och död, aktivitet och vila, rörelse och stillhet. Om att aldrig ta ut mer än vad som behövs här och nu, kanske till och med i tillit till att det finns mer den dag vi behöver det. I alla fall i något slags acceptans av risken att stå utan för att därigenom underordna sig principen om potentialen för tillräcklighet.
När rädslan växte sig större än tillit och acceptans föddes civilisationen, vars lagar vi sedan dess underkastat oss själva. Inte nog med det, vi har också tagit och tar alltjämt oss fortfarande friheten att underkasta resten av naturen samma civilisationslagar. Med vilken rätt?
Människan har en särställning i världen i kraft av sin tanke- och föreställningsförmåga, som ger henne kraften att, i civilisationens namn, omforma och ursupera naturen – inklusive människan själv. Med denna kraft följer ur ett kosmologiskt perspektiv också motsvarande ansvar för helheten – ett ansvar som civilisationen hittills förhållit sig på ett närmast tonårstrotsigt sätt till: jag är större, jag vill ha och det nu, jag behöver ingen annan än mig och mina likar. Är vi redo för och är det möjligt att låta vår kollektiva mänsklighets frontallob mogna till vuxenhet snart?
Jag satte mig ner för att skriva en poetisk betraktelse över midsommarmagin. Orden har tagit andra vägar. Måhända drivna av en växande insikt i mig om behovet av att balansera ett liv som i hög utsträckning levts i civilisationens rike med härskarna Tanke, Intellekt, Logik, Kontroll, Bedömning och Mätbarhet på tronerna.
I min midsommardröm vill jag (bland annat) fira och förankra i Gaias rike. Moder jord, som, i kär lek med den flödande kraften av liv-död-liv som genomsyrar kosmos, befruktas med och föder fram grönska, blomning, frukt och näring. Jag sanndrömmer genom att med andningens hjälp flytta hem lite till i min kropp och dess rötter som sträcker sig djupt ner i Gaias mystiska mörker av vila och växtpotential. I sanndrömmens sinnlighet tar jag in grönskan och blomningen och jasmindoften och koltrastsången och smultronsmaken som Moder jord föder fram. Och min midsommarsanndröm rymmer sällskapet av mina barn, mitt mest kraftfulla arv till den natur som mänskligheten varit och är en del av i tusentals led genom tiden.
Ja, jag repriserar ett inlägg igen. Med några korta tillägg av nya tankar. Vi kom att prata om fenomenet nystart (på engelska fresh start effect, som bland annat podden Dumma människor gjort ett avsnitt om) häromdagen jag och kollegorna. Hur vi gillar ett nytt år, en ny termin, en ny månad, en ny vecka… det ger oss känslan av att allt är möjligt och attden här gången ska det där projektet minsann gå i mål.
Och idag är det första juni. Sommarens första dag. Med 100 dagar av en alldeles ny sommar framför oss, 100 dagar av det som många av oss som bor i Sverige längtar efter under resten av året. Lagom med värme (även om de dagar då värmen är just lagom kan vara ganska så få), ljusa kvällar (som snabbt blir mörkare), grönska och (någorlunda) lättsamt sinne som gör att det känns enklare att umgås och vara.
Det är en finfin tid att ta tillvara några av de livsråd för ett helhjärtat liv som jag återkommit till under åren här på bloggen, och som jag för sex år sedan – galet vad tiden går – tillämpade i skapandet av videon nedan. Då skrev jag också:
Inlägget är ett uttryck för tacksamhet och glädje över sommarens rikedom, lediga dagar, blomsterprakt och solens värme mot huden. Och det är ett skapande, som, för att jag ska kunna stå för det, kräver att jag frigör mig från min mångåriga vana att fastna i jämförelsetänkande.
Det är en lek – med ord och toner, sång och bilder, liksom med digitala verktyg. Och det känns faktiskt som lite av ett meningsfullt arbete.
Så – beväpna dig med generositet och välvilja (ja, jag försöker ta mig bort från perfektionstänkandet genom att släppa något som jag själv tycker är långt från perfekt – men jag tänker inte tala om på hur många och vilka ställen eller i vilken omfattning, för då kommer du bara att lyssna och titta efter det… ). Här är en hyllning till 1 juni och sommaren i min första multitrackinspelning (sååå bra utmaning och träning att sjunga kör med sig själv!).
Hur kommer du leka, experimentera, skapa i tacksamhet och glädje i sommar? Dela gärna och låt oss andra glädjas med dig!
Himlen är så hög i kväll.
Rymden är så vid.
Tanken är så hisnande.
Tyst är varats strid.
Himlen är så röd i kväll.
Alltet evigt här och nu.
Hjärtat länkat samman
Med oändligt antal du.
Himlen är så djup ikväll.
Månen är så full.
Bortom ord och tanke anas
Liv för livets skull.
