Insikter från böcker, poddar, utbildningar. Men också som vuxit fram i mina egna tankar.
Jag har ridit på nymånens skära. Jag har varit en ton i sfärens musik. I bröstet en stråle från ljusaste stjärna. Jag smakat ett grand utav himmelrik. Jag har låtit den djupaste skammen Bli synlig och tydlig och sedd, Bli hållen så varsamt i famnen. Hos medkänslan plats blev beredd. Och själen i frihet sig svingar I rymden av evighetsnu Blir buren av andningens vingar Och vilar i livskraftens djup.
Danskurs. Instruktören i Modern fox instruerar förarna att lyssna till musiken i sin dans. Oss följare uppmanar han att lyssna till våra förares signaler. Inte så att föraren ska ge muntliga instruktioner – ”nu ska vi ta de här stegen” – utan vi uppmanas att lyssna med vårt hjärta till de subtila signaler som föraren ger genom förflyttning av tyngdpunkten, starkare eller mjukare tryck med handen på min rygg, med handen som möter min hand…
Och jag ler igenkännande. Att lyssna med mitt hjärta. Lärdomen från en övning som jag gjorde i terapin häromveckan var att den riktigt medvetna närvaron, varsevarandet, är som starkast i mig när jag tittar och lyssnar med hjärtat.
När jag läser en bok och tar in orden med hjärtat, istället för att låta dem stanna i ögonen eller huvudet, då är det som om en extra dimension öppnar sig. Ordlöst landar texten i mitt varande och jag hör, jag upplever, tydligt resonansen den väcker hos mig.
När jag lyssnar på musik med hjärtat känner jag hur rytmen fortplantar sig ut i blodomloppets puls, hur klangerna stämmer cellernas harmonier och hur melodierna dansar i energin i min kropp, ut i marken, träden, fåglarna runt mig.
Att träna på att lyssna eller se med hjärtat gör jag genom att börja med att betrakta, lyssna på något ”som vanligt”. Sedan föreställer jag mig hur jag flyttar in blicken, hörseln längre in i huvudet. När jag sedan låter sinnena landa där de längtar till hamnar jag i hjärtat. Jag kan inte svära på att det är lika för alla – för någon kanske det är magen som är platsen för det djupa lyssnandet och seendet, för någon annan könet.
För mig blev danskursinstruktörens uppmaning en bekräftelse på att dansen är en del av mig. När jag lyssnar till mitt hjärta säger det till mig att ett sammanhang där jag ska vara i att lyssna till mitt hjärta är en rätt plats för mig. Så sätt på musiken så bjuder jag upp! Låt mig dansa!
Jag jobbar en hel del med facilitering till vardags, det vill säga att leda workshops, dialogmöten och andra former av sammanhang där människor möts för att utforska en gemensam utmaning eller uppgift, nå beslut och göra åtaganden för att ta bollen som man fångade vid mötet och spela vidare i vardagen.
En metod/ansats/skola för att göra detta går under benämningen The Art of Hosting. Det är ett så vackert begrepp. En konstform är det verkligen. I det lägger jag att det inte är något man kan läsa sig till bemästrande och excellens i, utan något som man måste göra för att utvecklas i. Jag lägger också ett stort mått av kreativitet i det: att utifrån behov, förutsättningar och sammanhang – och inte minst de människor och den dynamik som finns och uppstår dem emellan – skapa processer som öppnar för, bjuder in en god dialog med nyfikenhet, prestigelöshet, lyhördhet och gärna också en hel del skratt.
Bjuda in skrev jag. Hosting – värdskap. Att skapa ett rum och hålla en rymd där nya insikter kan väckas, engagemang ta form och åtagandet för det där första steget på tusenmilafärden (eller för den delen kanske det 472:a – lika viktigt det för att fortsätta i önskad riktning) manifesteras.
I en annan del av min vardag coachar jag personer. Coaching beskrivs ibland som ett stöd i att ta sig från ett nuläge till ett önskat läge mot bakgrund av de erfarenheter och mönster som man etablerat genom livet. För mig behöver inte coaching alltid handla om en utvecklingsresa framåt mot ett bestämt mål (jag vet att mål, inte minst SMARTA, ofta ses som en viktig del av coachingprocessen. Jag är inte odelat positiv till de där smarta målen. Ibland kan det vara smartare att tillåta sig något som är mer löst i kanten.). Det handlar lika mycket eller mer om ett område eller en fråga i en människas liv som hen vill ta sig an på något sätt – om så ”bara” genom att byta perspektiv. Det kan handla lika mycket om expansion och fördjupning som utveckling och strävan framåt.
Facilitering och coaching har en hel del gemensamt. Inte minst genom att det handlar om att bjuda in till ett rum och en rymd där utforskande kan ske. Och för mig är det viktigt att skapa rum som inte bara bjuder in huvudet. Utan som också, och kanske framförallt, bjuder in hjärtat.
Vi är fantastiska varelser, vi människor. Förmögna att ta in och forma vår värld med hjälp av analys och logik, med känsla och intuition och med våra sinnen och vår kropp. Ju mer av alla dessa förmågor vi kan använda, sätta i rörelse, ta vara på energin i, desto djupare tänker jag att våra insikter och åtaganden kan ta fäste i oss. Och det är i alla de perspektiven som jag vill facilitera och coacha. Med hela människan, för hela människan.
Har du en fråga eller område som du vill ge ett rum, en rymd att utforskas i? Kanske kan jag få bjuda in dig och ditt hjärta till det. Om det gäller facilitering hittar du mig och mina grymma kollegor här. För individuell coaching kontaktar du mig här.
Mitt årsord för 2022 är helhjärtat.
Hjärtats två kamrar är platsen där himmel och jord möts. Där medkänslans och kärlekens logik föds och bor. Det är platsen dit jag går när jag vill lyssna, se, känna och vara varsevarande med hela mig.
Hjärtslagen anger grundpulsen i livets egen polyrytmik, sammanvävda med dygnets timmar, årets skiftningar och livets faser. I varje slag bor ett dyrbart, alldeles unikt nu, som i sig rymmer dåtid och framtid i ett flöde av evighet.
Intentionen att leva och bidra till förutsättningar för andra att leva helhjärtat visar mig på vägen som bär genom integritet. Att inför mig själv och andra stå för och i det som är min sanning.
Den visar på vägen där mina ord, min tystnad och mitt lyssnande flödar ur mig för att skapa i linje med livets närande krafter. Inte i prestationens, manipulationens, svara-upp-mot-förväntningarnas, få-sista-ordets eller medberoendets ödeläggande framfart.
Intentionen visar mig på en resa där hjärtats och med det kärlekens intelligens varsamt tar ledarstaven och för hjärnans/tankens, magens/intuitionens, könets/kreativitetens och kroppens/varandets intelligens genom året. Ett år där dagar av glädje, lust, frustration, vemod, hopp, längtan, vrede, sorg, förundran och tacksamhet träs upp på årstråden för 2022.
Jag återvänder till Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv och mina egna reflektioner kring dem som stöd på vägen. Och jag återkommer till två sånger, som får bli årets signaturmelodier.
Seasons of love (från musikalen Rent)
Helhjärtat (Ingemar Olsson)
Sedan 2016 har jag satt ett årsord, en intention, för det kommande året. 2016:s årsord var Sanning och balans, 2017:s Varsam glädje, 2018:s Hälsoglädje, 2019:s Hållbar ekonomi, 2020:s och 2021:s Hållbar.
Ursinne och förtryck. Intimt sammanbundna. Tänk dig ett vulkanutbrott. Jordytan bryts plötsligt upp av urstarka krafter som släpper fritt det som hållits nere, legat och sjudit under ytan en lång tid.
Det som sjuder under ytan i våra liv är bland annat orättfärdigheter, förtryck, förminskanden, överträdelser av det som är vår innersta kärna. Av det som är viktigt för oss, oavsett om det handlar om oförrätter som begås mot oss själva eller mot andra på sätt som går på tvärs med våra djupaste värderingar.
Sunt är att ge uttryck för ursinnet, vreden och ilskan. I andning, i mer eller mindre välartikulerade och sammanhängande ljud, i kroppens rörelser (så länge de inte skadar andra eller mig själv).
Annars tar kroppen om hand om det på sitt eget sätt. Skriker i smärta: ”visa mig själv respekt, ta mig själv på allvar, ge mig själv den plats som är min att ta i världen!”
Och ingen förändring sker i det som felats och felar mig.
Ingen förändring är möjlig förrän jag visar min kärna den respekten, tar den på det allvaret och ger mig den plats i världen som är min att ta som det innebär att tala högt och tydligt om det som kokar och kokat där under ytan. Om det jag tigit om, fast hela min varelse känt att det är fel. Om det jag slätat över, av rädsla för att vara obekväm, förlora anseende och status, bli betraktad som mindre vetande.
Vreden är en av de sju klassiska dödssynderna. Och om vreden blir vår dominerande, långsiktiga drivkraft till förändring riskerar vi nog att missa målet (som ju är ursprungsbetydelsen av ordet synd). I ilska tänker vi inte konstruktivt, och en ursinnig människas seende är mer av tunnel än vidsträckta och mångfacetterade perspektiv. Det innebär dock inte att ilskan, vreden, ursinnet inte är klarsynt. Tvärtom.
Efter ett liv av att värja mig för ilskan, vreden, ursinnet, kan jag äntligen ta in att det är en av de bästa och mest exakta tändgnistorna som finns för att tydligt och klart sätta strålkastarljuset på förtrycket, orättfärdigheten, förminskandet, felandet. I mina egna, andras eller systemens beteenden.
När att jag till fullo tagit in och gett uttryck för vredens kraft, behöver jag sedan omvandla den glödande energin till empatisk, utforskande, urskiljande, kreativ, konstruktiv rörelse framåt. I den processen är vreden en god tjänare, men en ganska så farlig herre. För kropp, för själ och inte minst för de relationer som förändringen förutsätter. Ett pågående vulkanutbrott bränner och förgör. När lavaströmmarna lugnar sig och andra krafter i naturen tar över, börjar livet spira. Då kan nya öar, skärgårdar, landmassor och kontinenter i tillvaron ta form och frodas.
