Med djupa rötter i den gränslösa kärleken

Nymånen bjuder in till att söka ord för en ny intention för den kommande månmånaden.

Den ena vägvisaren pekar mot att söka och sänka rötter i historia och tradition.

Den tradition som den andra vägskylten pekar mot är kärnan i det osebara, stora som är bortom ord och tanke, men samtidigt intensivt närvarande i mig själv, människorna och världen runt mig: Kärleken, den utan gränser och villkor, den som vi lever, rör oss och är till i. Förkroppsligad i en helande hand som rör vid en annan människa, vars hud lett till utstötthet och främlingsskap.

Den Kärleken är grunden för tro och tillit, för hopp och tillförsikt, även när nyheternas rubriker är svartare än på länge.

Denna Kärlek är ingalunda mjäkig och kravlös; tvärtom är den så stark att människor genom historien fruktat den så till den milda grad att de bokstavligt och bildligt dolt sitt ansikte för den. Den är kraftfull nog att ha gett människor styrkan att stå upp mot hatets och rädslans styren, även när de fått betala med sina liv. Och jag kan läsa att hur mycket vatten som helst – ”de största vattnen” – inte räcker för att vare sig släcka eller dränka den.

Det är inte utan bävan jag går in i denna intention. Vad vill den gränslösa Kärleken, universums allomslutande kärna, med mig den här månmånaden? Min bävan har dock sällskap av tillförsikten som bara den har som vet sig vilande i Kärleken.

Amen.

Det extra kortet i Stora arkanan i The Gentle Tarot: med fokus på ”det osedda”: ”I surrender myself to the infinite whole and remember the abundance of love all around my being.”

Det öppna hjärtats disciplin

I vårt samtal igår delade vännen A och jag tankar kring våra årsord Öppet hjärta (mitt) och Disciplin (hennes). Eftersom det är början av ett nytt år och en ny termin är jag, som jag alltid är, fylld av ambitioner om att ta tag i (igen, som jag skrivit om här många gånger) träning, kost, planering och struktur. Och likafullt ser jag redan nu, efter fyra dagars arbete på hemmakontoret, hur svårt jag har att omsätta ambitionerna i praktiken. Hur lätt jag trillar dit på pepparkaksburken (som nu är slut, tack och lov).

Den främsta skillnaden mot hur jag hanterar detta idag, jämfört med tidigare i livet, är att jag slår och bankar på mig själv (bildligt talat bara!) i betydligt mindre utsträckning när jag avviker från den där ideala bilden som min hjärna målat upp av ”mitt nya liv”. Idag är det mer en öm smekning på kinden och ett ”Ok, vi får fundera på om ambitionen är för hög och vad du behöver för att ändå göra lite mer av det du vill”.

A och jag landade i att det finns olika sorters disciplin. Den där bankande disciplinen är för mig i hög grad en huvudets disciplin, där jag utgår från yttre direktiv och bilder av vad som är bra för mig. Den mer ömsinta disciplinen döpte vi till Det öppna hjärtats disciplin. Där jag visserligen kanske inledningsvis utgår från yttre signaler, men anpassar exekverandet till min inre dialog. Tack och lov domineras inte den enbart av prokrastinerarrösten, utan det finns också den där rösten som påminner om känslan av att flyga när jag går ut från gymmet, om lättheten i kroppen när jag valt att äta de där sakerna som inte bara triggar det snabba belöningssystemet i hjärnan genom höga nivåer av fett, socker och salt.

Det öppna hjärtats disciplin. Det får bli ett delområde av årsordets intention. Tack A för inspiration och insikt!

Tjoho! Det här var kul, tyckte knopp och kropp efter att ha introducerats till skivstångsträningens ädla konst.

Ett öppet hjärta

Medan det nya året fortfarande befinner sig i sin linda vill jag skriva ett traditionsenligt inlägg med några rader om mitt årsord, min intention för det kommande året. Det jag bär med mig in i 2025 är Öppet hjärta.

Årsordets Öppna hjärta handlar för mig om att vara centrerad i, ta emot, att se med och om att låta mina handlingar börja och sluta i hjärtats energier, som kärlek, medkänsla, empati och förlåtelse.

Det handlar om att lägga av cynismens rustning och tillrättalagdhetens mask för att istället stå naket sårbar inför Livet. Om att ta emot, och kanske till och med be om, hjälp när det behövs, till exempel för att orka verka i en värld där det är lätt att tappa bort skönheten, godheten och medmänskligheten när så mycket rädsla, våld och alienation skymmer synfältet. Det handlar också om att vara trygg med att inte ha tvärsäkra och mediaanpassade svar på alla frågor. Och om att försöka pausa den dömande hen-är-inte-som-jag-reflexen och låta nyfikenheten ta dess plats, nyfikenheten på vad som ligger bakom och under beteenden, värderingar och formuleringar som är ljusår från mina egna.

Att leva och betrakta med från hjärtat låter mig uppleva Livets mysterium och hel(ig)het. I de avskilda stunderna under de medeltida valven där min andning in i hjärtat synkas med orden i den urgamla bönen. Christe Eleison. I nattvarden och kyrksoppan tillsammans med de allt mer bekanta ansiktena i min lokala kyrka. Men också i mötet med människorna i rulltrappan upp till pendeltåget eller i kassan på Coop, i trädkronornas susande och blåbärsrisets gröna täcke. I björktrasten på altanräcket, i min älskades blick och i samtalen med barnen och vännerna.

Orden Öppet hjärta stod ut som i eld under dagarna  inför årsskiftet då jag lyssnade inåt efter min intention för 2025. Det var i en intervju med författaren Mirabai Starr om hennes senaste bok Ordinary Mysticism – Your Life as Sacred Ground som det sa ”phaaaaooooffff” typ, och hela kroppen sa ”Ja!”. På frågan om hur hon definierar mysticism svarade hon att

”For me now, a mystical experience, and they brim from all kinds of moments in any given day … is one in which I experience the sacred directly. It’s not about some belief that I’m espousing or buying into. It’s not even necessarily about a practice that I’m engaged in, although it can be. ­There are some practices that are pretty reliable for opening the heart, which is the next part for me of a mystical experience. It’s an experience of the heart opening. And out of that open heart flows the parts of us that often are in the way of a direct experience of the divine and into that open heart flows that grace, that sacred substance, that mercifully helps me forget for a moment that I am separate.” (Min emfas)

Och hon beskriver sin förståelse av vägen till de mystika upplevelser som hon skriver om:

… it’s a combination of critical thinking and dropping down into my heart and disarmoring my heart. And it’s both. … [S]eemingly contradictory propositions can not only both be true, but just are and must be. And that’s called a paradox, and that’s what characterizes the mystical life. So it’s not all about only the heart. It’s like in Buddhism they talk about the two wings of wisdom and loving kindness or compassion. And it’s in Jewish mysticism too, chesed [välvilja] and gevurah [styrka]. It’s in every wisdom tradition, we see that we need both a loving heart, a softening, a yielding, a tender heart, and we also need a fierce discernment and a willingness to rigorously engage with reality and wrestle out the truth.

Årsordets öppna hjärta står med andra ord inte ensamt. ”Critical thinking” och ”fierce discernment” finns med i bakgrunden. Kanske sätter jag dem på kanditatlistan inför 2026 års intention. Just nu, i min förankringsresa in och ner i kroppen känns de dock för kognitiva och alltför ”hjärnmässiga” (även om urskiljning definitivt har helkroppslig karaktär) för att jag ska vilja ägna dem huvudfokus. Det är en lägre tyngdpunkt, det är det Öppna hjärtat som min kropp och själ längtar efter för det kommande året.

Sedan 2016 har jag satt ett årsord, en intention, för det kommande året. Årsorden har varit

Förkroppsliga

Medan det nya året fortfarande befinner sig i sin linda vill jag skriva ett traditionsenligt inlägg med några rader om mitt årsord, min intention för det kommande året. Inför 2024 har jag landat i förkroppsliga.

Förkroppsliga som i att göra, praktisera den kunskap jag proppat huvudet fullt med genom åren. Kunskap om andning och SensingYoga, inte bara som guide och facilitator för andra, utan även i regelbunden praktik för mig själv. Kunskap om coaching och om företagande till grund för konkret affärsutveckling. Kunskap om kost och träning, omsatt i en återgång till de hälsosamma vanor som jag började få på plats under höstens första månader.

Förkroppsliga som i att koppla upp mig mot mina ”fyra hjärnor”, inte bara den i huvudet som är så van vid att domdera runt med mig. Jag vill lyssna även till könets, magens och hjärtas röster, med hjälp av andning och medvetenhet lyssna och känna in sången som kvartetten sjunger mer eller mindre samstämmigt. Att våga lita på intuitionen när förnuft och känsla inte räcker till som vägledare. Att på allvar göra rum för den, även när förnuftet förnumstigt förklarar sig ha hela bilden och visheten.

Förkroppsliga som i att vila i och grunda mig i upplevelsen av mage, ben och armar som ett kärl för handlingskraft, för livskraft. Att känna hur mina rötter sträcker sig, tränger sig ner, är förankrade i Jorden. Så att mina drömmar, tankar, handlingar kan sikta på stjärnorna utan att jag förlorar fästet och faller. Även om jag bara når grantopparna. Eller står kvar på marken och betraktar stjärneskönheten med bakåtlutat huvud.

Förkroppsliga som i att, i ödmjukhet och medvetenhet om skörhet och bristfällighet i kärlet som är jag, ändå eftersträva att ytterst förkroppsliga, som i inkarnera, den kraft som vill det levande, den kraft som skapar liv.

Sedan 2016 har jag satt ett årsord, en intention, för det kommande året. Årsorden har varit

Planerar för att växla upp och varva ner

Samtalade med min terapeut häromdagen om min årsintention växtkraft, med underrubriken att sakta ner till livets hastighet. Sa i sammanhanget något om att växla upp eller ner, vilket kommer jag nu inte ihåg.

Han tystnade och tänkte en liten stund. Så sa han (ungefär så här):”Det är festligt det där med hastighet och växlar. När hastigheten ökar, behöver växelhjulet gå långsammare för att inte motorn ska skära”.

Med en kalender som gör att vårterminen kommer att gå i hög hastighet och en samtidig längtan att sakta ner, insåg jag att jag behövde hitta växelfunktionen i livet. Jag testtänker nu på den som förmågan och tillfällena till mikropauser och -återhämtning i vardagen. Att skapa, men kanske framförallt ta tillvara, ögonblick då jag kan ge tanken och känslan fri rymd att vila i, istället för att rastlöst söka distraktion och fortsatt dopaminpåslag från sociala medier, nyheter, mobilspel eller städande av garderober.

Andning. Läsning (av pappersböcker). SensingYoga. Ligga sked i tystnad. Promenader (när antingen jag plockat fram det garderoberna förmår av broddar och broddförsedda skor eller väglaget blivit snällare.) Ha tråkigt. Handarbeta (har en evighetsstickning som jag börjar på, river upp, börjar om på. Och har massa pärlor som väntar på att bli till smycken). Morgon- och kvällsritual med närvaro och reflektion. Digital fasta. Parasympatisk musik, dvs musik som ger den där känslan av rymd, vila, ro, evighet. Här ett Spotifyexempel med den magiska vokalensemblen Voces8.

Min tanke är att det inte ska behövas långa stunder åt gången. En prototypande vår väntar.

[Inläggsbild av Vectorportal.com, CC BY]