Lyssnande (1)

Denna den första måncykeln under 2017 är min intention ”Lyssnande”. Jag söker mig till stillhetsfasen i livet, och öppnar mina mentala öron för att ta in vad min kropp, själ och ande säger mig. Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad vill jag inte? Vem och vilka vill jag, vem och vilka vill jag inte? När vill jag, när vill jag inte?

IMG_3414
Fullmåne över Högbosjön sommaren 2016

Vad är det jag hör, vad är det jag stänger öronen för, vad är det jag lyssnar extra noga efter?

Jag lyssnar, utan att värdera det jag hör. Utan att fly från skorrande, vassa, obehagliga ljud. Utan att fly in i drömsk, mjuk sirensång och dagdröm.

Meditationen är ett viktigt verktyg för mitt lyssnande. Inte minst den delen av mina headspace-sessioner som rattar in de tre kanalerna fysiska förnimmelser, känslor och syftet med meditationen.

Det här inåtvända lyssnandet lägger en grund för mig i att leva mina årsord: varsam glädje.

För varsamhet lyssnar jag för lära känna mig djupare, så att jag inte kör över eller av misstag kramar sönder något skört; så att jag ser mina styrkor som jag kan luta mig och ta spjärn mot.

För glädje lyssnar jag efter vad som ger mig glädje. Har ganska bra koll på det som det är, men vet av erfarenhet att det finns källor till glädje som fortfarande väntar på att upptäckas.

Jag lyssnar inte bara inåt. Men just idag lägger jag fokus i mitt skrivande på den riktningen.


PS. Vaddå måncykel tänker du kanske. Jo, inspirerad av kära vännen Tess vill jag ta hjälp av en av de cykliska perioder som finns i världen, måncykeln, för att lägga lite extra vikt vid någon aspekt av livet som jag vill jobba lite extra med. Om du jämför med fysisk träning, så väljer du kanske att avsätta en vecka eller månad eller termin åt att nöta in, fokusera på en viss rörelse eller moment i rörelsen. Same, same but different!

 

Missförstådd närvaro?

Så dök det upp en kommentar om mindfulness, eller medveten närvaro, i flödet igen: ”jag har prövat, men blir bara ännu mer stressad av att sitta där och tänka på ingenting.” Från min horisont finns det gott om missförstånd kring mindfulness. Att det är lika med att passivt och över tid gilla läget trots missförhållanden eller att det är lika med meditation som tolkas som att sitta stilla och hindra tankarna från att komma, eller ”tänka på ingenting”.

För mig handlar mindfulness om en grundhållning till tillvaron, inte enskilda meditationsförsök. Det är inte lika med passivitet, däremot handlar det om att inte automatiskt stämpla bedömande etiketter på känslor, tankar, skeden, personer och situationer. Det är inte lika med en självupptagen introspektion, utan en viktig grund för att utveckla – eller avveckla – relationer med mina medmänniskor.

zoom-and-focus-on-autumn-leavesMindfulness handlar för mig om att att observera: Vad är det det som händer mig? Vilka är mina reaktioner – vilka tankar och känslor upplever jag?

Det handlar om att identifiera och sätta ord på mina upplevelser, tankar och känslor – inte genom att med automatik stämpla dem som goda eller dåliga, önskade eller icke önskade. ”Det gör ont för att…, Jag sörjer att…, jag är så arg för att…, jag är glad för att…, jag känner hopp för att…”.

Det handlar om att acceptera tankarna och känslorna – vrede, sorg, glädje… – för vad de är. Det handlar om att, i ögonblicket, se verkligheten som den är. När vi lägger ner kampen mot att hålla det som gör ont borta respektive för att klamra oss fast vid som känns bra får vi andrum.

Det handlar om att i det andrummet sätta fokus på och ta ut riktningen för vägen framåt. Om att identifiera nästa steg, och vägen så långt jag kan se, och stämma av dem mot mina grundvärderingar och grundprioriteringar:

  • vad behöver jag nu för att leva [nyfiket, lärande, helhjärtat och sårbart] (ersätt orden med några av dina grundvärderingar) framåt?
  • vilka relationer är viktiga för mig att hålla fast vid och utveckla?
  • vad vill jag ska prägla dessa relationer?

Och det handlar om att ta det där första steget, och om att fortsätta vandra framåt, hela tiden i medveten närvaro om vilka tankar och känslor som väcks hos mig – och att observera, identifiera, acceptera och agera i en ständig iteration.

Medveten närvaro är för mig ett sätt att inte svepas med av den flodvåg av känslor och tankar som min reptilhjärna ofta häller över mig, och som ganska ofta triggar beteenden som var konstruktiva en gång hos mina förfäder där på savannen bland sabeltandade tigrar, men som idag riskerar att skada både mig själv, mina medmänniskor och relationen oss emellan.

”Det är så jobbigt, jag blir alldeles sönderstressad, av att ständigt fokusera på det som händer och det jag känner” är en vanlig invändning mot mindfulness. 

Jag väljer att utveckla min förmåga till att leva medvetet närvarande på ungefär samma sätt som jag väljer att utveckla andra förmågor: jag övar i avgränsade pass. Antingen genom meditation (som för mig inte handlar om att tänka på ingenting, men det är ett annat inlägg), genom yoga eller genom att öva observation, identifikation, acceptans respektive agerande när tillfälle ges – oavsett om det handlar om att diska för hand, göra knipövningar, vika tvätt, promenera, åka tunnelbana, äta, samtala, läsa, ja, till och med blogga. Över tid spiller mindfulnessövandet över på resten av mitt liv, utan att jag behöver anstränga mig – ungefär som knipövningarna ger långtidseffekter…

I min medvetna närvaro finns faktiskt också utrymme för mindlessness, som ofta framställs som en motsats till mindfulness. När jag är medvetet närvarande i mina upplevelser och behov står det mig fritt att agera genom att låta tankarna vandra, att lyssna på min intuition och fatta ögonblickliga beslut.

Medveten närvaro handlar för mig om att leva livet fullt ut, med hjälp av alla mina förmågor och egenskaper i enlighet med de grundvärderingar som jag har och i den samhörighet med andra som ger mening och sammanhang. 

Känner du igen dig? 

Återhämtning i mellanrum – writer’s cut

Livet har sin egen andningsrytm.

Det andas in – jag fyller på med energi, intryck, kunskap, information, tillhörighet… Läser, lyssnar, reflekterar…

Det andas ut – jag delar med mig av tankar, kunskap, tid, kontakter, gemenskap… Pratar, skriver, gör…

Det är i stillhet – när jag är i varandet, vilan i nuet; observerar, registrerar, utan att värdera, bearbeta eller agera…

Precis som min kropp behöver komma ner i den andning där stillheten – pausen mellan utandning och inandning – får finnas och ta sin egen tid, behöver min hjärna och själ återhämtningen – det andlösa nuvarandet mellan påfyllning och delande.


Foto: mirror of peace by Kathy Ponce @ Flickr CC BY 2.0

Det här är en bearbetning av ett inlägg som ursprungligen postades 3 april 2014.

 

 

Söndagssummering v.38 2016

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan. Ett veckans ord och en veckans låt får du på köpet. 
Några av veckans Glows

img_4326-1Ljudet av en sovande, drömmande, snusande katt. Vila.

Vänskaper. Vilan i att det finns människor som lyssnar, håller mig, som delar med sig av sin smärta, sitt mörker. Delad smärta är lättare börda.

Megaleveransevent och -process avklarad med gott resultat. Det känns gott att kunna lägga ett av våra mest fullmatade uppdrag hittills till samlingarna. Att dessutom under eventet få tydliga kvitton på att frågor som vi kämpat för i snart 10 år nu börjar landa blir som grädde och marshmallowsar på den varma chokladen.

Att hitta orden som förlöser sorg, smärta och förlamning. Ord som också får beröra många.

En kreativ, konstruktiv twitterrant som i bästa fall bidrar till smartare utformning av politik och förvaltning.

img_452412-åringen vill göra storasyster sällskap i Skansens ringleksbarn och storasyster jublar!

Nya läsare och bekantskaper i bloggosfären.

En helg full av körsång, tid och samtal med härliga körsystrar och massa nya insikter vid Nordic Light Regions Music School. Vad sägs t ex om insikten att god sångteknik börjar vid hårfästet (och då inte det hårfäste som vi har på huvudet…) enligt ett Birgit Nilsson-citat som refererades till vid dagens klass i basic vocal skills?

Insikten om att den mentala resa jag gjort under det senaste decenniet hjälpt mig landa i mig själv, och därigenom rustat mig för att hantera den situation mitt liv nu befinner sig i med en grundton av kärlek och medkänsla.

Höstnyponhög himmel med nyponröda accenter mitt i allt det tröttgröna, guldgula och roströda.

Att känna hur separationsprocessen rör sig framåt. Med två steg framåt och ett steg bakåt i en surrealistisk jenkaversion växlar den mellan vrede, utskällning, raseri, förtvivlan, sammanbrott, sorg, stillhet, samtal, förklarande, lyssnande, reflektion, acceptans, varande, vänskap. Så kommer det att fortsätta så ett bra tag framöver på den väg jag väljer. Vägen mot förlåtelse och försoning. För oss båda.

Veckans Grow

Att fortsätta be om stöd och ta emot all kärlek och omsorg som räcks mig.

Att fortsätta söka och hitta orden som bär mig framåt.

img_4360Att stanna upp, betrakta och sätta ord på ångesten som slagit upp campingbordet och kaffet från sin resetermos på rastplatsen i mitt bröst. Jag ser på den att den gärna skulle börja tömma sitt flyttlass som den drar runt på,  och börja fylla varje cell med gammal bråte. Men så länge jag bara står stilla med armarna i kors och iakktar, inte motar bort eller ger efter för den, så har jag makten. Förr eller senare blir väl termosen tömd och campingpallen obekväm, så att den rastlöst drar bort från mig.

Veckans ord – ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Hopp

Hoppet, som är en kombination av längtan efter något och en förväntan om att en gång få mottaga det, har som mål föreningen med det gudomliga och därmed den eviga glädjen. … hoppet (har) sin utgångspunkt i människans vilja och inte känslorna. (Wikipedia)

 

Hope, for me, just means a Buddhist sense of uncertainty, of coming to terms with the fact that we don’t know what will happen, and that there’s maybe room for us to intervene. And that we have to let go of the certainty people seem to love more than hope, and know that we don’t know what’s going to happen.

People in this culture love certainty so much. And they seem to love certainty more than hope. And — which is why they often seize on these really kind of bitter, despondent narratives that are they know exactly what’s going to happen…

… hope is tough. It’s tougher to be uncertain than certain. It’s tougher to take chances than to be safe. And so hope is often seen as weakness, because it’s vulnerable, but it takes strength to enter into that vulnerability of being open to the possibilities.

Rebecca Solnit i On Being

 

Hope is the golden mean between euphoria and fear. It is a feeling where transcendence meets reason and caution meets passion.

Hope is both the belief in a better future and the action to make it happen.

Shane Lopez

Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

img_1258A Brand New Day – sången från The Wiz som växte ut till en spellista med mestadels musikallåtar som alla förmedlar hopp, förväntansfull bävan, dimman som lättar, solstrålarna som bryter genom molnen, den nyfikna ovissheten… Och den blev en dancewalk till pendeltåget dessutom!

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka? 

#lyrikfredag: I stormens öga

Mitt i separationens stormande surrealism

Finns ett andrum där stillhet råder

Där jag vilar

Där jag betraktar skiftningarna

Rörelserna på skalan mellan hopp och förtvivlan

Där jag vilar i varandet

Utan att dränkas av sorg och oro

Utan att svepas iväg av oanade möjligheter

Varsamt vaggad av vänners välvilja

Trygg i tillit till att jag trots smärtan är hel människa

Trygg i tillit till att bördan inte knäcker mig 

Trygg i tillit till obruten livslust

Till bevarade drömmar och obändig nyfikenhet

Mitt i stormens öga 

Med vidöppet hjärta 

Är jag.