Under 2021 väljer jag att på veckobasis notera tre anledningar till tacksamhet och förundran. För att de känslorna är bränslen till välbefinnande och livsglädje. Vecka 53 har hjärtat fyllts av bland annat…
…Nyårsfirande med värdefull vänskap, skratt, hemmadisco, spel(-vinst), bubbel och i oskattbar närhet.
…Starten på min andra ICA-klassiker. Ok, det är andra gången jag startar den andra omgången. Men bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Den här gången siktar jag på fullbordad symfoni i fyra satser. Två sköna stavlångpromenader har hunnits med och jag har avverkat 14 av det inledande Vasaloppets 90 km.
…Zoomhäng med själssöstra Helena. Samtal om stort och smått, och som alltid i våra möten nya in- och utsikter.
Tacksam och glad blev jag också över den fina nyårshälsningen från kära vännen Pernilla.
Vad är du tacksam över när du ser tillbaka på veckan som gått?
Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också reflekterar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2021.Liksom tidigare år samlar jag min återblick på året i en Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2020
Om 2019 var ett märkesår i den verksamhet som är jag, har 2020 varit ett märkligt och märkvärdigt år. Ett märkligt år eftersom det utspelats i en tid av samhällskris som inte liknar något jag och många med mig upplevt förut. Ett märkvärdigt år eftersom jag hittat nya bottnar och linjer i mig som jag anar kommer dras ut framåt för mig att följa och fortsätta utforska inåt och utåt.
Min intention, mitt årsord, för 2020 har varit hållbar. Som i hållbar ekonomi, hållbar fysik, hållbar själ, hållbar biosfär, hållbara relationer, hållbart samhälle. Och hållbar som i ”möjlig och villig att hållas och hålla, famna i lekande lust”. Så det här inlägget skulle kunna ses som en integrerad hållbarhetsredovisning och förvaltningsberättelse. Och det är väl egentligen så det ska vara.
Ett ord som hänger ihop med hållbar – och ett av de vackraste orden jag vet – är resiliens. ”Återhämningsförmåga från chock och kris” är väl en ungefärlig innebörd av det. Och vår resiliens på såväl personliga som samhällsplan har verkligen satts på prov detta märkliga år.
För min del började året med sprudlande energi och lust till många roliga och viktiga aktiviteter i kombination med en skön kontorsgemenskap och roliga uppdrag på arbetstid. Ideella engagemang i politik och bostadrättsförening, körsång, Lindy hopdansande, yoga, engagemang i bostadsrättsföreningens styrelse, livemusik och vänner fyllde fritidskalendern.
Så tog det tvärstopp. Pandemin slog till på både samhälleligt och, skulle det visa sig i form av antikroppar, personligt plan. Och min återhämtningsförmåga fick bekänna färg.
Våren kom att präglas av den turbulens och oro som samhället ställdes inför. Aldrig kunde jag ana vilken crash course i att leda i kris som jag skulle få när jag för första gången i min karriär gick in i personalansvar 1 mars.
Att livet plötsligt stannade upp och tog sig andra former än tänkt har gett utrymme för att gå inåt. Stundtals har det känts som att gå i ide. Ovissheten, osäkerheten har gett god träning i varandet i här:et och nu:et. Det har varit ett år där min introverta sida fått andrum och utrymme. Och det har gjort mig gott och visat mig på vad som är hållbart för mig i längden.
Det har också varit ett år då jag fått avsäga mig uppdrag och åtaganden. Ambitionerna som triggades av all energi och inspiration jag kände under hösten 2019 för vad jag ville åstadkomma i ideellt arbete i kombination med heltidsanställning och eget företagande vid sidan blev för mycket. Kanske bidrog trötthet och sänkt stresströskel i spåren av Covid (några andra långtidssymtom har jag tack och lov sluppit, och kanske är det bara en ursäkt från min sida), kanske krockade det med det utrymme som mitt introverta, mer vegeterande jag tagit sig. Jag har i vilket fall (och än en gång) fått en kännbar läxa i att begränsa mina världsförändrande planer. Jag fortsätter mitt engagemang i den lokala politiska föreningen och i bostadsrättsföreningen – men på en hållbar nivå och ett öga på mina gränser.
Jag skrev i inledningen att jag hittat nya bottnar och linjer i mig som jag anar kommer dras ut framåt för mig att följa och fortsätta utforska inåt och utåt. För ett hållbart liv på många plan. Några sådana (utan konsekvent inbördes ordning) är
Ekonomisk överblick – jag är tacksam för att min ekonomi har visat sig hållbar under ett år så många ekonomiska parametrar satts på rejäla prov. Jag har skaffat mig en överblick som jag aldrig haft tidigare tack vare att jag blivit introducerad till Spirecta, ett slags avancerad kassabok för hela privatekonomin. Jag har också börjat följa bloggen och podden Rika tillsammans för inspiration och kunskap. Har jag då förändrat något i mitt ekonomiska görande? Utöver att ökat mitt månadssparande något och säga upp ett antal digitala abonnemang som legat och skräpat mestadels outnyttjade har det än så länge inte blivit några stora förändringar. Men känslan av att ha bättre koll är skön. En bra grund för en hållbar ekonomi.
Beröring – att få, javisst, men inte minst att ge. Kursen i Massage till husbehov gav stark mersmak. Massagebänken som jag köpte efter kursen har samlat alldeles för mycket damm under året, och både den och jag längtar tills pandemin är över och jag kan få erbjuda vänner och bekanta en stunds avslappnande beröring. Och den totala avkopplingen i att ge och få beröring med hållande rep i en kontakt som inte behöver ha en sexuell innebörd var en livgivande upptäckt som jag kommer fortsätta utforska.
Coachingoch samtal – coachingen är en verksamhet som visserligen bara upprätthållits på låg nivå under året. De möten som jag haft har ändå varit kvitton på det jag insåg under 2018 och 2019: att få möta en medmänniska i coachingsamtal och hålla ett utrymme för hen att utforska något område av livet är något jag vill ägna mig åt. Och samtalen med kollegor, med vänner och familj eller med medpolitiskt engagerade om stort som smått är meningsskapande pärlor till ögonblick, som sammantaget skapar det smycke som det kan vara att vara människa.
Dans – året började som sagt med lindy hopkurs. Under hösten provade jag i brist på nybörjarpartner stepp, som varit en dröm sedan barnsben. Koordination, kondition och balans utmanades. Även om pandemin kommer att fortsätta begränsa möjligheterna att dansa och lära mig dansa i organiserad form under det kommande året vill jag ha dansen som en av grundpelarna för hälsa och livsglädje.
Chefsskapet – när jag nu klivit in i rollen som personalansvarig vill jag fortsätta att utforska och utveckla den. Klart är att den hänger ihop med coachingspåret, men det är andra delar kopplade till denna linje också. Inte minst träning i att vara bekväm med att vara obekväm.
Lek och vila – under året har jag fått träna mig i att vara bekväm med att vila. Att vara sysslolös. Att sitta vid köksbordet och titta ut på ekorrarna som flänger i träden, fåglarna som (bara till synes) planlöst lyfter och landar i buskar och träd som skiftar i olika nyanser av grönt. Promenaderna i mitt närområde. Att ge mig hän till en serie eller en film. Att sträcka ut kroppen i långsam yinyoga. Det är vila som jag vill ha mer av. Och 2020 har gett mig gåvan att (åter-)upptäcka leken, inte minst i form av brädspel och quiz. Jag har också insett betydelsen av att låta det lekfulla vara grunden för mitt skapande. Det har faktiskt gått lite på sparlåga under året, i alla fall om jag tänker på det i termer av fotografering och bloggande. Visserligen gick jag både fotokurs och deltog i fotomaraton. Men jag fastnade i prestationen i stället för leken som grund med blockering som resultat. Jag vill hitta hem till leken i skapandet igen.
Lust, sensuell och sexuell njutning – är förundrad över, förundrad och trygg i hur det utvecklats under året. Den resa genom trauma, sårbarhet och skam, med god effekt på min självbild och självkänsla som sex och sensualism utgör för mig, är en bärande del av vem jag är och vill vara som hel människa.
Förändrat föräldraskap – under 2020 blev min yngste tonåring. Och om lite drygt en månad blir min äldsta myndig. I takt med att barnen växer, försöker jag också växa mitt föräldraskap. Släppa taget, men finnas där på nya sätt. Oändligt tacksam, oändligt stolt över de tre som jag fått sätta till världen.
Jag stänger böckerna för 2020 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv och om vad jag behöver för att kunna återhämta mig när livet och tillvaron tar sig oanade vändningar. Med visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu. Omgiven av människor och i sammanhang som ger mening, hopp och riktning.
Jag bläddrar i gamla inlägg och blickar bakåt ett antal månader i livet. Den där appen som jag skrev om i mitt förra inlägg säger att jag nu nått änden på en period av genomgripande transformation i mitt liv.
Och jo. Jag ser tydligt transformationen. Jag ser omvandlingen från henne som med huvudet i framtiden ständigt levde med ambitioner om att bli något annat, sträva efter målet, förverkliga drömmen. Från henne som inte var någon utan bekräftelsen från andra, inte minst från mannen, männen.
Hon finns kvar, kommer alltid att finnas med mig. Men hon är allt oftare ömsint hållen av henne som hon blivit, hon som lever med kropp, själv och hjärta i varandet. Av hon som njuter nuet och som är lugn och trygg i att hon är tillräcklig i sig själv. Som fortfarande har drömmar, men som inte längre jagar eller jagas av deras uppfyllelse till varje punkt och prick.
Hon som knött sig ut ur omvandlingens puppa har fattat beslutet att börja se på sig själv med samma ögon som hon ser på en (extern) partner eller livskamrat: med kärlek, ömhet, stolthet, nyfikenhet och tillgivenhet. Tagit sig själv till äkta, om man så vill.
…to have and to hold, for better, for worse, for richer, for poorer, in sickness and in health, to love and to cherish, till death do us part…”
(löftena på engelska är så mycket mer poetiska, så mycket mer rytmiska än de svenska…)
Den alkemiska processen kostar på. Och den är bara möjlig genom medmänniskorna som gått bredvid, burit, lyssnat och stöttat.
Tack.
Publicerade dessa rader här på bloggen på min namnsdag 2019. De är än mer giltiga – djupare giltiga om man kan säga så – nu.
I en av apparna jag har på min telefon möttes jag idag av frågan om vem eller vad som har förändrat mitt liv.
Efter att ha scannat igenom persongalleriet i minnesbanken och alla stora och små händelser som sammantaget lett mig fram till där jag är idag skrev jag som svar:
När jag ser tillbaka, konstaterar jag att livet har varit i ständig förändring. Ibland långsam, ibland ögonblicklig. Nästan aldrig med det resultat som jag planerat för eller förväntat mig. Så, det som har förändrat mitt liv är väl typ bara det – att jag levt.
Så här raka linjer är det nästan aldrig i livet. Men på något märkligt sätt möts de kringelikrokiga stigarna i det som är nuet.
Med åren har jag insett att symboler, riter och ritualer är viktiga för mig. Och märkesdagar – årsdagar – är symboler för erfarenheter jag gjort, för årsringar som lagts till livet.
Igår var det tre år sedan jag flyttade in i min lägenhet i Årsta. En lägenhet på en ort som definitivt inte funnits med i livsdrömmarna. Jag hade hittat hem på Söder. Jag bodde i en lägenhet och i kvarter som, i en märklig twist i dimensionerna, också bodde i mitt hjärta.
Livet ville annorlunda än jag. Som riktmärken i sökandet efter nytt boende hade jag tre önskningar: badkar, balkong i söderläge (norrläget på söder var lite väl kylslaget) och läge i Årsta eller Sickla när det nu inte gick att bo kvar inne på stans bästa ö. För att inte komma alltför långt bort från citypulsen, och för att barnens skolgång inte skulle innebära alltför lång pendling.
Ett par hektiska söndagar i maj 2017 rusade jag runt på visningar med högt stresspåslag. Förlorade en budgivning. Och slog till fort som blixten när jag visade mig vara ensam budgivare på den jag nu bor i. Mycket mer sliten än den såg ut på bilderna (duh…), men med altan och utgång till trädgård i söderläge. Och badkar. I Årsta.
På söndagen efter att jag skrivit kontrakt tog jag med mig barnen till kvarteret och porten. ”Här ska vi bo.” De var artigt positiva. Så fick vi syn på en trappa, som gick nedåt in mot skogen. ”Undrar vart den leder?”.
Den ledde oss ner på vägen som efter bara några minuter kommer fram till vattnet, Årstaviken, och den promenadväg som vi gått några gånger runt. En bonus av stora mått, eftersom jag verkligen inte hade någon koll på Årstas geografi när jag slog till.
Tre år har gått. Tre år av att boa in mig. Av att läka sorgen över vad som inte längre var. Av att hitta hemmahamn, inte bara på mina 54 kvm, utan i mitt eget hjärta. Av att kasta loss mot andra halvseklet av mitt livsäventyr, min upptäcktsresa i varandet.
Min vilsamt gröna lägenhet har gjort den processen lättare. Tillsammans med människorna som jag fått dela kvadratmetrarna med på olika sätt. Barnen förstås, som finner sig i vårt compact living. Gamla vänner som lärt sig hitta hit. Nya vänner som jag lärt mig vägen till och nya sammanhang som jag vuxit in i. Riktigt, riktigt goda grannar på andra sidan väggen eller med lite längre avstånd. Kören i Enskede. Politiken med bas i lokalföreningen. Och i sommar, yoga på Årstas gräsmattor under bar himmel. Lokala restos har blivit vattenhål som bidrar till sammanhang och lokalkänsla. Och jag hittar i sömnen bland hyllorna på mitt Coop och mitt Ica.
Trappen ner till Årstavikens vatten och Årstaskogens natur har jag gått oräkneligt antal gånger vid det här laget. För att söka tröst hos träden, mossan, klipporna, vågorna. För att dancewalka mig trött och lycklig. För att samtala i rörelse med sällskap eller mig själv.
Steg för steg fortsätter jag att boa in mig. Jag kommer inte att vara klar än på ett tag. Först i år har bokhyllorna börjat få sin önskade utformning med färgsorterade bokrader. Snart kommer mörkläggande, tunga sammetsgardiner på plats i det kombinerade sov- och vardagsrummet. Yogamattan i grönt ligger uthälld på golvet istället för annan matta. Köksrenoveringen som jag pratat om sen jag flyttade in har fortfarande inte hänt. Men altanräcket är äntligen ommålat (tack Max för hjälpen), och saker och ting börjar hitta sina hemmahamnar i skåp och lådor. Och jag skördar egna tomater och örter.
Tre år som Årstabo har det blivit hittills. Och jag ser nyfiket fram mot fler.
