När hjärta och relation brister, är det lätt att börja fundera på vad som kunde gjorts annorlunda. Fast mer relevant att fundera på är snarare vilka lärdomar som kan dras av gjorda erfarenheter inför framtiden.
I mina flöden under de senaste veckorna har tre pusselbitar kring den här frågan dykt upp. Den röda tråden i dem handlar om medveten närvaro, uppskattning och öppen, inlyssnande kommunikation.
Den första pusselbiten kommer från min vän och coach Helenas blogg. Hon och hennes make har efter en tids separation landat i ett måhända ovanligt, men också osedvanligt moget, beslut om hur de vill leva tillsammans, utifrån att de älskar varandra och vill fortsätta som äkta makar. Läs om deras beslut ”att vara särbo, för att vi älskar varandra!”
Helena skriver, med ord som berör mig på djupet, om en samhörighet som är starkare nu än under mer konventionella former för livet som partner och gift. Hur denna samhörighet grundas på en ömsesidig hjälp till ökat lärande, ökade insikter och ökad medvetenhet både för individerna och i relationen.
Medveten samhörighet går igen i den andra pusselbiten från mitt flöde, som är en artikel på Brainpickings om relationen mellan Kahlil Gibran (han med Profeten) och hans mecenat och stora kärlek Mary Haskell. Haskell sa först ja till Gibrans frieri, men beslöt efter en tid ändå sig för att avstå äktenskap, eftersom hon insett att en större kärlek väntade Gibran. Hennes beslut gjorde inledningsvis dem båda förtvivlade. Men efter ett tag vällde övertygelsen upp om att beslutet i själva verket förde dem närmare varandra:
That I have given him up I realize. But it has not parted us — it has brought us even much nearer together.
Haskell beskriver det hon sökte som
continuity of conscious togetherness.
Kontinuerlig medveten samhörighet. Oändligt vackert.
Den tredje pusselbiten är en textrad från en låt av Bo Kaspers orkester. I Tack återkommer flera gånger en fras, som andas medveten samhörighet.
När vi i en relation börjar ta varandra för givna, är det antagligen ganska lätt att tappa bort medvetenheten och bara låta det rulla på. Mönster, både konstruktiva och mindre konstruktiva, förstärks i relationsdansen. Upplevelser, reaktioner, känslor och tankar lagras på varandra, omedvetet, tills de en dag inte går att hålla undan längre.
Att försöka ha orden från Tack i bakhuvudet, och försöka leva dem, kan kanske vara en enkel påminnelse om att istället söka den där medvetna samhörigheten som Mary Haskell och Kahlil Gibran levde i, och som jag tror att Helena och hennes man nu modigt och moget bygger upp.
Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig.
Vänskap. Det är en viktig del, om inte till och med den viktigaste, i mitt svar på frågan om livets mening.
Vi gör hela tiden tolkningar av andra – alla utifrån vårt eget sammanhang och förståelse av verkligheten. Med andra ord, utan garanti för att komma fram till en tolkning som någorlunda motsvarar den komplexa verkligheten för den eller de andra som vi försöker förstå (och vars beteende vi oftast, när dessa tolkningsförsök görs, stör oss på i någon utsträckning).
