Jag noterar med intresse och frustration att flera av mina bekanta verkar ha ett behov av att döma ut min soon-to-be-exhusband’s beslut och agerande. Kanske tror ni att ni stöttar mig genom det.

”Det är alldeles för kort tid för att fatta ett sånt beslut – han kommer att ångra sig.” ”Han tänker inte på konsekvenserna.” ”Drömmarna är bara uttryck för en livskris och rädsla för döden”. ”Mansgrisigt”.

Vet ni vad. Jag delar inte era ifrågasättanden. Jag råkar veta att han gjort en djupt grundad konsekvensanalys. Att han våndats över sitt beslut – och fortfarande gör ur flera aspekter. Jag stöder och uppmuntrar hans drömmar om såväl operasjungande som att hitta själv(med)känsla och harmoni. Att sluta drömma bara för att man fyllt fyrtio är inget som ligger för vare sig honom eller mig.

Ni stöttar definitivt inte mig genom att påtala brister hos den människa jag älskat  och fortfarande älskar. Om något, så talar ni indirekt om för mig att ni anser mig ha varit naiv, orimligt tålmodig, och i besittning av dåligt omdöme. En bärare av en offerkofta, en sån där vit där ärmarna går att vira runt kroppen och knyta på ryggen… Den har jag tack och lov lagt bort sedan ett tag, och jag tänker inte plocka upp den igen.

Om ni envisas med att tycka med minustecken om honom – håll det för er själva eller ta det direkt med honom!

Om ni tycker med plustecken, lyssnar jag gärna och vidarebefordrar med glädje också till honom – alla  som genomgår jobbiga livskriser behöver få höra varma ord (vilket jag också har förmånen att få göra i gränslös mängd just nu – så tacksam).

Jag sörjer givetvis att han fattat ett beslut om att förverkliga sina drömmar och göra resan mot självinsikt och självkänsla utan mig, annat än som vän och förälder till gemensamma barn. Jag ville något annat, för oss två, för våra barn, för oss som familj. Men jag ifrågasätter inte grunden för hans handlande.

Och jag slås av hur snabba vi är på att döma. Jag slås av hur absurt det är i ett samhälle där vi så sällan kommer under ytan på varandra. Jag gråter av sorgen över denna fördömandets epidemi i en tid när vi kanske mer än någonsin behöver varandra – att bli sedda av, nyfiket lyssnade på, tillsammans utforskande lösningarna på vårt samhälles stora och små utmaningar.

Jag citerar avslutningsorden i en bok som the soon-to-be-exhusband läste ut i morse. Jag skriver under på vartenda ett av dem.

One can only be an exceptional negotiator, and a great person, by both listening and speaking clearly and emphatically; by treating counterparts – and oneself – with dignity and respect; and most of all by being honest about what one wants and what one can – and cannot – do. Every negotiation, every conversation, every moment of life, is a series of small conflicts that, managed well, can rise to creative beauty.

Embrace them.

Nästa gång du börjar att reta upp dig på någon. Betänk då att du sannolikt inte har en aning vad som rör sig under ytan.