… men det sannolikt ”bara” är en oväntat skarp avfartsväg till nya okända landskap…

Idag postade jag och min, fortfarande på papperet, make denna text på FB. Kan inte låta bli att småle melankoliskt åt ironin att jag förra veckan skrev inlägg med tankar om hur man får kärleksrelationen att hålla, inlägg som fått mycken uppskattning.

Jag tror fortfarande att tankarna är giltiga (och jag har fler på lager), men att vi i vårt förhållande inte förmått ta till oss dem på djupet. Så något silverbröllop blir det nu inte. Tänk, vad lite en vet om framtiden.

Vi, Sara och Andreas, vill berätta att vi har ansökt om äktenskapsskillnad.

Vi vet att många blir överrumplade och kommer att undra och oroa sig för oss och våra barn. Vi är tacksamma för den omtanken. Vi vill ge en förklaring till vad som har hänt och varför det som sker sker och sker just nu.

Till att börja med ska klarläggas att det var Andreas ensidiga beslut att avsluta äktenskapet, och detta meddelades familjen plötsligt och utan förvarning i måndags kväll. Reaktionen blev givetvis chock och bestörtning och såväl Sara som barnen såg i det läget Andreas som en ansvarslös och cynisk egoist. Sedan den initiala chocken och vreden lagt sig något har vi alla kunnat prata om dels vad som ligger bakom, dels vad som ligger framför, dels och framför allt vad som ligger hos oss just nu – det omedelbara varandet efter denna avgörande förändring i familjens liv.

Vad var det då som hände?

Andreas berättar: ”Kortfattat kan det beskrivas som att jag för en månad sedan träffade en person som hade en så djuppåverkan på hela min existens att jag för första gången i mitt vuxna liv såg mig själv som den jag är och såg de skyddsvallar och murar jag byggt mot sig själv och där och då insåg att hela mitt vuxna liv baserades på en konstruktion byggd av ärvda överlagringar, andras inbillade eller verkliga förväntningar och en ambition att hela tiden visa mig tillräcklig för att klara mig undan känslan av skam på grund av oförmåga att utgöra den perfekta pusselbiten i det perfekta pusslet – ett pussel som i retrospekt kan konstateras ha lagts genom en rad omedvetna val, beslut och åtgärder. I det pusslet ingick även äktenskapet med Sara, som – så att ingen tror något annat – jag håller högt och beundrar och ser som en av mina allra bästa vänner.

Den djuppåverkan jag syftar på har varit av revolutionerande natur och jag har fått kontakt med mitt sanna jag och har blivit en helare människa och därigenom, inte minst, redan en mycket bättre far till barnen. Jag beskriver det som att jag slungats ut genom ett maskhål, en portal till en alternativ dimension och där fått krafter och förmågor jag aldrig någonsin haft tillgång eller ens kunskap om att jag kunde ha. Efter en sådan omtumlande och totalt omvälvande erfarenhet finns ingen väg tillbaka. När insikten om det tidigare okända och otänkbara väl är vunnen finns ingen möjlighet att frigöra sig från insikten, även om det beslut jag fattat ingalunda är fritt från vånda och sorg.

Mot denna bakgrund insåg jag att jag var tvungen att – av ärlighet mot mig själv och mot Sara – överge den verklighet som jag dittills levt i och i vilken jag upplever mig ha varit en pusselbit i ett pussel som både designats av och läggs av hänsyn till andras förväntningar, behov och ramar, till skada för mig själv och alla i min närhet.”

Sara berättar: ”Jag är buren av familj och vänner, både av dem som redan nåtts av beskedet och dem som blir varse det genom detta besked. Jag vilar också i de erfarenheter och den livsresa som jag gjort, inte minst under det senaste decenniet, och som nu bevisar sig ha rustat mig väl för att välja tydlighet, acceptans, förlåtelse och nåd mot såväl mig själv som mot Andreas. Även om relationen som älskande och äkta makar är slut, så vill jag fortfarande att han är del av mitt liv, som far till mina barn och en av mina allra närmaste vänner.”

Vad händer nu?

Till att börja med vill vi rikta ett djupt känt tack till våra döttrars skola, som ställer upp på ett helt fantastiskt sätt och avdelar resurser i form av mentorer, stödgrupp, skolkurator. Vi har även kontakt med samhällets sociala och psykosociala stödfunktioner och får bra stöd därifrån. Så den akuta hanteringen av chock, förtvivlan och sorg hos främst barnen får vi jättebra hjälp med.

Härefter kommer givetvis en massa praktiskt pyssel, som ingen ser fram emot men som ändå måste göras. Boendefrågan är stor och svåröverblickbar, men vi har ingen ambition och inget behov att stressa fram något.

Det kan låta naivt och ansvarslöst och prematurt, men jag, Andreas, är övertygad om att den nu inslagna vägen inte bara är nödvändig att vandra, utan även kommer att leda till större välmående för alla fem medlemmar i familjen Modig. Huruvida den sjätte medlemmen, katten Busan, påverkas överhuvudtaget är oklart… Jag, Sara, har inte samma gynnsamma utgångsläge vid vandringens början. Samtidigt som jag sörjer förlusten av kärlek och trygghet tillsammans med den livskamrat och älskare jag såg fram emot att få åldras med, väljer jag att se det som händer som en dörr som öppnas till nya erfarenheter, lärdomar och möjligheter. Dessa vill jag nu möta med öppet sinne och öppet, om än sårat, hjärta.

Så. Alla lever, alla är friska. Och vi är inställda på att inte bara göra det bästa av situationen, utan faktiskt åstadkomma något riktigt bra.