Yes, har fått ett önskemål om vad jag ska skriva om! Tack Dani, a.k.a. Rosa Vesslan med fina bloggen BookBirth, som i kommentarerna till mitt inlägg om Hållbar kärlek uppmuntrade mig till att skriva mer om mina tankar kring relationer.
För att svara på Danis kommentar pratade jag med min man om vad vi skulle kunna skriva om, om vi nu skulle förverkliga våra tankar på en bok om våra erfarenheter av att hålla ihop och förstärka en relation över tid. Samtidigt satt jag och bläddrade förstrött på Facebook (ja, jag ska bli bättre på att singletaska, men en måste ju börja med babysteps) och snavade över en krönika som hyllade väninneskapet.
Det var några rader där, som fick mig att haja till och inse att här, här fanns något som kunde sätta mig på spåret till ytterligare en reflektion över hållbar kärlek.
Det var Heidi Avellan, Sydsvenskans politiska chefredaktör som bland annat skrev
Kärleksförhållanden är komplicerade, men det finns en mall. Det säger klick, man flyttar ihop, bildar kanske familj. Mallen säger också hur man gör slut. ”bilden av hur det skulle vara”Vänskapsrelationer är också komplicerade, men saknar de upptrampade stigarna. … väninneskap är viktigt på riktigt; här förs djupa existentiella samtal och relationen varar livet ut.
Varför är det så att vi låter oss nöja med att följa en mall för en typ av relationer, medan vi låter andra typer utvecklas organiskt?
Om en sätter en mall, en bestämd, statisk föreställning om hur ens liv och kärleksrelation ska vara, och hur den andre ska vara för att passa in i ens liv. Om en sätter denna mall före det förutsättningslösa, men samtidigt tålmodiga, inlyssnandet av den andre – som i en god vän- eller väninneskap – , före de djupa existentiella samtalen och före viljan i grunden (även om den kan sättas på prov från tid till annan) att samskapa en livslång relation. Ja, då skulle iallafall jag gissa att sannolikheten för en hållbar kärleksrelation minskar.
Ibland ser jag hur människor har en drömbild av sina framtida liv, och att i strävan efter den drömbilden de andra – partnern, barnen, kanske också vännerna – blir mer av accessoarer än levande varelser som utmanar och utvecklar en. Jag har själv varit där: som barn hade jag ambitionen och den väldigt tydliga målbilden att bli en älskad och avgudad (av församlingsborna) prästfru, tillika kantor i församlingen där min man skulle vara präst och så skulle vi bo i den stora prästgården och servera fantastiska kyrkkaffen hemma… (lite nörd-/stördvarning där). Jag såg designen på kakfaten, kaksorterna och tanterna framför mig – min tillkommande var mer lös i konturerna. (Jag hamnar där fortfarande ibland ska jag motvilligt erkänna – inte att maken är lös i konturerna då, men i en bild av hur det ska vara, snarare än en öppenhet för vad det kan bli).
I all ödmjukhet vill jag konstatera att det där med att skippa malltänkandet antagligen inte är något universalrecept för lyckliga, hållbara förhållanden. Men idag vill jag iallafall drista mig till att hävda att jag tror att Heidi Avellans artikel satte mig på ett – av sannolikt många – spår.
Hade jag haft någon som helst evidens att underbygga mina reflektioner med, hade jag givetvis pepprat det här inlägget med referenser. Tills vidare nöjer jag mig med att provtänka den här tanken. Jag vill gärna också be om era reflektioner på den; kanske är det till och med någon som har tips på evidens som kan underbygga eller motsäga mina funderingar.
Foto: Silkstone Barbie and Ken by RomitaGirl67 @Flickr licens CC BY 2.0
Pingback: STJÄRNÖGONBLICK #34 | guldljus, kärleksbilder och kantareller. | REAKTIONISTA
Vilket fint och viktigt inlägg! Jag tror också att man får ut mer av en partnerrelation om man beter sig lite mer som vänner i den, om samma ”regler” och tålamod får finnas där som i vänskap. Ens partner blir ju ändå en vän också och det behöver verkligen inte vara oromantiskt, även om en del människor tror det.
Pingback: STJÄRNÖGONBLICK #34 | guldljus, kärleksbilder och kantareller. | REAKTIONISTA
Och jag instämmer med hyllningskören ovan och inflikar även att jag gillar att det är dina reflektioner UTAN/I FRÅNVARO AV referenser och evidens 🙂 det är ju dina reflektioner som jag är mest nyfiken på – det som händer i dig och det som du delar med dig av <3
Tack kära du! Det är väl bara det att när jag skriver om relationer med en livspartner – som är det svåraste vi har att hantera, efter relationen till oss själva och eventuella barn och föräldrar – , så känns det lite läskigt att sticka ut hakan och tro att jag kan säga något generellt om relationer… Jag vill absolut inte att någon skulle ens nudda vid uppfattningen att jag tänker att de som brutit upp från /lämnats i förhållanden inte har kämpat/strävat/viljat få det att funka tillräckligt mycket eller så. Därför skulle det kännas tryggare med evidens som jag kunde lutat mig mot liksom.
Jag tror att du är inne på något mycket viktigt här. Jag känner igen det och håller helt med om att mallar bara förstör möjligheter som annars hade kunnat finnas där. Så spännande tankar. Mina bästa relationer är med vänner där vi är fullkomligt öppna, ärliga och oss själva utan att ha krav på hur den andra ska vara eller bete sig. Det villkorslösa i kärleken. Det önskar jag mig också i en partnerrelation. Stort grattis till kärleken och härligt att ni hittar utanför mallen <3
Tack fina! Den villkorslösa kärleken till den andra. I ömsesidighet, eftersom det annars finns en risk för självutplånande. Det slår mig när jag läser din kommentar att det underlättar att utveckla min partnerrelation fri från mallar, om jag själv låter mig växa utan mallar också… Glad att du satte mig på det spåret!
Verkligen en viktig poäng där. Klokt.
Himla rolig reflektion du! Och mycket tankeväckande. Min vän Wivan-Kristina är också en individ som ger mig chans att titta på livet och relationer utifrån fler perspektiv än ”så som det borde vara” enligt alla normer och regler.
Jag läste förresten den där inlagan av Heidi och tyckte att den var mycket fin. Hög igenkänningsfaktor på det där med väninneskapet – som i ärlighetens namn är något jag utvecklat på riktigt först sedan mitt första långa förhållande gick i kras.
Ja, jag gillade också krönikans budskap. Jag har många fina och dyrbara vänner – bland dem du – som jag är så oerhört glad för, och verkligen önskar långa relationer med. Men den fick mig att studsa till och läsa några av orden på ett annat plan också.
Tack snälla !
Mycket intressant inlägg. En ögonöppnare. Att vara öppen till sinnet är verkligen en vinnare i alla sammanhang.
När man funderar närmare på det är det ju heltokigt att bygga sin framtida lycka på en föreställning och förväntan.
Men så naturligt att göra det. I synnerhet som vi är omgivna med romantiska myter och bilder av ”lyckliga förhållanden”, ”vackra hem” och ”perfekta liv”…
Glömde: glad att du gillar’t!