Jesusbarn minus 15 – Söndagstack vecka 50

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Andra söndagen i advent tänker jag ägna mitt inlägg åt tacksamhet, något mitt liv flödar av just nu.

Jag är tacksam för att jag är stark, även när jag är svag. En styrka som har gett mig ett hem som jag trivs oerhört bra i, och där jag tränar på att känna efter vad jag vill och behöver för att må bra. En plats där jag nu kan fortsätta att bli allt starkare, och där jag kan träna på att tala om för mig själv var gränser går, viljan och lusten styr och vilka behov som jag ska prioritera.

Jag är tacksam för min älskade E, min frölovade. Skratt, ömhet, tystnad, lust och åtrå, praktiskt fixande, delikata måltider, utflykter, promenader… Livet tillsammans är gott. Och det har bara börjat.

Jag är tacksam för Es fina dotter A, som jag nu lär känna allt mer. En fantastisk person, med så mycket sprudlande energi och skaparkraft.

Jag är tacksam för min nya anställning på Usify – hos ett härligt och kompetent gäng med kollegor. Möjligheterna för mig att såväl lära och utveckla som att bidra till företagets och våra kunders lärande och utveckling ser mycket ljusa ut. Och det är fullt ös från start!

Jag är tacksam för kära Helena, som jag flera gånger på senare tid har kräkts ur mig sorg och ilska efter separationen som bubblade upp igen. Och hon ger mig plats, och hjälper mig att få syn på mina hjärnspöken, så att de flyr sin kos och nordanvinden bedarrar.

Jag är tacksam för mina tre älskade barn, som vilken minut som helst kommer att storma in genom dörren. Nu är det min tur att få rå om dem en vecka. Livet när det är som helast.

Jag hittade den här braiga modellen när jag var på julfest på barnens skola. Den har en hel del med tacksamhet att göra.

 

Jesusbarn minus 18 – frölovade

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Jo, jag har stavat rätt i rubriken. Vi har inte förlovat oss – däremot frölovat oss.

Med andra ord – vi har tillsammans planterat frön till en planta som vi vill och har för avsikt att vårda tillsammans under många år framöver. Ett vårdträd, som min käraste föreslog för någon vecka sedan, och som sen fått våra tankar att spinna kring symboliken för vårt förhållande som ligger i denna tanke.

Vår frölovning är materialiserad i silkesträdsfrön i små svarta planteringskrukor.

Silkesträd, som vi har ambitionen att göra en vacker bonsai av (vi håller tummarna att åtminstone ett av sex frön och så småningom plantor ska klara vår omvårdnad). Silkesträd som en symbol för något som värmer när det är kallt och som svalkar när det är varmt – så där skönt balanserande som silket sägs göra. Silkesträd för att det är en relativt enkel nybörjarbonsai. Och Silkesträd – givetvis för skönhetens skull!

En bonsai – ska ni vingklippa och starkt beskära er kärlek, eller er själva i er relation? kanske någon frågar. Nej, svarar jag. Valet av symbolik (förutom att det i ärlighetens namn började som en kul grej) att skapa en bonsai (som för övrigt kan bli rejält stor om någon undrar) handlar om att det är en process som tarvar daglig omsorg och omvårdnad av det som växer, i ljuset av en långsiktig vision för något som ska bli (relativt) stort, starkt och otroligt vackert. Precis som för ett förhållande.

Visst kan plantan gå och dö och visst tar förhållanden slut trots gemensamma drömmar om framtiden. Men utan riktning och intention mejslas aldrig den speciella bonsaiskönheten fram. Och utan riktning och intention når ett förhållande inte heller den mognad som ett antal genomjobbade kriser av olika storlek kan förlösa.

För snart ett halvår sedan kom han in i mitt liv, min E. Så småningom i sällskap med dotter och katt. Min käraste och nu frölovade, som har ett så stort och vackert hjärta med plats för både mig, mina barn och min katt. Tacksamheten över det vi har tillsammans är stor, och den växer sig allt större för varje dag. Som ett vackert blommande och ljuvligt doftande träd.

Mera relationstankar

Yes, har fått ett önskemål om vad jag ska skriva om! Tack Dani, a.k.a. Rosa Vesslan med fina bloggen BookBirth, som i kommentarerna till mitt inlägg om Hållbar kärlek uppmuntrade mig till att skriva mer om mina tankar kring relationer.

För att svara på Danis kommentar pratade jag med min man om vad vi skulle kunna skriva om, om vi nu skulle förverkliga våra tankar på en bok om våra erfarenheter av att hålla ihop och förstärka en relation över tid. Samtidigt satt jag och bläddrade förstrött på Facebook (ja, jag ska bli bättre på att singletaska, men en måste ju börja med babysteps) och snavade över en krönika som hyllade väninneskapet.

Det var några rader där, som fick mig att haja till och inse att här, här fanns något som kunde sätta mig på spåret till ytterligare en reflektion över hållbar kärlek.

Det var Heidi Avellan, Sydsvenskans politiska chefredaktör som bland annat skrev 

Kärleksförhållanden är komplicerade, men det finns en mall. Det säger klick, man flyttar ihop, bildar kanske familj. Mallen säger också hur man gör slut. ”bilden av hur det skulle vara”
Vänskapsrelationer är också komplicerade, men saknar de upptrampade stigarna. … väninneskap är viktigt på riktigt; här förs djupa existentiella samtal och relationen varar livet ut.

Varför är det så att vi låter oss nöja med att följa en mall för en typ av relationer, medan vi låter andra typer utvecklas organiskt?14207618444_39f18a9dd6_kOm en sätter en mall, en bestämd, statisk föreställning om hur ens liv och kärleksrelation ska vara, och hur den andre ska vara för att passa in i ens liv. Om en sätter denna mall före det förutsättningslösa, men samtidigt tålmodiga, inlyssnandet av den andre – som i en god vän- eller väninneskap – , före de djupa existentiella samtalen och före viljan i grunden (även om den kan sättas på prov från tid till annan) att samskapa en livslång relation. Ja, då skulle iallafall jag gissa att sannolikheten för en hållbar kärleksrelation minskar.

Ibland ser jag hur människor har en drömbild av sina framtida liv, och att i strävan efter den drömbilden de andra – partnern, barnen, kanske också vännerna – blir mer av accessoarer än levande varelser som utmanar och utvecklar en. Jag har själv varit där: som barn hade jag ambitionen och den väldigt tydliga målbilden att bli en älskad och avgudad (av församlingsborna) prästfru, tillika kantor i församlingen där min man skulle vara präst och så skulle vi bo i den stora prästgården och servera fantastiska kyrkkaffen hemma… (lite nörd-/stördvarning där). Jag såg designen på kakfaten, kaksorterna och tanterna framför mig – min tillkommande var mer lös i konturerna. (Jag hamnar där fortfarande ibland ska jag motvilligt erkänna – inte att maken är lös i konturerna då, men i en bild av hur det ska vara, snarare än en öppenhet för vad det kan bli).

I all ödmjukhet vill jag konstatera att det där med att skippa malltänkandet antagligen inte är något universalrecept för lyckliga, hållbara förhållanden. Men idag vill jag iallafall drista mig till att hävda att jag tror att Heidi Avellans artikel satte mig på ett – av sannolikt många – spår.

Hade jag haft någon som helst evidens att underbygga mina reflektioner med, hade jag givetvis pepprat det här inlägget med referenser. Tills vidare nöjer jag mig med att provtänka den här tanken. Jag vill gärna också be om era reflektioner på den; kanske är det till och med någon som har tips på evidens som kan underbygga eller motsäga mina funderingar.

Foto: Silkstone Barbie and Ken by RomitaGirl67 @Flickr licens CC BY 2.0