Yes, har fått ett önskemål om vad jag ska skriva om! Tack Dani, a.k.a. Rosa Vesslan med fina bloggen BookBirth, som i kommentarerna till mitt inlägg om Hållbar kärlek uppmuntrade mig till att skriva mer om mina tankar kring relationer.
För att svara på Danis kommentar pratade jag med min man om vad vi skulle kunna skriva om, om vi nu skulle förverkliga våra tankar på en bok om våra erfarenheter av att hålla ihop och förstärka en relation över tid. Samtidigt satt jag och bläddrade förstrött på Facebook (ja, jag ska bli bättre på att singletaska, men en måste ju börja med babysteps) och snavade över en krönika som hyllade väninneskapet.
Det var några rader där, som fick mig att haja till och inse att här, här fanns något som kunde sätta mig på spåret till ytterligare en reflektion över hållbar kärlek.
Det var Heidi Avellan, Sydsvenskans politiska chefredaktör som bland annat skrev
Kärleksförhållanden är komplicerade, men det finns en mall. Det säger klick, man flyttar ihop, bildar kanske familj. Mallen säger också hur man gör slut. ”bilden av hur det skulle vara”Vänskapsrelationer är också komplicerade, men saknar de upptrampade stigarna. … väninneskap är viktigt på riktigt; här förs djupa existentiella samtal och relationen varar livet ut.
Varför är det så att vi låter oss nöja med att följa en mall för en typ av relationer, medan vi låter andra typer utvecklas organiskt?
Om en sätter en mall, en bestämd, statisk föreställning om hur ens liv och kärleksrelation ska vara, och hur den andre ska vara för att passa in i ens liv. Om en sätter denna mall före det förutsättningslösa, men samtidigt tålmodiga, inlyssnandet av den andre – som i en god vän- eller väninneskap – , före de djupa existentiella samtalen och före viljan i grunden (även om den kan sättas på prov från tid till annan) att samskapa en livslång relation. Ja, då skulle iallafall jag gissa att sannolikheten för en hållbar kärleksrelation minskar.
Ibland ser jag hur människor har en drömbild av sina framtida liv, och att i strävan efter den drömbilden de andra – partnern, barnen, kanske också vännerna – blir mer av accessoarer än levande varelser som utmanar och utvecklar en. Jag har själv varit där: som barn hade jag ambitionen och den väldigt tydliga målbilden att bli en älskad och avgudad (av församlingsborna) prästfru, tillika kantor i församlingen där min man skulle vara präst och så skulle vi bo i den stora prästgården och servera fantastiska kyrkkaffen hemma… (lite nörd-/stördvarning där). Jag såg designen på kakfaten, kaksorterna och tanterna framför mig – min tillkommande var mer lös i konturerna. (Jag hamnar där fortfarande ibland ska jag motvilligt erkänna – inte att maken är lös i konturerna då, men i en bild av hur det ska vara, snarare än en öppenhet för vad det kan bli).
I all ödmjukhet vill jag konstatera att det där med att skippa malltänkandet antagligen inte är något universalrecept för lyckliga, hållbara förhållanden. Men idag vill jag iallafall drista mig till att hävda att jag tror att Heidi Avellans artikel satte mig på ett – av sannolikt många – spår.
Hade jag haft någon som helst evidens att underbygga mina reflektioner med, hade jag givetvis pepprat det här inlägget med referenser. Tills vidare nöjer jag mig med att provtänka den här tanken. Jag vill gärna också be om era reflektioner på den; kanske är det till och med någon som har tips på evidens som kan underbygga eller motsäga mina funderingar.
Foto: Silkstone Barbie and Ken by RomitaGirl67 @Flickr licens CC BY 2.0