Hållbar kärlek

Tänka sig, i januari firar vi silverbröllop. Häromnatten funderade jag på hur vi ska fira detta. Ska hela familjen göra något tillsammans? Ska bara maken och jag åka iväg på en weekend eller vecka? Ska vi ha en stor fest? Kanske en där vi förnyar våra vigsellöften (den tanken var mest på skämt)?

Idag delade maken en version av vår utgångsmusik på FB med kommentaren att ”tja, vi kanske ska ha en ceremoni i alla fall – den här versionen får fart på partyt direkt!”. Och det är bara att inse att Charles-Marie Widor var så där 90 år före sin tid. Det är ju så här det måste ha låtit i huvudet på honom – men elgitarrer, elbas och syntar fanns inte på hans tid, och pukor blir det inte så lätt samma driv av som ett trumset, även om marschtrummisarna säkert hade kunnat tillföra ett och annat på sina virveltrummor. (Fast orgeln är ju ett slags mekanisk synt i och för sig, hmmm. Men utan sågtandsljud!)

En snabb tanke for genom huvudet. Vi har ibland halvt på skämt, halvt på allvar, sagt att vi kanske skulle skriva en bok med våra tips för ett lyckligt förhållande. (Arbetstiteln är ”Yes dear!”, efter svaret som maken fick en gång i ett spontansamtal med ett tryggt gammalt par på en hamburgerresto i Los Angeles. Han ställde frågan om det viktigaste knepet för att hålla relationen vid liv, varpå den äldre herren svarade med en blinkning: ”It takes two words. Yes dear!”.)

Tanken och tipset som for genom mitt huvud ikväll var att 2013-versionen av Toccatan från orgelsymfoni no 5 står för en viktig aspekt för hållbar kärlek – vare sig det handlar om ett äktenskap, om föräldraskap eller vänskap: förnyelse. Att låta den andra personen – och därmed relationen – få växa och utvecklas, ja, till och med att stötta den andra.  (Även i processer som kan kännas ovissa och läskiga: ”tänk om jag blir mindre intressant för hen nu, tänk om hen upptäcker andra människor, andra sammanhang, andra drömmar och det inte längre finns plats för mig.”) Att våga lyssna på sig själv och möta de behov av växande och förnyelse som viskar eller skräller – och att härbärgera den förändring av relationen som det kan leda till.

Men – precis som Roger Lowe (som arrangerat och spelat in rockversionen) gör, så utgår en förnyelse som ger hållbar kärlek från vissa grundläggande moment som förblir stabila över tid. I Lowes fall notbilden – i förhållandet exempelvis viljan att fortsätta ha en god och kärleksfull relation; i kärleksrelationen valet av varandra varje dag (eller så ofta man hinner tänka och reflektera i alla fall).

Här är Toccatan från orgelsymfoni no 5 som den nog lät i Widors huvud:

Och här är den som den oftast framförs (jag älskar de låga tonerna mot slutet av stycket – ju lägre desto bättre. Måste ha varit en magisk upplevelse att höra en 128-fots stämma på plats; datorn gör den inte riktigt rättvisa).

Leendet, seendet – dag 85 i #blogg100

Jag såg honom på avstånd. Han väntade.

Jag såg hur ljuset från hans leende lyste upp hans ansikte och hur kroppen liksom öppnades upp i sin hållning. Som när solen bryter fram en gråmulen dag.

Han väntade in henne, en kollega eller vän, inget mer av kroppsspråket att döma. Men ändå en djupt uppskattad människa; det var tydligt i hur hans ögon såg henne.

När hon var framme utbytte de en varm hälsningskram. Som när solens strålar träffar bladet, blomman och ger energi för fortsatt liv och utveckling. Gick sedan i gott samtal in mot byggnaden.

Och jag tänkte: Åh, vad jag önskar att varje människa kunde få bli sedd på det viset! Sedd, bekräftad och uppskattad.

 

Vänskap – dag 80 i #blogg100

Vilket gött avslut på arbetsveckan! AW med Tess på Gondolens bar:  Champagne de framboise (dvs champagnedrink med hallonlikör och hallonpuré…), utsikt över Saltsjöns båtar och kryssningsfartyg, över Kastellholmens och Skeppsholmens grönska, rosévin och, framförallt, samtal som läker, roar och reflekterar livet i smått och stort.

Har känt Tess runt ett år – men det känns som så mycket längre när jag tänker på hur nära och djup vår vänskap är. Vi sammanfördes av Helena, som hade på känn att vi skulle ha utbyte av varandra. Så rätt hon hade!

Vi kom in på det här med att få gåvan att träffa nya vänner som vuxen. När vi är barn, tonåringar och studenter blir våra möten med nya människor ofta till vänskaper, som varar kortare eller längre tid. Men väl ute i arbetslivet, och med familjekalendern fullspäckad av aktiviteter – då verkar det som att det blir svårare.

Jag har haft turen att jobba med flera personer som jag fortfarande har kontakt med och räknar som mina vänner. Men om jag ser tillbaka på de senaste tre åren – ja, ungefär den tid som jag varit tvåkvinnsföretagare – så ser jag hur vänskapskretsen fullkomligt exploderat och berikats av för mig nya människor.

Det hänger nog delvis ihop med att jag nu rör mig i många olika nya sammanhang, och att ta sig för-samheten spiller över på min fritid: jag har aktivt sökt upp och tagit till vara på möjligheter som kommit i min väg att kasta mig in i nya sammanhang. Jag har vågat känna efter när det stämmer extra bra med någon, och ibland dristat mig till (det har krävt en del mod) att tro att även de gärna fortsätter utbytet, och därför tagit kontakt för att ses.

Jag har alltid haft relativt lätt att sänka barriären mellan jobb och personligt. Lär mig ständigt om att balansera denna avvägning – men tror helt klart att även jobbkontakter kan berikas av att man vågar vara personlig i kontakten. Det är ju än så länge inte robotar jag möter!

Och jag tränar medvetet på att lyssna och se dem jag möter, oavsett situation. Jag vet själv vilken skillnad det gör när en person verkligen ser mig, omedvetet eller medvetet förmedlar att det jag säger spelar roll för hen och, som kära Tess och Helena så ofta återkommer till ”holds a space for me”. Min önskan är att ge samma gåva till andra i vänskap.

Skrev nyligen om vikten av att värna vänskapen. När jag sökte inspiration till det inlägget, snavade jag över en artikel i Wall Street Journal (av alla tidningar; artikeln ligger tyvärr bakom betalvägg) om ”vetenskapen om att få nya vänner”.

Artikelns utgångspunkt var just den att vi som vuxna inte möter nya vänner på samma sätt som tidigare. Inte bara möter vi färre personer som blir våra vänner – vi förlorar också gamla vänner med åren, i takt med att vi träffar en partner, får barn, skiljer oss, flyttar, byter jobb…

Och så länge du inte är en person med högt IQ, så verkar forskningen tyda på att människor med fler nära kontakter med vänner har ett högre välbefinnande. (Personer med högt IQ tycks ha en mer utvecklad förmåga att skapa intellektuell stimulans för sig själva på egen hand.) Så om du vill ge dig själv bättre förutsättningar för en god livskvalitet och hälsa (inte ytlig lycka eller ständigt obruten glädje nota bene) finns faktiskt en anledning att söka nya vänner eller plocka upp kontakten med gamla, utöver att vårda kontakten med befintliga vänner.

Första steget, enligt artikeln, är att våga bryta med det stigma som många förknippar med att söka nya vänskaper som vuxen. Fler vuxna än du tror skulle önska ett ökat utbyte med vänner; samtidigt så tror många (som vanligt när det gäller våra utvecklingsbehov) att de är ”ensamma i världen” om att inte ha nära vänner.

Sedan då? Artikeln ger några sammanfattade råd, som alla i sig förtjänar fördjupning och reflektion:

  • Vänner ger vänner. Våga vara öppen och välkomna dina vänners vänner som dina potentiella vänner.
  • Begränsa dig inte till människor som är precis som du.
  • Förvänta dig inte för mycket för snabbt.
  • Var öppen och våga dela med dig av dig själv, inklusive dina känslor.
  • Följ upp! Ett telefonsamtal eller träff är inte tillräckligt. Om kontakten med en person känns extra lovande – satsa på att följa upp den och hitta sätt att utveckla den.

Känns det igen? Det är ju egentligen samma råd som man kan ge till någon som söker en partner för ett kärleksförhållande. Inte så konstigt egentligen, en god vänskap och ett bra kärleksförhållande har många likheter.

vänskapens gemenskap

Do I walk my talk? – dag 71 i #blogg100

I ett videoinlägg som delats flitigt i mitt Facebookflöde de senaste dagarna lyfts skillnaderna fram mellan hur barns förhållningssätt till en uppgift påverkas av vilket perspektiv vi tar i vår återkoppling (”beröm”) till dem. Det är forskaren Carol Dwecks principer om växande kontra låst mindset som getts animerad form.

17855652233_540388931d_k

Illustration: Sylvia Duckworth @ Flickr CC BY 2.0

Jag ser definitivt stora poänger med Dwecks slutsatser om vikten av att uppmuntra och ge förutsättningar för ett växande förhållningssätt, inte minst från lärare, tränare och andra i  ”den professionella vuxenvärlden runt våra barn”. Därför blev jag fundersam över den tvekan jag hade inför att trycka på inläggets dela-knapp.

Efter att ha vridit och vänt ett tag landar jag i att det är något som skaver med föreställningen om att vi ”bara” genom att säga ”rätt ord” kan förändra en annan människa. I synnerhet i relation till våra barn. Kanske är det en övertolkning av videon, men den tolkningen ledde mig iallafall in på tankarna till det här inlägget.

Säg att jag själv som vuxen har ett låst tankesätt i förhållande till min egen förmåga – ”det är ingen idé, det är för svårt, jag är för gammal/har ingen talang för…, jag vill inte göra bort mig/göra fel/göra misstag, jag ger upp, jag fick aldrig chansen att utveckla den sidan som barn…”. Då blir det växande berömmet jag ger mitt barn en fernissa som jag målar på min relation till mitt barn, snarare än ett genuint uttryck för min relation till utmaningar och växande hos alla, inklusive mig själv. Och är det något som barn gör med stor självklarhet (höll på att skriva att de är bra på det 😉 ), så är det att se igenom våra skyddande lager av fernissa, lack och vax.

Om jag har ett växande förhållningssätt till mig själv, mitt eget varande, mina utmaningar och prestationer, så faller det sig för det första sannolikt mycket mer självklart för mig att ge växande återkoppling till såväl barn som vuxna. För det andra blir det inte helt osannolikt så, att mina barn mer naturligt anammar ett växande tankesätt eftersom de hör och ser hur jag förhåller mig till mig själv. Och då spelar det kanske något mindre roll vilken av följande återkopplingsvarianter jag väljer:

  • ”Du är bra på att laga mat!” (Fokus på medfödd/upparbetad förmåga)
  • ” Vad bra du har jobbat i köket!” (Fokus på nedlagd ansträngning)
  • ” Vilken god mat du har lagat!” (Fokus på resultatet)
  • ”Jag blir så glad över att du lagar mat! Det får mig att känna mig mindre stressad, och så ser det ut som att du har roligt under tiden också!” (Fokus på vilka känslor/vilken upplevelse barnets handling väcker hos andra – empatiträning – i kombo med bekräftelse av barnets upplevelse)

Som i det mesta i föräldra-barnrelationen är nämligen handlingens makt så mycket starkare än ordets…

Jag jobbar hårt på att utveckla ett växande förhållningssätt till mig själv. Har en lång väg kvar, men har ändå kommit en bit på vägen. När jag skriver detta blogginlägg slås jag av min ovana att ibland, som en grej, säga ”jag är så dålig, jag kan inte.” Den ovanan upphör i och med detta nu.

Hur tänker du kring dina utmaningar och möjligheter till lärande? Och om du har barn – kan du få ledtrådar till hur du förhåller dig till dig själv genom att reflektera på vad du säger när du ger dem återkoppling?

Värna vänskapen – dag 55 i #blogg100

I kväll har jag återknutit bekantskapen med P, som jag bara träffat en gång tidigare, vid en konferens för tre år sedan. Då fann vi flera gemensamma beröringspunkter i vårt samtal för tre år sedan och blev vänner på FB. På ypperligt initiativ av P träffades vi nu igen för lite rosé och mat på en uteservering i den kyliga aprilkvällen.

Ännu en gång fick jag uppleva hur gemensamma insikter, tankar och upplevelser kan delas och växa fram i mötet med en ny bekantskap. Och på vägen hem tänkte jag på alla vänskaper och gemenskaper som berikat och fortsätter att berika och öppna upp mitt liv. Ingen nämnd, ingen glömd – men tack för att ni finns!

IMG_1617Och jag tänker att ytterligare en livsregel för ett helhjärtat liv är att vårda och värdesätta vänskapens gemenskap. En gemenskap där jag vågar lyssna till den andra, mig själv och vad vi säger – och inte säger – tillsammans. En gemenskap där vi ser på oss själva med varandras ögon, och där vi stöttar varandra att växa i insikt och handling. En gemenskap där vi både kan skratta och gråta tillsammans. En gemenskap där vi delar varandras väg för en stund eller två.