Den här bloggen heter Saras Goda. Jag valde namnet för att jag ville berätta om det som jag tycker gör livet gott att leva. I dagens samtal med min coach Helena insåg jag att en djupare dimension av namnet är att jag i mina inlägg reflekterar – gärna i dialog med dig, kära läsare – över vad som gör mig gott, det vill säga vad som ökar mitt välbefinnande.

Jag har små demoner som säger åt mig att mitt välbefinnande inte är så viktigt. Att det som är viktigt i livet är att jag framförallt hjälper andra att öka sitt välbefinnande, oavsett om det är i relationer som jag har med enskilda individer (som mina barn, min man, min övriga familj, mina vänner och bekanta) eller samhället som helhet (mitt jobb handlar ju på något slags övergripande nivå om att främja innovation för hållbar samhällsutveckling).

På ett intellektuellt plan vet jag naturligtvis, liksom de flesta omkring mig tror jag, att det är viktigt att vårda sitt eget välbefinnande. Inte minst för att kunna bidra till andras välbefinnande och en god samhällsutveckling, om det nu är mitt mål.

Men på det känslomässiga planet är det alltför ofta tvärtom. Klart att jag ska ordna barnkalaset, trots att jag är så trött att jag bara vill dö. Klart att jag ska tacka ja till den där middagen, trots att jag egentligen bara vill… (välj fritt), hon blir ju så ledsen om jag inte kommer. Klart att jag ska…

Den andra delen av bibelns kärleksbud är ju ”Älska din nästa som dig själv”. Hur ofta läser vi inte detta som ”Älska din nästa.” Men innebörden är ju egentligen tvärtom – Som du älskar dig själv (och ger dig själv den uppmärksamhet, möter dina behov, visar dig den omsorg du förtjänar), så ska du älska din nästa. Det betyder, tänker jag, att jag måste börja med att älska mig själv för att jag ska kunna älska andra. I alla fall om jag ska kunna älska andra på ett sätt som inte innebär att jag förväntar mig något tillbaka, utan att skapa skuld, skam och svartsjuka.

Det handlar inte om egoism och egocentrism; att jag ska älska mig och det ska minsann alla andra också för att jag förtjänar det. Nej, det handlar om att älska mig så mycket att jag på allvar lyssnar in ”min sanna röst”, om att bejaka och vårda min äkthet. Det är inte enkelt. Det medför en risk att bli sårad, som Brené Brown skriver i sitt livsråd om att värna sitt sanna jag. Men, som hon också skriver, det innebär samtidigt att jag tar mitt ansvar i relationen till andra människor. ”Om målet är att bli omtyckt och jag inte blir det, då får jag problem” – det kan utlösa skamkänslor och känslor av otillräcklighet och oduglighet. Men om målet är att vara sann, och någon inte gillar det, så står jag i alla fall stadigt i relation till mig själv, och vad jag ser är gott för mig i form av äkthet och mitt egenvärde.