Från en värld som inte längre finns – adventskalender 2019 #7

Bläddrar bland gamla blogginlägg för att hitta inspiration. Blev påmind om en värld som inte längre finns – Alfa antikvariat är nedlagt numera. När man klev in genom den lilla dörren, in i den trånga entrén, öppnade sig ett universum. Rum på rum, fyllda med böcker. Just det antikvariatet är nedlagt som sagt.

Min kärlek till antikvariat, till bokhandlar och till bibliotek kommer dock nog att dö först när jag själv går ur tiden. Så idag väljer jag att reprisera en text som tar med mig in i de gulnade sidornas rike. Mellan vilka hyllor skulle du slå upp din säng om du bosatte dig där? Min skulle för tillfället hamna i närheten av filosofihyllan tror jag. För utforskande av vad människor genom århundradena har tänkt kring livet, dess mening, hur vi förhåller oss till varandra, oss själva och det som är större.

Eller så slår jag bo vid kokböckerna – alltid aktuella.

Kloka ord om meningsfullhet

Fullmatad novemberspellista – adventskalender 2019 #2i

En dagbok i toner. På mina månadsspellistor på Spotify hamnar låtar och stycken som sveper förbi i flödet, som tar tag i mitt öra och sinne på något särskilt sätt.

Att lyssna på de här listorna tar mig tillbaka till upplevelserna. Oavsett om det handlar om en alldeles vanlig stund vid skrivbordet på kontoret, en grym konsertupplevelse eller en alldeles, alldeles unik, magiskt ljuvlig kyss.

De är också ett slags kartotek som hjälper mig hitta tillbaka till artister som vänner eller Spotifys algoritm visar mig på.

Min november2019-lista blev osedvanligt låtrik. Ett resultat av bland annat ett biobesök, en lååång spisarkväll i sällskap av ny bekant och en spotifyradiolyssning med massa nya trevliga musikaliska bekantskaper på en tågresa.

Här finns Ella, Prince, Bo Kaspers orkester, Voices of East Harlem, Gil Scott Heron, Freda’, Timbuktu, Miss Li och många, många fler.

En låtrik lista som sagt – och en minnets genväg tillbaka till en meteorologiskt osedvanligt grå och solfattig månad som dock varit rik på soul.

Ett frukt- och grönsaksfat från en av novembers alla workshops får illustrera min novemberlista. Full av c-vitamin och fibrer i olika färg, form och smak.

Att få sova under julgranen – adventskalender 2019 #1

Introverta november har passerat. Extroverta december och ljusskimrande, stämnings(över)mättade advent anlänt.

Med advent har även julpyntet kommit fram hos oss. Julpynt hör julen till, och traditioner ska hedras. För mig med förbehållet att traditionen fyllts med innehåll och getts en form som är meningsfull för mig och dem jag hedrar traditionerna med.

Sedan vår tid i USA, de där första sex månaderna 2008 – 2009, har vi gjort till vår tradition att gå fullt ut redan till första advent. Det passar mitt kynne. Jag älskar julstämning, glitter, ljus, julmat och julsånger – och att få vältra mig i det en knapp månad är ljuvligt. Men när själva juldagarna är över tröttnar jag snabbt, sätter fokus på nyårsafton och det nya året. I en helt annan stämning. Bort med den varma röda färgen, in med den krispiga vita.

När jag var liten älskade jag att smyga ner och titta på julgranen när den var färdigklädd, kvällen innan julaftonen. Jag drömde om att ligga under den och titta upp på ljusen. Att somna där, i den vackraste av drömmar.

Nu gör jag praktiskt taget det. Somnar under granen alltså. Eller i alla fall trettio centimeter från den. Det blir så i mitt compact living; min säng / futonsoffa bor i vardagsrummet och jag på den. Så här års bredvid granen, den ljusprydda, skimrande av röda kulor och hjärtan.

Och lyckligt är det lilla barnet som fortfarande finns kvar i mig.

Glad advent!

Utsikt från min huvudkudde

Kkkkallbadspremiär

Det kändes helt galet och ändå lite spännande. Ja, det spännande bestod väl i och för sig mest i att klä av sig alla kläderna mitt ute i det öppna, där folk faktiskt kan se en. För att jag skulle doppa mig i så där 10 till 12-gradigt vatten med vita gäss på, det kändes mest där och då bara galet.

Jag har alltid varit en badkruka. Allt under 20 grader har varit för kallt för mig, och jag tycker att badhusens 24-gradiga bassänger inte är någon njutning direkt.

Min själssöstra Helena har kallbadat från nakenbryggan i Ribersborg i snart ett år. Och vännerna Pernilla och Anette är hängivna vinterbadare. Det var för övrigt också min farfars far, lokal kändis i Sandviken just som vinterbadare. Inspirationen har liksom byggts upp.

När jag nu hälsar på Helena för ett par dagars skrivretreat var det kanske farfars fars gener som slog till. Eller om det var klimakteriet, det gör ju en massa galna saker med en har jag förstått och märkt av på andra sätt.

För kallbadas skulle det. Vi cyklade iväg genom ett höstvackert, gyllene Malmö i strålande sol. Parkerade våra cyklar och drog av oss kläderna.

Inte nog med att vi skulle bada i kallt vatten, jag hade också fått en idé om att ta tillfället i akt att fota mig i bara mässingen, med en schal som anständighet. En bild för att fira, manifestera, celebrera min vänskap med min kropp efter många års lågintensivt krig. Så det började vi med. Resultatet kommer i ett annat blogginlägg. Varmt var det inte i luften.

Sen var det ofrånkomligen dags för badet. ”Slappna av och andas”, sa Helena. ”Tänk på sångpedagogen!”.

Steg för steg nerför trappan. Gjorde som Helena sa att hon gör, steg för steg utan att känna efter eller tveka. Andades. Koncentrerade mig på att spänna av de naturligt spända musklerna allteftersom vattnet steg runt kroppen.

Doppade mig. Kallt vatten – men inte så kallt som jag väntat mig – omslöt mig. Vågorna slog in mot stranden. Solen lyste på oss från en intensivt blå himmel.

Lugna andningen, slappna av i kroppen.

Autonoma nervsystemet tog över kontrollen, andningen blev snabb och kroppen spänd. Efter 10 sekunder klev jag upp för trappan igen.

Kall, men ändå härligt varm. Fort på med strumpor – för fötterna var kallast. Valde bort tjocka ylletröjan som jag packat med. Den behövdes inte.

Bubbliga av ”wow”, endorfiner och energi cyklade vi milen hem igen.

Nu mår jag riktigt, riktigt bra. Det kan nog bli fler kallbad. Kanske ska jag gå i farfars fars fotspår?

Skönhet i det lilla, i det stora

Mina promenader i Årstaskogen har blivit en så gott som daglig livlina. Steg för steg villar jag bort trötthet och ångest. Går längre och längre bort från kvävande föreställningar om måsten och borden. Går till glädjen – inte minst därför att skogen är full av träd, som jag ju övat mig på att associera till glädje (något som fungerar, hur märkligt det än låter).

Promenaderna är dessutom en aldrig sinande källa till skönhetsupplevelser. Skönhet i det lilla – droppen efter regnet som inväntar fallet från bladet, grässtråets gracila bugning för vinden, mossans mjukgröna matta på rötter och stenar. Skönhet i det stora – i vyerna in mot Södermalm och det Stockholm jag älskar så innerligt. Spiran på Eclipse, som hälsar från Gröna Lund, och Kaknästornet vid horisonten tar med tanken på resa över resten av stan. Över citypulsen, folkminglet och betongen som ropat på mig så länge jag kan minnas. Över vattnet, båtlivet, grönskan som också för mig blivit en stor och livgivande del av det som är min stad, mitt Stockholm.