Etikett: Adventskalender

Jesusbarn minus 21 – Mörker och ljus

On By Sara ModigIn Tankar6 Comments

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Om det finns ljus, finns det mörker; om kyla, hetta; om höjd, djup; om fast, flytande; om hårt, mjukt; om skrovligt, lent; om stiltje, storm; om framgång, motgång; om liv, död.

Pytagoras

Både och. Yin och yang. Inte nödvändigtvis efter varandra, utan också samtidigt.

Konsten att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Eller, kanske ännu svårare, två känslor i hjärtat samtidigt. Eller att härbärgera flera olika känslor från två delar av känslospektrumet samtidigt.

Utan att bli galen. Utan att känna att det ena förtar existensen av det andra. Är det det som är vishet?

Ett vet jag, och det är att det iallafall är mognad. Och sådan nås inte sällan genom smärtan.

Vredens och sorgens orkanvindar som slet sönder seglen i min hjärtebåt så hårt vid denna tid förra året. Tack och lov har de mojnat. Tack och lov, eftersom jag dräneras på livslust när de stormar i mig.

Tack och lov har andra vindar också börjat blåsa: kärlekens sunnan, glädjens västan, hoppets östan.

I mig blåser vindarna samtidigt. Vreden och sorgen över att ha blivit lämnad kan fortfarande sätta in med orkanstyrkor. Inte sällan genom nattens oskyddade drömmar, och jag vaknar med blödande hjärta.

En av de smärtsamt förvärvade lärdomarna från förra året är att det inte går att trycka undan vreden och sorgen och tro att de därmed är borta. De måste få blåsa ut med full kraft innan de kan lägga sig.

Den aktuella väderprognosen inrymmer storm från norr i en upplevelse av mindervärdighet, även om jag vet att det inte är upphovspersonens avsikt att nedvärdera mig.

Så jag tränar mig på att observera och vara i nordan, utan att trycka undan och förneka den. Jag drar på mig stormstället, knyter fast livlinan i masten och tränar på att härbärgera nordanvind, att låta den blåsa samtidigt och vid sidan om kärlekens, glädjens och hoppets tilltagande vindar.

Det är ok att snurra runt ett tag.

Jesusbarn minus 22 – Det lilla ljus jag har

On By Sara ModigIn TankarLeave a comment

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

När vi låter vårt eget ljus skina ger vi omedvetet tillåtelse till andra att göra det samma. När vi blir fria från vår egen rädsla kommer vi med vår närvaro att befria andra.

Marianne Williamson

Att äga vår historia kan vara svårt men inte i närheten så svårt som att tillbringa vårt liv med att springa ifrån den. Att omfamna våra svagheter är riskabelt men inte i närheten så riskfyllt som att ge upp kärlek, gemenskap och glädje – de erfarenheter som gör oss mest sårbara. Endast när vi är modiga nog att utforska mörkret kommer vi att upptäcka den oändliga kraften i vårt eget ljus.

Brené Brown

Det finns en spricka i allt. Det är så ljuset kommer in.

Leonard Cohen

All världens mörker kan inte släcka skenet från ett enda ljus.

Franciskus av Assisi

I rätt ljus, i rätt tid, är allt extraordinärt

Okänd

Jesusbarn minus 23 – Det är i mellanrummen det händer

On By Sara ModigIn TankarLeave a comment

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

I skrivandet av gårdagens inlägg om tystnad kom jag att tänka på något jag nyss läst i The Master and his Emissary av psykiatern och filosofen Iain McGilchrist. Boken handlar om hur skillnaderna mellan våra två hjärnhalvor har påverkat och påverkar vår kultur och vårt samhälle.

Music consists entirely of relations, ”betweenness”. The notes mean nothing in themselves: the tensions between the notes, and between notes and the silence with which they live in reciprocal indebtedness, are everything. Melody, harmony and rhythm each lie in the gaps, and yet the betweenness in only what it is because of the notes themselves. Actually the music is not just  in the gaps any more than it is just in the notes: it is in the whole that the notes and the silence make together. Each note becomes transformed by the context in which it lies.

(Musik består helt och hållet av relationer, ”mellanrumsskap”. Tonerna betyder ingenting i sig själva: spänningen mellan tonerna och mellan tonerna och tystnaden som den lever i ömsesidig tacksamhetsskuld till, betyder allt. Såväl melodi, harmoni som rytm uppstår i tomrummen, och ändå är mellanrumskapet bara vad det är på grund av just tonerna. I själva verket finns musiken inte bara i tomrummen mer än vad den finns bara i tonerna: det är i helheten som tonerna och tystnaden sammanfogas. Varje ton förvandlas av det sammanhang som den finns i. Min översättning)

Och som med musiken är det med oss människor, bortsett från att jag nog ändå vill hävda att varje människa faktiskt betyder något i sig själv. Men jag tänker så här: det är i spänningen mellan personerna och till allt det som omger oss av natur, kultur och struktur som vi och vårt gemensamma hela utvecklas, vare sig det är som kärlekspar, familj, vänkrets, arbetsplats eller samhälle. Typ så här: ”I själva verket finns växandet, utvecklingen, expansionen inte bara i relationer och strukturer mer än vad den finns i bara individerna: det är i helheten som människorna och och det som omger oss sammanfogas. Varje människa förvandlas av det sammanhang som hen finns i.”.

 

Jesusbarn minus 24 – Våga tystnad

On By Sara ModigIn Tankar2 Comments

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

”Awkward!” 12-åringen vid middagsbordet sa det jag många gånger känt i situationen då samtalet plötsligt avstannar.

Ett oräkneligt antal gånger genom livet har jag känt samma krypande känsla av obekvämlighet, och krystat slängt ut en kommentar, som öppning till ny samtalstråd eller bara som bedövning till den oro för att uppfattas som tråkig, ointressant eller ointresserad som jag nyligen insett har legat gömd under medvetandet. Efteråt har jag inte sällan fastnat i ältande av att jag ”nog pratade för mycket”.

Där vid middagsbordet svarade min käraste och jag i mun på varandra: ”Jag tycker det är jätteskönt att vara tysta tillsammans!”.

För det är det ju. När vi vågar landa tillsammans i tystnadens rike. Vänta in våra egna och den andres tankar, känslor, andning. Vårt ”bara varande” i stunden.

En vis man i min barndom sa till mig: ”Sara, när du hittar din livskamrat, tänk på att det är viktigt att ni kan vara tysta tillsammans.”

Idag tänker jag att det gäller i kärleksrelationen, men också i föräldraskapet, i vänskapen och i alla de relationer och grupper vi befinner oss i dagligen. I ledarskapet och i relation till oss själva. 

Där i tystnaden hörs det som inte går att säga i ord. Det som gör för ont eller det som är för fantastiskt och stort för att få plats i huvud- och bisatser.

Den rofyllda tystnaden i varande är en värdefull gåva som vi kan ge varandra. Kanske något att sätta upp på önskelistan inför jul?