Påbörjar mitt femtionde levnadsår

Hipp hurra! Idag inträder jag i mitt femtionde levnadsår.

Jag funderade först på rubriken ”I som här inträden, låten hoppet fara”. För precis som Dante gjorde när han gav sig ut på sin vandring genom skärseld och inferno, står jag ju (förhoppningsvis) i mitten av min levnads bana. Och förvisso går skildringarna av vårt åldrandet inte sällan i samma tongångar som samma Dantes beskrivning av infernot (gärna med Gustaf Dorés blodfulla, svavelrykande illustrationer till).

Inferno_Canto_3_line_9

Men nej. För mig känns det inte hopplöst att åldras. Tvärtom! För något år sedan skrev jag om mig själv denna dag (på FB tror jag)

Ett år visare, vackrare, vildare

Och de orden är idag ett år giltigare.

IMG_1289

När jag träffade själssöstra mi Helena häromsistens, sa hon att hon upplevde ett annat lugn hos mig jämfört med tidigare under de snart fem år vi känt varann. Hon sa att hon såg det i mina texter också.

Och min mor sa i avrundningen av sportlovsveckan i snö och sol att hon aldrig sett mig så pigg under en Norrlandsvistelse tidigare.

Själv ser jag att jag upptäcker jag energitjuvarna i mitt liv tidigare och tydligare än tidigare, och jag blir allt bättre på att säga ”hit men inte längre” till dem.

Jag har också blivit snabbare på att släppa fram energikällorna allt eftersom de avtackade tjuvarna lämnar rymd och utrymme efter sig. Energikällor som sensualism och kroppsglädje, självkänsla, egenbehov, väl valda relationer och engagemang, nyfikenhet, prestigelöshet, skratt och tårarna utan skam.

Följ med mig på min resa

Jag vill dokumentera detta femtionde levnadsår genom i princip dagliga inlägg – från superkorta till längre, främst nyskrivet men också lite återvinning – på bloggen. Inte som en utmaning, utan för att få syn på mig själv detta symboliska år. För att få syn på mig själv i de relationer, det sammanhang och samhälle jag lever med och i.

Även om jag främst skriver för min egen skull, tar jag därmed också chansen att spegla min resa under detta år i andra människor. (Det är därför jag inte nöjer mig med att skriva egen dagbok.) Vi är ju förvisso individer med vår alldeles egen onlyness. Men för att bli mer och mer människa behöver vi dela och spegla oss i varandras perspektiv och erfarenheter. Jag hoppas att ni som läser hittar något att studsa och spegla de frågor och tankar du bär på här hos mig, och jag vet av erfarenhet att ni ger mig ovärderlig feedback som ger mig nya perspektiv, ibland ny eller korrigerad riktning och alltid tacksamhet.

Även om jag själv tänker hålla i styråran för ämnena under året är jag ändå nyfiken på vilka kuster och hamnar ni, mina kära läsare, är nyfikna på. Vad uppskattar du här på bloggen? Vad vill du läsa mer om? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet eller genom att mejla mig i kontaktformuläret! 

Nu kastar jag loss mot femtioårsdagen! All on board!

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig

Det är vackrast när det skymmer skrev Pär Lagerkvist. Stämmer det, om vi med ”när det skymmer” tänker oss åldrandet, livets skymning?

Åldrandet. Det var temat för vännen Kristins födelsedagssalong i helgen som gick. Som vanligt hade Kristin preppat inbjudan med tankeväckande frågor: Vad skrämmer? Vad lockar? Hur vill jag åldras? Vad vill jag inte? Vem vill jag vara som 80-åring? Kroppens förändring…

Samtalet böljade fram över delandet kring växande erfarenhet och auktoritet, självbilder, relationer, upplevelser av vårdhem, om möjligheten att idag ta råd från sin framtida åttioåriga tant (en praktik som jag mötte under THERE17), om oljor för len hud, om klimakteriet och gravitationens effekter på kroppen.

Som vanligt bär jag med mig fyndiga formuleringar och inspirerande insikter från kvällen. Några axplock är

Att vi blir grövre och liksom mer A-formade med åren ger oss en lägre tyngdpunkt. Vi står stabilare i tillvarons vindkast. 

Med ålderns rätt och samlad yrkes- och livserfarenhet njuter många av oss idag en skön auktoritet och en befrielse från att bedömas främst utifrån sina yttre företräden.

Vill du ha ett hjärta som slår länge - träna det med konditionsträning! Du kan dessutom få positiva biverkningar i form av minskad risk för den depression som för vissa kan vara en del av klimakteriesymtomen.

Det sägs att när gamla människor närmar sig dödstillfället blir deras hud babylen... Livscirkeln slutar som den börjar. 

Min egen rädsla för åldrandet handlar inte så mycket om kroppens förändring. Det är snarare rädslan för att förlora mina kognitiva förmågor som gör sig gällande, förmågor som handlar om att ta in och bearbeta information, minnas, orientera sig i tid och rum, lösa problem, använda siffror och språk etc. De är en så stor del av mig idag. 

Det goda åldrandet är avhängigt känslan av sammanhang, och inte minst då upplevelsen av mening.

Att ha och kunna knyta relationer till andra är också betydelsefullt. Jag gör reflektionen i efterhand att det därmed också handlar om att fortsätta odla relationen till mig själv. Den utgör, i min värld, trots allt grunden för min förmåga att relatera till andra.

Hur känner du inför ditt åldrande? Vad är du rädd för, vad ser du fram mot? Känner du igen dig i något av det jag beskriver? Vad vill du lägga till?

Jag snavade över en bild i FB-flödet inför salongen. Den sammanfattar den känsla inför åldrandet som jag har i denna period av livet.

Söndag i tacksamhet och förundran 7

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets sjunde vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… känslan av ett golv som dammsugningen befriat från grus och damm. (Jag dammsuger minst en gång i veckan. Men så här års verkar det som om kommunen har ett hemligt grusupplag hos mig, och Busan känner sig tydligen nödgad att tillverka dammråttor på löpande band eftersom hon inte har några andra råttor att jaga.)

… gomiddagen för att fira med min älskade E, min frölovade, på Alla hjärtans dag. Att sedan få somna nära, nära fullbordade lyckan.

IMG_2616

… diskussionerna om Descartes gudsbevis i kursen Filosofins historia (distans, halvfart). Himla spännande att reflektera över hur vi sekulariserade människor i 2000-talet tolkar hans närmast axiomatiska antagande om Guds existens – eftersom han upplever den klart och tydligt.

… att bli påmind om/introducerad till Spinozas idé om gud som den substans som allting består av (kommer inte ihåg om jag hört/läst om den tidigare). Spinoza ser inte gud som den personliga gud som jag är van vid från kyrkliga sammanhang, och som jag inte längre kan omfatta. Hans tankar beskriver gud snarare i linje med den hinduiska Brahman, världsjälen. Jag sällar mig till Albert Einstein, som lär ha sagt att ”Om jag tror på en gud, så är det Spinozas gud”.

… skrivandet av en riktigt bra offert (i mitt tycke). Om sen kunden gillar den återstår att se.

… känslan av att hjälpa människor att skapa sig en gemensam bild av möjligheter och framtid genom att facilitera en workshop med lyhördhet och flexibilitet och den upplevelse av trygghet i yrkesrollen som gör det möjligt att vara lyhörd och flexibel i stunden.

… samtalssalongen på tema åldrande. Möte med människor i öppenhet och sårbarhet.

… de dagliga kärleksbetygelserna från 10-åringen på sms och messenger.

… skönheten i snötäckt landskap och skulpturer av vatten som frusit till is, som i ögonblicket.

IMG_2644

 

Ett år klokare och snyggare – dag 4 i #blogg100

  47 år har jag tillryggalagt idag på min resa genom livet. Det har varit 47 rika år; rika på upplevelser i hela färgspektrat och gråskalan. 47 år av utveckling, inveckling och faktiskt även lite avveckling. 

Under en period för ett par månader sedan kändes tanken på att fylla år riktigt tung. ”Alla dar som kom och gick, inte visste jag att de var livet”, typ. Det blir liksom en allt längre sträcka att se tillbaka på. 

Men, så en dag slog det mig – istället för att relatera hur gammal jag är idag till hur ung jag har varit, kan jag ju lika gärna tänka på hur ung jag är idag i förhållande till hur gammal jag kommer att vara (med stor sannolikhet) om tio, tjugo år. 

Nu har jag i och för sig inga större problem med att bli äldre. För varje år som gått har jag blivit mer hemma och stadig i mig själv. Jag tycker att det är snyggt med grått hår och livserfarenheter i ögonvrån, mungipan och på pannan. Och jag vet dessutom att jag kan fortsätta att drömma, växa och utforska oberoende av siffran på tårtan. 

Jag har upplevt hur styrka och mod föds ur svaghet och rädsla. Jag har lärt mig att fånga tillfället i flykten och släppa taget om det som drar ner och binder fast. Jag har fött tre fantastiska människor, som jag tillsammans med min bäste vän och livskamrat får lära och läras av om livet, universum och allting. 

Nu ser jag med nyfikenhet fram mot vad nästa 47 år eller så kommer att innebära. Kanske tar de slut imorgon, kanske blir de 50 eller 60. Inget kan tas för givet, mer än att livet är här och nu – och det är gott.