47 år har jag tillryggalagt idag på min resa genom livet. Det har varit 47 rika år; rika på upplevelser i hela färgspektrat och gråskalan. 47 år av utveckling, inveckling och faktiskt även lite avveckling. 

Under en period för ett par månader sedan kändes tanken på att fylla år riktigt tung. ”Alla dar som kom och gick, inte visste jag att de var livet”, typ. Det blir liksom en allt längre sträcka att se tillbaka på. 

Men, så en dag slog det mig – istället för att relatera hur gammal jag är idag till hur ung jag har varit, kan jag ju lika gärna tänka på hur ung jag är idag i förhållande till hur gammal jag kommer att vara (med stor sannolikhet) om tio, tjugo år. 

Nu har jag i och för sig inga större problem med att bli äldre. För varje år som gått har jag blivit mer hemma och stadig i mig själv. Jag tycker att det är snyggt med grått hår och livserfarenheter i ögonvrån, mungipan och på pannan. Och jag vet dessutom att jag kan fortsätta att drömma, växa och utforska oberoende av siffran på tårtan. 

Jag har upplevt hur styrka och mod föds ur svaghet och rädsla. Jag har lärt mig att fånga tillfället i flykten och släppa taget om det som drar ner och binder fast. Jag har fött tre fantastiska människor, som jag tillsammans med min bäste vän och livskamrat får lära och läras av om livet, universum och allting. 

Nu ser jag med nyfikenhet fram mot vad nästa 47 år eller så kommer att innebära. Kanske tar de slut imorgon, kanske blir de 50 eller 60. Inget kan tas för givet, mer än att livet är här och nu – och det är gott.