Etikett: Årsbokslut

2024 – ett märkligt år

On By Sara ModigIn Livet1 Comment

Ett Gott Nytt År tillönskas dig, kära läsare. Det har varit glest mellan inläggen här på bloggen i år, men jag vill ändå säga tack! Tack för att du läser, ger återkoppling ibland och kanske också låter något av det som skrivs om här reflekteras i ditt eget liv. Jag ser fram mot att fortsatt få göra dig sällskap under 2025. Liksom tidigare år stänger jag böckerna för det gångna året med en återblick och reflektion över dagarna som passerat. Det här är min återblick på något av det som 2024 inrymt. 

Det har i sanning varit märkligt, detta år. Det märkligaste och allra mest smärtsamma har varit att min lillasyster, mina barns moster, lämnade jordelivet i början av februari. Hennes bortgång blev en knivskarp påminnelse om att livet kommer utan garantier. För mig var hon på flera sätt mittpunkten i familj och släkt. Även efter det att hjärntumören debuterade för fyra år sedan var hon dessutom en av mest levande, seende, varma och engagerade människor jag mött. Hennes kärlek till och omsorg om familj och släkt var stor och djup, hennes drivkraft för sjukvårdens utveckling med patienten i centrum var brinnande; hennes gudstro bergfast. Helgen innan hon dog satt jag bredvid hennes sjuksäng för att, som hon önskade, diskutera svaren på en uppgift i den förändringsledningskurs som hon gick.

Overklighetskänslan som uppstår i hennes frånvaro, vid besöken i Sollefteå (där vår mamma, min systers man och hennes dotter med familj bor), när de där händelserna som jag skulle ringt och delat med henne inträffar, i advents- och julfirandet (hon älskade och förkroppsligade den tiden på året), när jag kör förbi huset där vi tillbringade de flesta av våra gemensamma barn- och ungdomsår… den är så stark. Den är så märklig.  

Ytterligare två begravningar i min och M:s släkter har det blivit under året. När människor som står oss nära rycks bort, påminns vi om vikten av att vårda relationerna med dem vi har kvar. Jag erkänner att jag lätt tappar fokus på mina familje-, släkt- och vänskapsrelationer, eftersom mitt huvud oftast surrar av intryck och uppgifter från jobb och studier, liksom av egna funderingar och skapandeambitioner. Under året har jag ändå medvetet försökt att ta upp eller hålla kontakten med några av alla fantastiska människor som jag har gåvan att få ha i mitt liv.

Firat med nybliven körkortstagare
Vinkat farväl till tågluffare
Utforskat söderort med övningskörare

Jag kom häromdagen att prata med en förälder till ett litet barn om vilken barnaålder som är ”den bästa”. Mitt svar på den frågan är att den ålder som mina barn nu är i (mellan 17 och 21) är den roligaste hittills. Visserligen är kontakten långt ifrån så där omedelbart fysisk och nära som när de var yngre, eller när de, som i de två äldstas fall, överhuvudtaget bodde hemma. Om än bara varannan vecka. Men att få betrakta hur de tar sig an vuxenlivet, att lyssna på hur de sinsemellan samtalar och skämtar, att få dela deras tankar om samhället, relationer och tillvarons natur, att få lära av dem hur man kan vara ung vuxen idag. Att få finnas där för mentalt och praktiskt stöd oavsett om det gäller formuleringar till kompisar eller arbetsgivare, övningskörning, flytthjälp eller sömnad – det är stort och märkligt. Jag andas in tacksamhet och förundran varje gång det händer.

Under hösten tog jag tag i tanken att bjuda in till familjesöndagsmiddag en gång i månaden, utan tvång eller förväntningar på deltagande. Det har blivit en fin tradition som fortsätter till våren.

Att bli sedd med den blicken är att vara älskad. Att möta och vila i den är att vara hemma.

En självklar deltagare i familjemiddagarna är min älskade partner och närbo M. Vi har nu bildligt och bokstavligt promenerat vid varandras sida i mer än 4,5 år. Han fortsätter att utmana och samtidigt så generöst, så stort, stötta och uppmuntra mig på ett sätt som gör det där talesättet sant för oss: han gör mig helt enkelt till en bättre version av mig. Dessutom gör han min värld rymligare.

”Känner du igen dig i bilden av huvudfotingen med stirrande blick, håret på ända och utan kroppskontakt? Det är jag när skav och stress gör sig påminda. Ett liv med skygglappar på åt alla sidor utom framåt, blicken fäst på kravet, måstet, deadlinen … Under många år var det mer eller mindre mitt normaltillstånd. Om du känner igen dig, vill jag påminna dig om att det finns enkla sätt att gå från huvudfoting till helkroppsling.” (Instagraminlägg på Brave Breathing)

I efterskalven, kölvattnet och tomrummet efter min systers bortgång är det ibland som att orden inte kommer till mig lika lätt längre. Mycket känns så futtigt att uttrycka och försöka formulera sig kring. Det märks bland annat, som jag skrev inledningsvis, i att inläggen här på bloggen varit glesare än vanligt. Men kanske är de sinande orden också en konsekvens av att jag under året tagit ett par kännbara kliv på vägen från huvudfoting till helkroppsling. Det ord som jag gick in i 2024 med var ju ”Förkroppsliga”. För mig stod det för en önskan om att leva och uppleva livet med låg tyngdpunkt: med hela kroppen och inte bara i knoppen.

För mig har kungsvägen till helkroppslighet under året dels varit den medvetna andningen, dels en mindfulnessvisualisering av mina armar och ben som en bägare för det som väller eller väcks upp av känslor, tankar och sensationer. Den senare övningen var det min terapeut D som invigde mig i för något år sedan. I kombination med frågan ”Who does the Grail serve?” har den sedan dess varit en återkommande och förankrande, förkroppsligande följeslagare.

Den allt starkare förankringen i kroppen har fått balansera mig under ett år som samtidigt gått på högvarv på det kognitiva planet. De halvkvädna visorna om jobbfronten i förra årskrönikan har materialiserat sig i en vacker, rolig och stimulerande bukett av olika deltidsroller, försörjningsströmmar, uppgifter och sammanhang:

  • Adjungerad universitetsadjunkt på Mälardalens universitet (MDU) med huvuduppgift att leda processen i ett policylabb om nya arbetssätt för klimatanpassning rörande ökade nederbördsmängder i Flens kommun; tillika mindre uppgifter kring nyttiggörandearbete och i undervisning.
  • Analytiker av klimatkontrakten i det strategiska innovationsprogrammet Viable Cities.
  • Uppstart på och affärsutveckling med superprofessionellt stöd av den del av mitt bolag som erbjuder tjänster till både enskilda och grupper inom andningspedagogik/breathwork – Brave Breathing. Har bland annat fått bita huvudet av min skräck för att sälja och marknadsföra mig själv, och tränat flitigt på sociala media-marknadsföring på både Facebook och Instagram. Tack och lov har det också gett resultat i form av nya och återkommande klienter!

Osäkerheten på jobbfronten som jag vadade i en stor del av förra hösten gjorde att jag började tänka i banor på omskolning, och som en förberedelse inför det sökte en distanskurs på halvtid i psykologi med sikte på att ta en kandidatexamen i det ämnet. Omskolningsplanerna kom av sig, men psykologikursen (och eventuell examen) lockade och lockar ändå. 15 poäng Introduktion till psykologi och 7,5 poäng Utvecklingspsykologi har klarats av under året. Nu återstår bara en gruppinlämning och en tenta i Socialpsykologin, så är jag sedan redo för fortsättningskursen!

Vårens halvtidsstudent blev heltidsstudent i början av hösten (det var i sanningens namn lite intensivt där ett tag). De åtminstone hypotetiska utvecklingsmöjligheter som en slutförd magisterexamen öppnar för vid MDU, som lite grann kommit att kännas som ett intellektuellt hem, gav mig motivation att ta tag i en 28 år gammal surdeg och avverka en kurs i kvalitativ metod inom Samhällsvetenskaperna. I början av december kom examensbeviset på min Politices Magister med specialisering inom statsvetenskap. En pusselbit föll på plats i mitt CV. Även om jag är en person som gillar att dra igång nya saker så njuter jag också av slutföranden. Så jag är nöjd. Mycket nöjd.

Woopwoop!

När jag väl kommit igång med psykologistudierna, fortsatte jag av bara farten över sommaren med en kurs i Jungiansk psykologi. Det var djupt stimulerande att bekanta sig med C.G. Jung – inte minst för att hans självbiografi väckte intensiva känslor av något slags själsfrändeskap hos mig – och hans tankar om det mänskliga medvetandets olika lager, liksom om människans utveckling under livsresan.

Att läsa sommarkurs gör att pluggandet kan ske under ganska behagliga former…

Psykologin är den ena ingången till Jungs tankevärld, religionen, inte minst i mystik tappning, den andra. Med start redan förra hösten har jag under året kommit att ägna en hel del intresse åt den kristna mystiken. De tolknings- och tankerymder som mystikens författare i då- och nutid öppnat för mig har gjort att jag nu, efter att i sisådär 15 år stått fri från kyrko- och religionstillhörighet, och efter nyfiket sökande i flera andra traditioner, återvänt – eller, som jag snarare upplever det, återdragits – till den kristna traditionen och gemenskapen i Svenska kyrkan.

Gemenskapen formaliseras på åtminstone tre olika sätt: församlingsgemenskapen i min hemkyrka vid Årsta torg där jag firar söndagsmässa så ofta jag kan och det fortsatta körsjungandet i församlingens vokalensemble Ars Longa, det katekumenat som jag påbörjade i höstas med sikte på konfirmation till våren och slutligen nätverket och de månatliga träffarna i Uppsala kring Hjärtats bön – en mystik praktik på kristen grund som bland annat involverar medveten andning. Mina olika intressesfärer och cirklar knyts ihop på ett märkligt och vackert sätt!

Vid två tillfällen under hösten fick jag återigen förtroendet att som körledare dra mitt strå till lasset för att föreningen Coromanternas vänner skulle kunna fullgöra delar av syftet att framföra tonsättningar och arrangemang av Svenerik Damm, så att den musikaliska skatt som han efterlämnade kan hållas vid liv och spridas till fler. Jag är så sjukt glad att jag fått det här sammanhanget att plocka ner mitt körlederi från hyllan där jag trodde att jag stoppat undan det en gång för alla. På samma sätt som när jag guidar en andningssession känner jag mig i rollen som körledare som fisken i vattnet, hemma i mitt rätta existentiella element.

Det har varit ett märkligt år. Ett fruktansvärt smärtsamt år. Men också ett år fyllt av många stjärnögonblick, du vet, sådana där stunder som hänger kvar i minnet med ljus och värme. Jag skulle också vilja beskriva det som ett år av rymd och rymlighet, vilket bland annat visat sig i den uteblivna energidipp som alltid brukar infinna sig i och med novembers intåg. Rymden och rymligheten kanske inte så märkligt när jag tänker efter: som mer helkroppslig än huvudfoting så får livet i mig mer utrymme att dansa på…

Liksom tidigare år ser jag tillbaka på det gångna året med djup tacksamhet. Det må, som skrivet var, ha varit ett år med smärta och sorg. Tydligast står ändå insikten om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa med förmåga att förundras. Omgiven av människor och varandes i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag fortsatt är på rätt plats i livet – här och nu.

2023 – växtvärk, förluster och inbromsning

On By Sara ModigIn LivetLeave a comment

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också låter någon av mina insikter och tankar reflekteras i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2024. Det här är min återblick i stora drag på 2023. 

Årsordet för 2023 har varit Växtkraft, i kombination med intentionen om att sakta ner till livets hastighet. Och nog har det varit ett år av växande, för att inte säga växtvärk, och att sakta ner, stundtals genom kraftiga inbromsningar. 

Backspegeln fylls också av några förluster.

Den utan jämförelse största förlusten var min pappas bortgång ur tiden. Efter att han blev änkling förra hösten blev våra telefonsamtal mer frekventa och längre än tidigare. Även i det praktiska kom vi att ha tätare kontakt, i och med förberedelser och fix i samband med att han flyttade till Gävle från Söderhamn. Där hade han sina syskon, och berättelserna om hur glad och tacksam han var för sitt umgänge med dem förgyllde våra samtal. Jag fick också glädjen att återuppta kontakten med min farbror som var ett ovärderligt stöd för pappa, mig och min syster.

Pappas tid i Gävle och hans nya bostad blev kort. Efter ett par omgångar med vätska i lungor och lunginflammation gav hans sviktande hjärta upp en tidig morgon i slutet av maj. Jag vakade med honom den sista natten och såg gryning och soluppgång växa fram över skogar och tak.  Jag såg också den vakenhet och närmastglada förvåning som lyfte pappa till hans sista andetag, samtidigt som Einar Ekberg sjöng om kärleken till ”det urgamla kors” i toner som pappa spelat och lyssnat till många gånger under sitt liv. 

Förlusten av pappa i livet gjorde obeskrivligt ont. Men det gav också bilden av den han har varit för mig väldigt skarpa konturer. Hans förmåga att förundras över livets och musikens storhet, att reflektera och känna djupt, att bevara en unikt positiv livssyn och tillit till sin Gud även när hälsan och orken svek – den smittar. Och hans osvikliga tillit till min och min systers förmågor, hans starka, djupa kärlek till oss, bär jag med mig som en källa att hämta styrka, inspiration och växtkraft från genom resten av livet. 

Sorgen slungade mig in i en kraftig livsinbromsning. Jag blev sjukskriven under första halvan av sommaren. Inte utbränd, men vidbränd, som jag beskrev upplevelsen. Att tömma pappas lägenhet var en tung, men välgörande terapi. Det känslomässiga stöd och de starka armar som min partner M stod för var ovärderligt i den processen.

Årets andra förluster utspelade sig på och av jobbet. Till följd av omstrukturering försvann under våren den gruppchefsroll som jag haft på deltid sedan början av 2020. Som jag skrev i tillbakablicken på 2022, upplevde jag att chefsskapet var helt rätt plats för mig. Det var roligt, utmanande, utvecklande och meningsfullt. Förlusten skakade om mig, och planterade ett frö av tankar kring hur jag ville att återstoden av mitt yrkesliv ska se ut. 2023 var ju året då jag hade förvärvsarbetat i 27 av mina 54 år.

Tankefröet behövde växa till sig snabbt när jag och mina kollegor på Stockholmskontoret i början av hösten fick beskedet att kontoret skulle avvecklas och vi i samband med det sägas upp. Det innebar en förlust av jobbtrygghet, dessutom förlust av fina kollegor och fantastiska lokaler, de senare som också höll minnen av 50 årsfirande och två studentmottagningar.

Det kändes på ett sätt som en tvärnit i yrkeslivet. Arbetslös. Vem vill anställa en 50+-åring? Vad vill jag bli när jag nu är stor? Hur och med vad vill jag jobba? Jag skolar om mig till undersköterska, till taxichaufför, till… Samtidigt steg räntorna på bostadslånen. Frågorna har surrat i huvudet och känslorna har åkt berg-och-dalbana mellan ganska så stark oro och en känsla av härliga möjligheter.  

Jobbåret har slutat i hoppfullhet. Utan att gå in på detaljer, eftersom inga formella avtal ännu är påskrivna, kan jag i skrivande stund konstatera att de funderingar och önskningar som började växa fram i våras ser ut att kunna materialisera sig som möjligheter som är större och roligare än vad jag kunde drömma om. Vad som står klart är att jag ska ge plats för hela mig i mitt yrkesliv – både min analytiska, samhällsorienterade kompetens och min intuitiva, lyssnande, coachande kompetens som jag längtat efter att ge plats sedan skilsmässokrisen 2016. 

Jag har fortsatt utbildningarna till Andningspedagog och Breath Guide som jag påbörjade 2022 under 2023, och fått stötta både enskilda klienter och grupper i att med hjälp av andningen komma hem mer till sig själva och hitta nycklar till ett mer närvarande och grundat liv. I september höll jag en dagsretreat på en underskön plats, där andning, rörelse och röst vävdes samman till en livgivande helhet. Och hela mitt inre sjöng ett starkt och vackert ”Ja”. Varje klient, varje grupp som jag får guida tränar min intuition och närvaro, så att jag utvecklas som kanal för det som ger liv. Och ja, det här är en del av det yrkesliv som jag ska forma för året och åren bortom det.

2023 förde med sig förverkligandet av en gammal dröm jag haft: drömmen om att åka norrut i Sverige och se hur landskapet skiftar. I min inre bild av den resan betraktade jag skogar, sjöar, städer, berg och dalar genom tågfönstret. Nu blev det istället elbil som tog mig och M norrut istället. Målet för resan var Kiruna, där M delade sina minnen med mig från sitt studentliv. Vi tog tid på oss upp och ner, och passade på att bocka av släkt och vänner, norrländska kuststäder, kyrkor, modern träbyggnation, hällristningar och ett gudinnemuseum på vägen. Resan blev också ett efterlängtat tillfälle att ägna mig åt fotografering – du hittar några godbitar från skörden här.

Upplevelsen av Kiruna blev på sitt sätt även det en upplevelse av förlust. Förlusten av jungfrulig natur, liksom av en stadsmiljö som varit människors hem och vardag när gruvan breder ut sig. Men Kiruna bjöd också på upplevelser av stark skönhet – att komma in i Kiruna kyrka tog till exempel helt andan ur mig. Det gjorde även solljuset genom molnen över Torne träsk, och synen som mötte mig när jag vände mig om efter att ha klivit ur bilen i Abisko och drabbades av Lapportens magnifika storhet.

Är det något som präglas av växtkraft så är det ju barnen och föräldraskapet. Under 2023 lämnade min minste grundskolan och blev gymnasieelev. Mitt andra barn slutade i sin tur gymnasiet och har både jobbat på hemmaplan, sökt jobb utomlands och landat i studieval inför våren. Den äldsta har konstaterat att den studieinriktning hon började 2022 inte var rätt och börjat jobba. Min relation med dem alla tre förändras i takt med deras liv (såklart). Tillsammans med de två äldsta fortsätter jag att utforska jag sätt att umgås som vuxna barn och förälder – konserter, biobesök, AWs och middagar är himla trevliga med dem som sällskap. Och jag är oändligt tacksam över att ännu få ha en av dem hos mig varannan vecka, över att de fortsatt ger mig förtroendet som bollplank och uppslagsbok vid behov och över att jag får lära av deras perspektiv och kunnande om världen. Jag har bland annat blivit en bättre bilförare genom att övningsköra med min äldsta.

Det Vi som jag delar med M fortsätter att växa sig starkt och vackert. Samtidigt som jag lär mig att stå allt tydligare på egna ben, i mina behov och känslor, blir jag allt tryggare i vår relation. En parhelg på Humlebäck i januari lade en fin och stadig grund att ta avstamp från inför året, och vi har fortsatt att sparra och stötta varandra i såväl våra personliga livsresor som i vårt Vi. Dessutom flätas våra liv samman rent praktiskt, i och med att jag har blivit åtminstone mental delägare i Ms nya bil…

Som tidigare år ser jag tillbaka på det gångna året med djup tacksamhet. Det må ha varit ett år med flera förluster, men tydligast står ändå insikten om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa med förmåga att förundras. Omgiven av människor och varandes i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu.

Årsbokslut 2022 – Andningens år

On By Sara ModigIn Livet1 Comment

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också reflekterar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2023. Som jag gjort under tidigare år samlar jag här min återblick på det gångna året, på sedvanligt sätt i en förvaltningsberättelse för den verksamhet som är jag.  

Årsordet för 2022 har varit Helhjärtat. Jag skrev bland annat om att det handlar om att följa vägen som bär genom integritet. ”Att inför mig själv och andra stå för och i det som är min sanning.” Även när det är obekvämt. Och, tänker jag idag, som en del i detta också göra, omsätta i handling det min hjärna och hjärta finner viktigt, sant och livgivande. 

En ny verksamhetsgren har på allvar etablerats under året, den som instruktör, pedagog, guide, coach – allt efter vad den specifika situationen kräver – i andning. Frigörande andning, medveten andning, breathwork… I januari började jag utbildningen till andningspedagog i Inspiraktivas regi. En otroligt lyxig och på samma gång transformerande upplevelse, i en liten gemenskap som präglats av öppenhet, modig sårbarhet och tillit från första dagen. När jag berättade om upplevelsen på Facebook, fick jag frågan om jag höll kurser i andning. ”Ja”, svarade jag, och i november var det premiär för det första kurstillfället i egen regi, då 3-timmarsworkshopen Intro till ditt andetag hade premiär. I december gjorde jag en onlineversion. Båda tillfällena fick fint mottagande av deltagarna, och nu planerar jag för nya tillfällen och en fördjupningskurs under våren. 

I oktober klev jag på andningscentrumet Hales utbildning till Breath guide, för att ytterligare bredda min kompetens för att leda andning i grupp. Och så köpte jag visst kursen till instruktör i Medveten andning också, när jag ändå var i farten… Det är tur att jag själv styr tempot i den.

Andningen ja. Ett självklart, alltid närvarande, men ofta så förbisett redskap för vårt välmående. När jag har blivit mer medveten om min andning, och lekt med den i olika syften, alltifrån prestationshöjande till transformerande på ett djupt existentiellt plan, under året har jag upplevt hur livets rymd och rymlighet ökat. Dessutom har jag fått extra skjuts i min process att bli allt mer hemmastadd och förankrad i min kropp. En omistlig del i att kunna leva ett helhjärtat liv.

Det har lett till att jag blivit mer lyhörd för vad min kropp behöver. Under sommaren och första delen av hösten levde jag också i en balans mellan aktivitet och vila som var sällsynt behaglig. Det lade grunden för att jag stått förhållandevis rak och stark genom den intensiva arbetsbelastning som årets sista kvartal innebar. 

Ytterligare konsolidering av verksamhetstillgången Kropp har skett från två håll under hösten. För det första genom bekantskap (och kurs…) i SensingYoga. En rörelsepraktik som skapats för att låta kroppen röra sig på sina villkor, på det naturliga sätt som djur och små barn gör. I rörelseglädje. 

För det andra genom bekantskap med kostprogrammet Optimising nutrition, som använder blodsockret som riktmått för när och vad jag ska äta. Närmare sju kilo försvann under de första månaderna. Som jag tidigare skrivit om fick jag inse att det vare sig var klimakterium eller antideppmedicin som gjort att jag haft svårt att tappa kilon… Ytterligare en insikt på kost- och vikttemat gjordes under det hektiska sista kvartalet, när jag på allvar insåg hur lättpåverkad av stress som mitt matsug och min vikthållning är. En lärdom som jag tar med mig in i 2023 års kalenderplanering. 

Den dansglädje som tog tag i mig på allvar under 2021 fortsatte under våren med danskurs och ett par socialdanstillfällen. De senare är nyttiga övningar, dels i dans, men också i att möta otillräcklighetsspöket och våga bjuda upp-demonen. 

Verksamhetgrenen Jobb, som anställd konsult och gruppchef på Usify respektive egenföretagare i Sara Modig AB, har fortsatt att utvecklas under året. I Usify har roliga, stimulerande och ibland utmanande uppdrag inom så skiftande ämnen som framtidens omsorg, forsknings- och innovationslandskapet för ett antal industribranscher, utvecklingsprocessen i tung verkstadsindustri, förändringsledning i Nära vård och utvecklingen av systemet för Kliniska prövningar fyllt dagarna. Jag har gång på gång fått inspireras och lära av kompetenta kollegor, liksom njuta av och förundras i vad ett bra teamarbete kan åstadkomma. 

Att förvalta ansvaret som gruppchef har varit en av de verksamhetsdelar som gett största möjliga glädje, största möjliga frustration och massa viktiga lärdomar om mig själv såväl som människor i allmänhet under året. När jag summerar året ur detta perspektiv, konstaterar jag att jag är på precis den plats jag ska vara. Här får jag, helhjärtat, använda hela mig i att skapa förutsättningar för kollegor att göra sitt bästa och utvecklas, var och en för sig och tillsammans som team och bolag. 

I Sara Modig AB:s verksamhet har ett av de två stora utvärderingsuppdrag som burit verksamheten finansiellt under de senaste åren avslutats, och det andra avslutas under den kommande våren. Den omsvängning av verksamheten mot mer av stöd till personlig utveckling som varit ambitionen och längtan sedan start har därför fortsatt under året. Andningsworkshoparna och -utbildningarna är en del i detta, liksom valet att ansluta mig till nätverket Mentorerna.se. 

I samtalen med min adept Helena Godotter Karlberg växte ett embryo till program för att leda sig själv och andra fram under året – En hel hand, för helhetligt och helande handlande. Det ledde till en varumärkesansökan och en julkalender här på bloggen. Under 2023 fortsätter vi att utforska hur detta koncept kan ta form till glädje och nytta för många. 

Verksamhetsgrenen föreningsengagemang, som inleddes 2019 med medlemskap i Liberalerna och axlande av styrelseuppdrag i min bostadsrättsförening, avvecklades under året. Det vägval i regeringsfrågan och de beslut som Liberalerna fattade i kölvattnet av det avvek så kraftigt från de värderingar som gjorde att jag valde att gå med i partiet – det fanns helt enkelt inget sätt som jag helhjärtat kunde stå för partiets politik på längre. Efter två år som sekreterare och ett år som ordförande klev jag också av styrelseuppdraget i bostadsrättsföreningen, då jag inte såg någon möjlighet att vidare helhjärtat kunna leverera det jag ville med mitt engagemang.

Den för mig så centrala verksamhetsdelen Kreativitet har, liksom 2021, tagit sig andra former än skrivande, foto och matlagning som ju länge var dess främsta utlopp. I den dubbla rollen som konsult och chef på Usify har jag skapat tillsammans med kollegor, i min egen regi har som sagt var nya koncept fötts och sjösatts under året. Jag fångar fortfarande omvärlden genom kameralinsen då och då, och delar på Instagram och Flickr. Skrivandet tog ny fart i och med satsningen på julkalendern. Och i formandet av konceptet En hel hand flödar kreativiteten i syntesen av insikter och metoder för personlig utveckling och ledarskap som jag under åren samlat på mig.

En form av kreativitet som jag trodde jag var färdig med i livet är kördirigering. Under året visade det sig att jag hade fel, då jag i oktober stod framför min gamla ungdomskör Coromanterna, på minneskonserten för vår körledare Sven Erik Damm. Den upplevelsen gjorde att jag med hela mitt hjärta beslutade mig för att söka nya former för att leda människor i gemensam sång. Vad som kommer ur det beslutet får 2023 utvisa. Jag fortsätter att sjunga i vokalensemblen Ars Longa, och njuter där av att skapa klangmagi tillsammans med andra. Under året spelade vi bland annat in en julskiva, som kan avnjutas på Spotify. När detta skrivs befinner vi ju oss ännu i jultid, även om själva juldagarna passerat. 

En ljuvlig upplevelse av kreativitet i grupp var deltagandet i en samskapad retreat, som vännerna A och T bjöd in till i somras. Vi deltagare bidrog med varsitt pass, och det blev några dagar i sommarvackra och -varma Östergötland med alltifrån psalmsång, vandring, andning och heraldik till undergångsmålande, bönbandsskapande, tango och burlesk.

Den inre kreativitet, som terapisamtalen med Dominic Venter innebär, har fortsatt under året, och i kombinationen med andning varit ett fenomenalt redskap för fortsatt ökad självkännedom för hälsa, resiliens och förankring.  

Verksamhetsgrenen föräldraskap har under året inneburit både glädje, stolthet och vemod. Glädje över utvecklingen av umgänget med barnen, som tar alltmer vuxna former och att en tydlig efterfrågan på kontakt finns från dem. Stolthet bland annat över den äldstas avslutade gymnasiestudier och månadslånga utflykt till Italien med sin sambo, över mellanbarnets egeninitierade och i stor utsträckning egenfinansierade sexveckors språkresa till Seoul och över den yngstes utveckling som gitarrist. Vemod över att umgänget glesas ut med de två stora, som på allvar nu etablerat egna liv i egna boenden. Samtidigt är det ju så det ska vara: de en gång små fågelungarna ska breda ut sina vackra vingar och flyga fritt. 

Relationen som partner och särbo med M har fortsatt att rotas, spira, bära vacker blomning och god frukt under året. Det går inte en dag utan att jag känner tacksamhet och förundran över vårt VI, som är det namn vi gav vår relation inför en middag på just temat relationer med parcoacherna The lovers. Vi tog relationen till nya nivåer, mätt i 2020-talets mått, genom att eklatera vår relationsstatus på Facebook och skaffa gemensamt stammiskonto på ICA… 

2022 har påmint mig om vikten av att vårda vänskaps- och familjeband genom sjukdom och dödsfall i den närmsta familjekretsen. Bland mina närmaste har jag också fått se hur glädje och kraft kan samsas med sorg och oro. Det är viktiga insikter att ta med mig in i 2023. 

Som tidigare år stänger jag böckerna för 2022 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa med förmåga att förundras. Omgiven av människor och varandes i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu.

Årsbokslut 2020

On By Sara ModigIn Livet6 Comments

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också reflekterar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2021. Liksom tidigare år samlar jag min återblick på året i en Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2020

Om 2019 var ett märkesår i den verksamhet som är jag, har 2020 varit ett märkligt och märkvärdigt år. Ett märkligt år eftersom det utspelats i en tid av samhällskris som inte liknar något jag och många med mig upplevt förut. Ett märkvärdigt år eftersom jag hittat nya bottnar och linjer i mig som jag anar kommer dras ut framåt för mig att följa och fortsätta utforska inåt och utåt.

Min intention, mitt årsord, för 2020 har varit hållbar. Som i hållbar ekonomi, hållbar fysik, hållbar själ, hållbar biosfär, hållbara relationer, hållbart samhälle. Och hållbar som i ”möjlig och villig att hållas och hålla, famna i lekande lust”. Så det här inlägget skulle kunna ses som en integrerad hållbarhetsredovisning och förvaltningsberättelse. Och det är väl egentligen så det ska vara.

Ett ord som hänger ihop med hållbar – och ett av de vackraste orden jag vet – är resiliens. ”Återhämningsförmåga från chock och kris” är väl en ungefärlig innebörd av det. Och vår resiliens på såväl personliga som samhällsplan har verkligen satts på prov detta märkliga år.

För min del började året med sprudlande energi och lust till många roliga och viktiga aktiviteter i kombination med en skön kontorsgemenskap och roliga uppdrag på arbetstid. Ideella engagemang i politik och bostadrättsförening, körsång, Lindy hopdansande, yoga, engagemang i bostadsrättsföreningens styrelse, livemusik och vänner fyllde fritidskalendern.

Så tog det tvärstopp. Pandemin slog till på både samhälleligt och, skulle det visa sig i form av antikroppar, personligt plan. Och min återhämtningsförmåga fick bekänna färg.

Våren kom att präglas av den turbulens och oro som samhället ställdes inför. Aldrig kunde jag ana vilken crash course i att leda i kris som jag skulle få när jag för första gången i min karriär gick in i personalansvar 1 mars.

Att livet plötsligt stannade upp och tog sig andra former än tänkt har gett utrymme för att gå inåt. Stundtals har det känts som att gå i ide. Ovissheten, osäkerheten har gett god träning i varandet i här:et och nu:et. Det har varit ett år där min introverta sida fått andrum och utrymme. Och det har gjort mig gott och visat mig på vad som är hållbart för mig i längden.

Det har också varit ett år då jag fått avsäga mig uppdrag och åtaganden. Ambitionerna som triggades av all energi och inspiration jag kände under hösten 2019 för vad jag ville åstadkomma i ideellt arbete i kombination med heltidsanställning och eget företagande vid sidan blev för mycket. Kanske bidrog trötthet och sänkt stresströskel i spåren av Covid (några andra långtidssymtom har jag tack och lov sluppit, och kanske är det bara en ursäkt från min sida), kanske krockade det med det utrymme som mitt introverta, mer vegeterande jag tagit sig. Jag har i vilket fall (och än en gång) fått en kännbar läxa i att begränsa mina världsförändrande planer. Jag fortsätter mitt engagemang i den lokala politiska föreningen och i bostadsrättsföreningen – men på en hållbar nivå och ett öga på mina gränser.

Jag skrev i inledningen att jag hittat nya bottnar och linjer i mig som jag anar kommer dras ut framåt för mig att följa och fortsätta utforska inåt och utåt. För ett hållbart liv på många plan. Några sådana (utan konsekvent inbördes ordning) är

Ekonomisk överblick – jag är tacksam för att min ekonomi har visat sig hållbar under ett år så många ekonomiska parametrar satts på rejäla prov. Jag har skaffat mig en överblick som jag aldrig haft tidigare tack vare att jag blivit introducerad till Spirecta, ett slags avancerad kassabok för hela privatekonomin. Jag har också börjat följa bloggen och podden Rika tillsammans för inspiration och kunskap. Har jag då förändrat något i mitt ekonomiska görande? Utöver att ökat mitt månadssparande något och säga upp ett antal digitala abonnemang som legat och skräpat mestadels outnyttjade har det än så länge inte blivit några stora förändringar. Men känslan av att ha bättre koll är skön. En bra grund för en hållbar ekonomi.

Beröring – att få, javisst, men inte minst att ge. Kursen i Massage till husbehov gav stark mersmak. Massagebänken som jag köpte efter kursen har samlat alldeles för mycket damm under året, och både den och jag längtar tills pandemin är över och jag kan få erbjuda vänner och bekanta en stunds avslappnande beröring. Och den totala avkopplingen i att ge och få beröring med hållande rep i en kontakt som inte behöver ha en sexuell innebörd var en livgivande upptäckt som jag kommer fortsätta utforska.

Coaching och samtal – coachingen är en verksamhet som visserligen bara upprätthållits på låg nivå under året. De möten som jag haft har ändå varit kvitton på det jag insåg under 2018 och 2019: att få möta en medmänniska i coachingsamtal och hålla ett utrymme för hen att utforska något område av livet är något jag vill ägna mig åt. Och samtalen med kollegor, med vänner och familj eller med medpolitiskt engagerade om stort som smått är meningsskapande pärlor till ögonblick, som sammantaget skapar det smycke som det kan vara att vara människa.

Dans – året började som sagt med lindy hopkurs. Under hösten provade jag i brist på nybörjarpartner stepp, som varit en dröm sedan barnsben. Koordination, kondition och balans utmanades. Även om pandemin kommer att fortsätta begränsa möjligheterna att dansa och lära mig dansa i organiserad form under det kommande året vill jag ha dansen som en av grundpelarna för hälsa och livsglädje.

Chefsskapet – när jag nu klivit in i rollen som personalansvarig vill jag fortsätta att utforska och utveckla den. Klart är att den hänger ihop med coachingspåret, men det är andra delar kopplade till denna linje också. Inte minst träning i att vara bekväm med att vara obekväm.

Lek och vila – under året har jag fått träna mig i att vara bekväm med att vila. Att vara sysslolös. Att sitta vid köksbordet och titta ut på ekorrarna som flänger i träden, fåglarna som (bara till synes) planlöst lyfter och landar i buskar och träd som skiftar i olika nyanser av grönt. Promenaderna i mitt närområde. Att ge mig hän till en serie eller en film. Att sträcka ut kroppen i långsam yinyoga. Det är vila som jag vill ha mer av. Och 2020 har gett mig gåvan att (åter-)upptäcka leken, inte minst i form av brädspel och quiz. Jag har också insett betydelsen av att låta det lekfulla vara grunden för mitt skapande. Det har faktiskt gått lite på sparlåga under året, i alla fall om jag tänker på det i termer av fotografering och bloggande. Visserligen gick jag både fotokurs och deltog i fotomaraton. Men jag fastnade i prestationen i stället för leken som grund med blockering som resultat. Jag vill hitta hem till leken i skapandet igen.

Lust, sensuell och sexuell njutning – är förundrad över, förundrad och trygg i hur det utvecklats under året. Den resa genom trauma, sårbarhet och skam, med god effekt på min självbild och självkänsla som sex och sensualism utgör för mig, är en bärande del av vem jag är och vill vara som hel människa.

Förändrat föräldraskap – under 2020 blev min yngste tonåring. Och om lite drygt en månad blir min äldsta myndig. I takt med att barnen växer, försöker jag också växa mitt föräldraskap. Släppa taget, men finnas där på nya sätt. Oändligt tacksam, oändligt stolt över de tre som jag fått sätta till världen.

Jag stänger böckerna för 2020 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv och om vad jag behöver för att kunna återhämta mig när livet och tillvaron tar sig oanade vändningar. Med visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu. Omgiven av människor och i sammanhang som ger mening, hopp och riktning.

Årsbokslut 2019

On By Sara ModigIn Livet4 Comments

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2020.

Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2019

2019 har varit ett märkesår i den verksamhet som är jag. För att jag varit verksam i ett halvt sekel. 50 år. För att det varit mitt hela första år på 30 år som singel. För att det varit ett år av sällsynt intensivt växande och expansion i självkännedom och självmedkänsla.

Min genomgående intention för året har handlat om Hållbar ekonomi. Målet har varit att få koll på utgifter och intäkter, prioritera rätt och känna lugn och tillförsikt till min ekonomiska situation. Den stenkoll jag såg framför mig att jag skulle ha har inte uppstått. Men den har utvecklats tillräckligt bra för att jag kunnat odla en buffert, samtidigt som jag haft utrymme att ge mig de upplevelser som jag önskat, framförallt i form av livemusik. Några avstämningar med själssöstra H som delvis jobbat med en liknande intention har gett riktning och inspiration.

Verksamhetsgrenen som förälder har fortsatt att utvecklats gynnsamt, och relationerna inom koncernen får sägas vara goda, ömsesidigt stöttande och till stor glädje för moderverksamheten. Samtal om vänskaper, politik samt studie- och yrkesval, gemensamt musicerande och serietittande har gett värme och gemenskap under året. Ett stort steg togs i dotterverksamheten när C lämnade grundskolan för att börja gymnasiet. Hennes gymnasieval har redan gett upphov till härliga musikupplevelser med körsång av yppersta klass. J:s byte från Internationella engelska skolan i Nacka till Kumla skola i Tyresö, nära barnens nya boende hos sin far, har fallit väl ut. M:s energi under hösten har i stor utsträckning handlat om funderingar om det kommande gymnasievalet för honom.

Det byte av styrelseordförande i hemmet från katten Busan till mig själv som jag försökte få till under 2018 kunde genomföras under året. Tomhetskänslan har lagt sig, och beslutet var rätt. Även om jag saknar hennes snusande sömn och mjuklurviga mage att klappa.

2019 har också präglats av den coachutbildning som jag inledde i slutet av 2018. Genom, ibland smärtsamt, intensiva utbildningsdagar i sällskap med ett fantastiskt gäng medmänniskor, genom att träna mitt coachande med frivilliga fokuspersoner, genom att ta in kurslitteratur och genom reflektion har nya förmågor och verktyg etablerats i verksamheten. De har redan gjort stor nytta, både för mig och andra. Jag ser fram mot att fortsätta utveckla och träna mina färdigheter i coachandets konst under 2020. Inklusive självcoachandet, den kanske svåraste av alla coachingformer.

Coachträningen gav mig ovärderliga insikter. Om vikten av görandet i det lilla, i de små myrstegens form. Om att den dröm jag trodde var min långsiktsdröm inte längre är så konkret och så skild från det liv jag redan lever. En befriande lättnad till följd av den insikten har präglat en stor del av året och bidragit till den upplevelse av varm, ljus medvind som jag ofta känt.

Verksamhetsgrenen Jobb har gett stor glädje under året. Både den huvuddel som utgörs av min anställning på Usify och de bisysslor kring följeforskning jag har i mitt eget företag. Jag har fått ynnesten att fortsätta att ständigt lära nytt av kollegor och kunder, liksom ödmjukt fått dela med mig av mina erfarenheter och perspektiv.

Musiken fortsätter att prägla en stor del av verksamheten. Det tar sig uttryck i mitt körsjungande i vokalensemblen Ars Longa, i sånglektioner, i musicerande med barnen och i lyssnande på musik i såväl inspelat som liveformat. Flera nya artister och musikgenrer har upptäckts under året, främst tack vare barnen och dejter. Min kunskap om olika artisters produktion har ökat, genom systematiskt lyssnade på bland annat Princes, Voices of East Harlems och Florence+The Machines diskografier på Spotify.

Under året växte ett behov fram av att engagera mig för den demokrati jag benhårt tror på och vill försvara. Verksamhetsgrenen ideellt engagemang etablerades därför, genom att jag gick in i bostadsrättsföreningens styrelse samt blev medlem i Liberalerna och började delta i aktiviteter på läns- och lokalföreningsnivå. Utvärderingen efter det första halvårets engagemang ger vid handen att investeringarna i tid och kraft ger massa glädje och energi i avkastning. Jag kommer därför att fortsätta investera inom denna verksamhetsgren, ja, kanske till och med se över möjligheterna att utveckla den.

Hälsan i verksamheten har under året varit hyfsat stabil. Under våren tränade jag regelbundet Iyangaryoga, och hade gärna fortsatt under hösten om jag inte kunnat skylla på schemaändringar på yogastudion. Inspiration till att ta upp yogan igen under nästa verksamhetsår kom dock i yogaretreaten i adventstid med kära väninnan P. Sommaren innebar ett flitigt promenerande, som dock avstannade när höstmörket slog till. En provsmakning av något jag önskar göra oftare var det kallbad som jag tog i Öresund i slutet av oktober, inspirerad av och i sällskap med själssöstra H.

Hälsan och kroppen hänger ihop, och efter ett liv av vantrivsel i kroppen glädjs jag åt att min vänskap med min kropp nu är stark och stabil. Ett sätt att manifestera denna vänskap var att tatuera motivet som min dotter C ritat åt mig. Med påminnelsen till mig att ha fokus på livet här och nu. Den enda stund jag kan agera i, påverka och göra något med.

Hälsan och hjärnan har satt sin prägel på året. Känslolivet har varit intensivare än någonsin tidigare, så lätt högkänslig jag ändå definierar mig som. Har förstått att det kan ha ett samband med min nya, aktningsvärda ålder, då kära T påpekade att de humörsvängningar och känsligheten jag upplever mycket väl kan ha ett samband med klimakteriet. Så östrogenplåster och återinsatta antidepressiva tabletter har fått styra upp tillvaron. Svängningarna har dock hjälpt mig att få syn på viktiga aspekter av mig och de berättelser om verkligheten som jag format under årens lopp. Berättelser som jag nu, med terapins hjälp, synar i sömmarna. För att, som Paulus säger, ”pröva allt och behålla det goda”.

Den verksamhetsgren, utöver föräldraskapet, som, liksom tidigare år, skapat störst avkastning i form av livsglädje är vänskaperna och människorna i mitt liv. Delade skratt och tårar, samtal om stort och smått, ömsesidigt stöd när det behövts betyder så mycket.

Eftersom det varit ett år av firande, har tillfällena till umgänge med guldkant varit extra många. Fester och upplevelsepresenter har varit värdefulla stunder av gemenskap och tacksamhet för vänskap med er, kära P, A, K, K, U, T och H – hoppas jag inte glömt någon nu…

Ett helt år som singel skrev jag inledningsvis. Jag har fortsatt brottats med vad jag länge upplevde som konflikten mellan längtan efter tvåsamhet och insikten om behovet av att odla det en kollega kallade för självpartnerskapet. För tillfället råder eld upphör – genom att jag accepterat att tvåsamhetslängtan är en del av den jag är, och att den kan bäras utan ångest över att inte omedelbart uppfyllas.

Den insikten innebär dock inte att jag lagt ner verksamhetsgrenen dejtande. Den öppnar dörren för nya människor in i mitt liv. Några försvinner ut igen efter kortare eller längre tid. Några blir kvar, i fina vänskaper som jag sätter stort värde på. När man möts i det öppna, sårbara tillstånd som är längtan efter tillhörighet, kärlek och närhet, finns jordmån för nära vänskap. Att livet därigenom till och med gett mig en själabror är jag oändligt tacksam för.

Jag stänger böckerna för 2019 med tacksamhet. Med insikt om att jag lever ett rikt liv. Med visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu. Omgiven av människor och i sammanhang som ger mening, hopp och riktning.