Höstfredag

Cyklar hem i den klara höstluften efter intensiv och väl utförd arbetsvecka. Eller, efter två intensiva arbetsveckor som det känns som. Förra helgen var jag fullbokad, med musicerande dels i form av skivinspelning med min nya kör, dels som vikarierande körledare vid söndagsgudstjänst. Roligt, skapande och energigivande på många sätt.

Himlen är blå och välver sig högt över Stockholm. Den fyller mig med rymd, vidd och öppenhet. Solen glittrar i fönster och vattenspeglar. Jag saktar ner för att njuta av ljuset och för att fylla på D-vitaminförrådet. Träden skiftar i färger över hela skalan från grönt till rött till gult. Doften av höst fyller min näsa.

Hemma väntar Busan på käk och soffan på att få ta emot mig i en vänlig omfamning: ”Kom och vila hos mig. Because you’re worth it. Because you need it för livsbalansen”.

En mun fylligt rött vin sätter an smaken av värme och ingonad ro, som en mjuk, fluffig filt för smaklökarna. Något med grönkål står på menyn ikväll – kanske bara ett glas av den gröna smoothie som jag ska förbereda för helgens frukostar. Kanske en värmande soppa eller en varm sallad med fetaost och valnötter.

Laddar mentalt inför lördagens planer på hemmafix och återvinningscentralsbesök. Efter en lååång paus i fixandet i lägenheten har jag nu i sakta mak börjat ta mig an ogjorda punkter. Tavlor sätts upp, saknade lampor kommer på plats, en ny skohylla i mer lagom skala ska skruvas upp. Dessutom kliar det i fingrarna efter en storstädning (ett ytterst sällsynt symtom hos mig, varför jag borde ta vara på detta tillfälle). Jag borde förbereda ÅVC-besöket genom att dra fram och leta rätt på allt det som ska slängas eller lämnas i återvinningscontainrarna. Jag borde gå ut och höstrensa min mikroträdgård för att få med trädgårdsavfallet till rätt containter. Längtar efter att känna en lika klar och hög atmosfär i mitt hem som jag känner under oktoberhimlen.

Tänker att jag nog ska begränsa fixandet till lördagen. För att helga vilodagen på söndag. Soffan har en poäng där, i att det behövs en balans mellan vila och aktivitet.

Tänker att jag nog behöver öva mig på att helga vilodagar. Bestämmer mig därför för att det jag verkligen ska göra är ligga kvar i soffan en stund till och öva.

DSC_2780

Mental resiliens: Att släppa taget om att inte få saker gjorda

Varning: långläsning!

På bloggen Zen Habits skriver Leo Babauta om mindfulness, minimalism och frivillig enkelhet. Idag dök ett inlägg från bloggen upp i mitt flöde på Bloglovin’ som gick rakt in i mig, inte minst eftersom jag senast igår reflekterade tillsammans med min kloka coach Alla över det faktum att jag ofta fastnar i prestation, prestige och höga ideal som jag gång på gång tycker mig missa. Jag vill så mycket, och blir så besviken när jag inte lyckas med det jag vill fullt ut.

Det här är frågor som jag bråkat med åtminstone sedan min utmattningsperiod 2006. Ja, jag har bråkat med dem, och stirrat mig blind på den väg jag tycker mig ha kvar till det höga ideal eller mål jag ställt upp. Och därmed missat den sträcka jag faktiskt tillryggalagt, och det ställe i processen som jag varit på där och då.

När rubriken Mental Resiliency: Letting Go of the Guilt of Not Getting Things Done dyker upp i flödet idag, så faller det sig därför mycket naturligt att jag klickar och läser. Läser och studsar av igenkänning.

Tar bestämt och trycker in hela inlägget här, i min egen fria översättning. För mitt eget kom-i-håg och för att jag tror att vi kanske är flera som behöver påminnas om budskapet. Om att släppa taget om de ambitioner, förväntningar och ideal vars motiv inte bottnar i kärlek och medkänsla. I varsamhet.

Mental resiliens: släpp taget om skulden att inte få saker klara

Det händer oss alla: det där som vi hoppades göra, får vi inte gjort. Och det gör att vi känner oss stressade eller skyldiga.

Det är dags att släppa taget om det, eftersom det inte hjälper oss.

Vi kan bygga resiliens kring detta, med lite mental träning. Och det hjälper oss på magiska sätt.

Känner du igen dig i något av följande? 

  • Du bestämde dig för att ta upp en viss vana (motion, äta, meditation, skriva), men fullföljde inte din planering. Du känner dig skyldig, besviken på dig själv eller bara stressad.
  • Du hade en lista med saker du behövde göra, men missade de flesta av dem. Det ökade bara på din stress.
  • Du hade planerat att arbeta med ett projekt eller skriva lite … men sköt upp det. Återigen kände du dig skyldig, besviken eller stressad.
  • Du hoppades på att förändra dina mönster för hur du exempelvis äter eller pratar med andra eller tillämpar mindfulness. Så blir allt skit och du känner dig besviken.

Det finns tusentals variationer på dessa teman. Det gemensamma draget är att saker inte gick som du hade hoppats på, och att detta orsakar besvikelse, skuld, stress.

Så här är det: det är inget problem att vi inte uppfyller våra förväntningar. Det verkliga problemet är förväntningarna. Och den stress som uppstår när vi inte uppfyller förväntningarna.

I alla exempel ovan har vi ett ideal i huvudet om hur saker ska vara, hur vi vill vara. Det är inget fel med det – vi gör alla så hela tiden – men det blir ett problem när vi håller fast för hårt i idealen och förväntningarna. Det leder till svårigheter: vi känner oss svikna, vi känner ångest, vi känner ilska eller vrede mot oss själva, vi blir olyckliga.

Processen av förväntningar och att inte möta dem och som följd av det känna mindre glädje … den går om och om igen, under hela dagen. Vi gör det ständigt mot oss själva.

Det skapar stress, olycka, upplevelsen av att vara överväldigad och att känna att vi inte kan förändras. Det leder till en brist på tillit till oss själva. Detta är den verkliga skadan. Det skadar det vi vill göra, vilket i sin tur gör det mer troligt att vi ger upp, just för att vi inte litar på oss själva.

Det är problemet.

Lösningen är att släppa greppet om våra ideal. Att bli medveten om våra förväntningar (på oss själva, men också på andra) och att släppa taget om dem. Kasta ut dem, om möjligt, och bara se vad som händer.

Och att älska det som faktiskt händer. Att älska dig själv som du är, inte som du önskar att du vore. Visst, du ska fortfarande sträva efter att göra gott, av kärlek till dig själv och andra… men när du inte uppfyller de där förväntningarna – släng ut dem och älska istället den du är och vad du faktiskt har gjort. Älska verkligheten.

Här är receptet, om du vill ha ett:

  • Formulera en intention att älska dig själv genom att träna, äta bättre, meditera, vara snäll mot andra eller göra ditt arbete i världen. Ta dig an intentionen av kärlek och gör sen så gott du kan. 
  • Oavsett vad du gör, håll koll på dina förväntningar och kasta dem i havet. Älska det du faktiskt gör, älska ögonblicket och dig själv oavsett vad som händer. Släpp taget om den värdelösa skulden och stressen och självkritiken.
  • Se vad som höll dig tillbaka från att uppfylla din intention. Gör en avsiktlig förändring i din miljö, så att den inte fortsätter att hålla dig tillbaka. Sätt en annan intention, av kärlek, men klamra dig inte fast vid den. Upprepa, om och om igen.

Genom att släppa förväntningarna, genom att kasta dem i havet, kan vi släppa våra svårigheter och faktiskt hitta frid. Faktiskt hitta förnöjsamhet. Faktiskt älska oss själva. Och detta leder till att vi är lyckliga med världen och oss själva på ett otroligt sätt som fyller hjärtat.

Leo Babauta, Zen Habits

Foto: Cecilia Modig

(Om du undrar om jag har Babautas tillstånd för att publicera denna översättning så kan jag informera om att han publicerar allt sitt material i Public Domain. Här skriver han om sitt beslut.)

Dags att välja årsord

Inför 2016 gjorde jag som min tidigare träningskompis Lisen: jag valde ett årsord. Jag hade bestämt mig för Balans, när ett Facebooktest slängde upp Sanning i ansiktet på mig. Skrev i januari om detta, och om sambanden mellan de båda begreppen.

Med facit i hand får jag konstatera att Facebooktestet var kusligt och smärtsamt nog på pricken för vad jag främst kommer att minnas 2016 för. Min soon-to-be-exhusband valde under året att bryta upp från vad som strax skulle varit vårt 25-åriga äktenskap utifrån nyfådd insikt om Sanningen i sitt liv.

Mitt självvalda ord Balans har därmed satts på rejält prov. Jag har varit utan både fotfäste och riktmärke i perioder under hösten, ja, till och med fritt fall vissa dagar (inser att jag är lyckligt lottad som bara upplevt det i kortare perioder). Och jag svajar fortfarande betänkligt, även om jag återfått blicken på riktningen framåt.

Nu funderar jag på vad jag ska välja inför 2017. Funderar på att trotsigt gå all-Kay-Pollack och ”välja glädje”. Eller kanske ”varsamhet” – något jag djupt känner att jag vill ge mig själv från och med denna punkt i livet.

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 00.02.25
Min livsdevis. Grunden för årsord, nystartsföresatser och livsriktning.

 

Fortsatta tankar om rötter, utveckling och växande – dag 46 i #blogg100

Michael Sillion, alias Captain Future, har reflekterat över blogginläggen från Helena och mig om att vara på väg i förhållande till att rota sig. Han summerar mitt inlägg ”We are not moving, but growing”.

Intressant och koncentrerad tolkning – men jag känner att den behöver en kommentar. För det första skrev jag inte om hur jag tror att någon annan upplever eller bör uppleva sitt liv – jag skrev bara om min egen upplevelse. Jag vill därför inte uttala mig om hur ”we” i betydelsen folk i allmänhet utvecklas eller bör utvecklas. För det andra tror jag att vi mycket väl vara i rörelse, samtidigt som vi växer genom att rota oss.

När jag skriver ”att rota mig” menar jag inte ”att rota mig i det (yttre) liv jag lever för stunden”. Jag tänker ”rota mig” i betydelsen fördjupa insikterna om mig själv, om hur jag blivit den jag är, om vilka värden som är viktiga för mig, om hur jag kan växa med andra människor, om vilka drömmar, förmågor och möjligheter jag har och så vidare.

För mig är dessa insikter omistliga i att kunna röra mig utan att falla. Det är som om rötterna förfinade mitt balanssinne, så att jag blir allt bättre på att parera det oväntade och de osäkerheter som en ständigt föränderlig omvärld innebär. Ibland genom att hoppa – byta karriär mitt i livet till exempel; ibland genom att viktförskjuta – att ge utrymme för körsång igen efter 10 års uppehåll exempelvis; ibland genom att stå stilla och skaffa en överblick över läget runtom mig och framåt – som i bloggandet.

En mental parcourträning liksom. De skickligaste free running- och parcourartisterna har en exceptionell förmåga att millisekundsnabbt hitta och väga av balansen. Därför uppmanar jag skaparna av prästinnan Illaoi i League of Legends, som Captain Future citerar ”Life is not balance, it is motion”, att låta henne pröva lite parcour- eller akrobatikträning – då kanske hon inser hur tätt sammanbunda de två är.

Som alla som tränat balansgång vet, gäller det att inte titta ner. Blicken ska vara fäst framåt, på horisonten, på målet. Kroppen sköter justeringarna av balansen, absolut inte ett ängsligt sneglande neråt. Att växa genom att rota sig innebär därför inte att jag lägger drömmarna på hyllan, tvärtom!

Kan därför inte instämma i Captain Futures andra Illaoicitat: ”It is terrible to be satisfied; The world needs us to chase dreams”. Jag tror tvärtom att betydligt fler behöver vara satisfied i betydelsen tillfreds – inte minst med sig själva. Att vara complacent – självbelåten, liknöjd – är något annat.

Måhända paradoxalt, men jag tror inte att tillfredställse och drömmar är varandra uteslutande. Återigen utgår jag från min egen, högst subjektiva och därtill anekdotiska upplevelse (men jag ska ju inte bygga något vetenskapligt elfenbenstorn, så jag tillåter mig det): jag är oerhört tillfreds med mitt läge i livet just nu. Min familj, mitt boende, mitt jobb, min fritid, min egen utveckling, stora delar av det samhälle jag lever i – det är bra.

Men samtidigt har jag drömmar, ambitioner och en obändig nyfikenhet för vart jag, människorna runt omkring mig, mitt jobb, vårt samhälle kommer att vara imorgon, om 10 år, om 100 år. Utvecklingsmöjligheterna har nog aldrig varit så stora som nu för samhället på kollektiv nivå – på gott och ont ska sägas. Och det sipprar givetvis ner till mig som individ och del av mina vardagsgemenskaper också.

När jag letade efter en bra bild till det här inlägget snavade jag över en animerad kortfilm på temat Our fractal brain av konstnären Julius Horsthuis. Även om jag inte är helt klar över alla dess kopplingar till de här tankarna, kändes den ändå så pass maggropsrelevent att jag väljer den. I den växer djup efter djup fram, ständigt nya mönster uppstår i det som vi nyss trodde var en yta.

Nu måste jag nämligen iväg och titta på 11-åringens musikaluppvisning, och därefter inleds min andra digitala vilodag. Fred, frid och lördagsmys tillönskas den klokaste av läsekretsar (baserat på indikatorn att ni läser mina blogginlägg 😉 )!

Our Fractal Brains from Julius Horsthuis on Vimeo.

En dans på slak lina

”Balans i livet”. Låter skönt, inte sant? När jag har drömt om att känna balans i livet, har jag ofta haft en målbild av ett välstädat hem, en välordnad ekonomi, en vältränad kropp, väluppfostrade barn, ett (mycket) väl utfört arbete och ett väldigt engagemang i samhällsfrågor – allt kontinuerligt och mot bakgrund av ett orubbligt lugn och harmoni.

Balance Visual Metaphors sachachua com

Foto: Sacha Chua @ Flickr

Och den bilden kan verkligen motsvara en sorts balans – under vissa (sannolikt ganska extrema, åtminstone för mig) förutsättningar och sannolikt begränsade perioder. När jag innan jul började meditera och fundera kring begreppet balans, och vad det betyder för mig att vara i balans, har det varit något i den bilden som skavt i mig.

I höstas hade filmen The Walk premiär. Jag såg inte den, men väl en dokumentär om Philippe Petit, som 1974 gick på lina mellan World Trade Centers tvillingtorn i New York. (Du kan se dokumentären här på UR fram till 11 april 2016 – är du höjdrädd kan du behöva sällskap när du ser den… ).

Jag slogs då av insikten att den balans som en lindansare har bygger på en ständig avvägning och mikroförändringar av tyngdpunkten, allteftersom hen får återkoppling från linan och sin omgivning via sin kropp. Riktningen är tydlig, och blicken är fäst på målet.

Mitt skav handlar om någonting i häradet av att min ständiga jakt på balans har varit en jakt på ett givet tillstånd som jag ska, när jag väl uppnått det, ska lyckas hålla mig kvar i. Men ett sådant statiskt tillstånd är onaturligt inser jag, om inte jag väljer att leva ett liv i isolering från alla eventuella störande moment utanför mig själv – och då skulle jag ändå ha mina egna balanspåverkande humör- och hälsosvängningar att tampas med.

När jag har googlat runt för att hitta inspiration och infallsvinklar till det här inlägget, hittade jag bland annat en artikel om (fysisk) balans hos Centrum för idrottsforskning. Författarna skriver bland annat

”Förmågan att kunna stå upprätt eller röra sig utan att falla omkull, kan alltså inte beskrivas med några enkla fysiologiska eller biomekaniska förklaringsmodeller, utan är en oerhört komplex förmåga där involverade muskler och leder samspelar med omgivningens balanskrav. Människans måste under sin kontroll av hållning och balans upprätthålla en ”steady stance”, ett slags balanskontroll i presensform med hänsyn till rådande förhållanden, samtidigt som den måste förutse och anpassa sig till förändringar orsakade av både frivilliga och ofrivilliga rörelser.” (Oddson & Ekblom (2004), ”Bra” eller ”dålig” balans – Vad är det vi mäter?. Svensk idrottsforskning no 4 2004, s. 61)

”En oerhört komplex förmåga där involverade muskler och leder samspelar med omgivningens balanskrav.” Det är ju en rätt träffande bild av våra liv.

Därför börjar jag nu omdefiniera balans. Från att handla om att uppnå ett i förväg bestämt  läge, präglat av en hög grad av perfektion (jag tror at ni kan hålla med om att bilden av balans i inledningen var just sådan), börjar jag nu tänka att det handlar om att vara närvarande och uppmärksam i stunden på min tyngdpunkt – i en steady stance – samtidigt som jag tar höjd för och utvecklar min förmåga att förutse och anpassa mig till de förändringar hos mig och i min omvärld som jag vid det här laget vet kommer att dyka upp. (”Det enda som är kontinuerligt (med att ha barn) är att inget är kontinuerligt”, som jag har sagt så många gånger sedan jag blev förälder.) Hela tiden med en riktning klar – även om den riktningen kan förändras över tid. Att som Headspaces Andy Puddicombe uttrycker det: att djupare uppleva och förstå våra känslor och tankar (våra ”balanssignaler” tänker jag), utan att svepas omkull av dem.

Hittade dessa tankar i en kärnfull formulering hos författaren och coachen Katie Vessel på communityn The Good Men Project (Google igen):

”My take on balance is that we can benefit more by focusing on awareness and making intentional adjustments instead of achieving perfection.”

Och då blir det ju som Oddson & Ekblom citerade (okänt från vem) i början av sin artikel: ”Balance is something we do, not something we have.”