”Being alive takes time”

I min dagsbok, Mark Nepos ”The book of awakening”, läser jag idag om vikten av att låta en känsla, en erfarenhet få ta sin tid att klinga ut i mig innan jag kastar mig in i nästa ögonblick av livet. Precis som vågorna även dagarna efter att stormen lagt sig, till synes utan anledning, fortsätter att skölja in över västerhavets röda granithällar sköljer känslor och erfarenheter över mitt röda hjärta (som tur var inte är av granit). Och behöver få göra så i relativ fred för att jag till fullo ska ta in och göra till mitt. Varsamt hålla i själens händer, känna in form och färg, se och förnimma hur den rör sig, växer, drar ihop innan den kommer till ro och jag kan integrera den genom att försiktigt plantera den sätta ner den i hjärtats trädgård.

Orden i en annan bok, Ärvda svar av etnologen Ida Hult, får mig att känna igen hur vi, 2000-talets människor, jagar ”känslan av handling” genom att vi ”beställer en sak” – föreställningarna om det perfekta livet med djup, mening och oceaner av tid – men ”serverar en annan” – det kortsiktiga agerandet och ögonblickliga tillfredsställandet av begär, anammandet av quick fixes och ett uppmärksamhetsspann kortare än en guldfisks minne. ”Hellre ett halvfabrikat till middag än en djupgående förändring. Hellre ännu en ny diet än att hitta ett förhållningssätt som fungerar över tid”.

”Det är lättare att fylla på med saker och inspiration utifrån än att förändra sig inifrån” skriver Hult. Och, aj, ”Vi tror att med mer information och inspiration kommer vi att ändra beteende, och så köper vi ännu en bok”. Jag läser orden och tittar på min hylla med nyinköpta böcker som jag avser läsa i jakten på upplysning och den blixt av insikt som jag någonstans uppenbarligen fortfarande väntar på.

Mina gjorda erfarenheter och känslor talar om för mig att det jag behöver är tid att låta kroppen kliva i hjärnans skor och på allvar börja vandra de stigar som all min kunskapsinhämtning och inspirationsjakt trampat upp under åren. Det tar tid, inte minst från den (initialt mycket roligare) inspirationsjakten, och det är bra mycket mer obekvämt än att sätta mig i den sköna läsefåtöljen och slå upp ännu en guidebok till själens upptäcktsresa i livet. Handlingen är dock den ofrånkomliga tredje delen av den förändringens treenighet som insikt och beslut utgör de två andra delarna av. Och att ”det är bara att börja” som en bekant ofta hävdat genom åren, tja, det är sant i princip, men ”bara” är inte sällan stort som Mount Everest. Eller i alla fall Möllehöj.

Att leva tar tid. Tid som vi har ett okänt mått utmätt åt oss av. Som jag lätt lurar mig till att fylla med en ständig rörelse framåt och utåt, i jakt på nya erfarenheter, nya perspektiv, nya kunskaper. ”Vidga mitt universum”. Tid som också behöver få tas att vidga inte bara det yttre, utan det inre universumet. Att låta kroppen, själen, hjärtat hinna ikapp huvudet. Genom att gå inåt, neråt, mot djupet koppla ihop den med här:et, nu:et och kongruensen av de val jag gör idag med det som är viktigt för mig på sikt.

Bänkar utanför Masmo tunnelbanestation. En inbjudan att slå sig ner i vardagen och vänta in kroppen.

I doften av höst

Några av höstens dofter fångade på bild: tallbarr, mossa, blåbärsris…

Jag ser fram mot den dag som tekniken gör det möjligt att spara och dela doftupplevelser på samma sätt som ett synintryck. Doften av barrskog, fuktig mossa och vatten i klar och hög höstluft på dagens promenad längs Årstavikens strand är en doft jag gärna skulle spara för att plocka fram lite då och då. (Jag har än så länge inte hittat någon parfym eller doftljus som fångar denna doft i all sin komplexitet på ett tillfredsställande sätt.)

Det är med blandade känslor som jag går in i hösten. Sommarljuset, sommarvärmen och ledighet (om än kort i år) gör mig så gott. Och det är tungt att mörket kommer allt tidigare och skingras allt senare. Tunga blir också kläderna på hösten – den lätta sommarklänningens tid är över för den här gången. Och eftersom jag sen något år hittat sommarklänningar som jag älskar, trivs bra i och tycker om min kropp i står jag nu lite rådvill inför höstens klädval – jag har inte landat lika bra än i höstgarderoben.

Men höstens mörker öppnar för att bjuda in stillhet och det inåtvända på ett annat sätt än sommaren. Det är ett skifte som jag mår bra av. Inte för att kalendern ser ut att ge så mycket utrymme för stillhet de närmsta veckorna. Hösten reser sig dock över mig som en sträng men välmenande lärare med påbud om att bereda tid och plats för vila i mitt inre rum.

I det vilans rum finns också dofter att spara, längta efter och njuta av. Dofter av levande ljus och av te som ångar ur den stora koppen. Av höstgrytan med rödvin och mustiga kryddor.

Vilka skiftningar präglar din ingång i hösten? Dofter, synintryck, ljud, smaker, känselupplevelser?

Höstfredag

Cyklar hem i den klara höstluften efter intensiv och väl utförd arbetsvecka. Eller, efter två intensiva arbetsveckor som det känns som. Förra helgen var jag fullbokad, med musicerande dels i form av skivinspelning med min nya kör, dels som vikarierande körledare vid söndagsgudstjänst. Roligt, skapande och energigivande på många sätt.

Himlen är blå och välver sig högt över Stockholm. Den fyller mig med rymd, vidd och öppenhet. Solen glittrar i fönster och vattenspeglar. Jag saktar ner för att njuta av ljuset och för att fylla på D-vitaminförrådet. Träden skiftar i färger över hela skalan från grönt till rött till gult. Doften av höst fyller min näsa.

Hemma väntar Busan på käk och soffan på att få ta emot mig i en vänlig omfamning: ”Kom och vila hos mig. Because you’re worth it. Because you need it för livsbalansen”.

En mun fylligt rött vin sätter an smaken av värme och ingonad ro, som en mjuk, fluffig filt för smaklökarna. Något med grönkål står på menyn ikväll – kanske bara ett glas av den gröna smoothie som jag ska förbereda för helgens frukostar. Kanske en värmande soppa eller en varm sallad med fetaost och valnötter.

Laddar mentalt inför lördagens planer på hemmafix och återvinningscentralsbesök. Efter en lååång paus i fixandet i lägenheten har jag nu i sakta mak börjat ta mig an ogjorda punkter. Tavlor sätts upp, saknade lampor kommer på plats, en ny skohylla i mer lagom skala ska skruvas upp. Dessutom kliar det i fingrarna efter en storstädning (ett ytterst sällsynt symtom hos mig, varför jag borde ta vara på detta tillfälle). Jag borde förbereda ÅVC-besöket genom att dra fram och leta rätt på allt det som ska slängas eller lämnas i återvinningscontainrarna. Jag borde gå ut och höstrensa min mikroträdgård för att få med trädgårdsavfallet till rätt containter. Längtar efter att känna en lika klar och hög atmosfär i mitt hem som jag känner under oktoberhimlen.

Tänker att jag nog ska begränsa fixandet till lördagen. För att helga vilodagen på söndag. Soffan har en poäng där, i att det behövs en balans mellan vila och aktivitet.

Tänker att jag nog behöver öva mig på att helga vilodagar. Bestämmer mig därför för att det jag verkligen ska göra är ligga kvar i soffan en stund till och öva.

DSC_2780

Mental resiliens: Att släppa taget om att inte få saker gjorda

Varning: långläsning!

På bloggen Zen Habits skriver Leo Babauta om mindfulness, minimalism och frivillig enkelhet. Idag dök ett inlägg från bloggen upp i mitt flöde på Bloglovin’ som gick rakt in i mig, inte minst eftersom jag senast igår reflekterade tillsammans med min kloka coach Alla över det faktum att jag ofta fastnar i prestation, prestige och höga ideal som jag gång på gång tycker mig missa. Jag vill så mycket, och blir så besviken när jag inte lyckas med det jag vill fullt ut.

Det här är frågor som jag bråkat med åtminstone sedan min utmattningsperiod 2006. Ja, jag har bråkat med dem, och stirrat mig blind på den väg jag tycker mig ha kvar till det höga ideal eller mål jag ställt upp. Och därmed missat den sträcka jag faktiskt tillryggalagt, och det ställe i processen som jag varit på där och då.

När rubriken Mental Resiliency: Letting Go of the Guilt of Not Getting Things Done dyker upp i flödet idag, så faller det sig därför mycket naturligt att jag klickar och läser. Läser och studsar av igenkänning.

Tar bestämt och trycker in hela inlägget här, i min egen fria översättning. För mitt eget kom-i-håg och för att jag tror att vi kanske är flera som behöver påminnas om budskapet. Om att släppa taget om de ambitioner, förväntningar och ideal vars motiv inte bottnar i kärlek och medkänsla. I varsamhet.

Mental resiliens: släpp taget om skulden att inte få saker klara

Det händer oss alla: det där som vi hoppades göra, får vi inte gjort. Och det gör att vi känner oss stressade eller skyldiga.

Det är dags att släppa taget om det, eftersom det inte hjälper oss.

Vi kan bygga resiliens kring detta, med lite mental träning. Och det hjälper oss på magiska sätt.

Känner du igen dig i något av följande? 

  • Du bestämde dig för att ta upp en viss vana (motion, äta, meditation, skriva), men fullföljde inte din planering. Du känner dig skyldig, besviken på dig själv eller bara stressad.
  • Du hade en lista med saker du behövde göra, men missade de flesta av dem. Det ökade bara på din stress.
  • Du hade planerat att arbeta med ett projekt eller skriva lite … men sköt upp det. Återigen kände du dig skyldig, besviken eller stressad.
  • Du hoppades på att förändra dina mönster för hur du exempelvis äter eller pratar med andra eller tillämpar mindfulness. Så blir allt skit och du känner dig besviken.

Det finns tusentals variationer på dessa teman. Det gemensamma draget är att saker inte gick som du hade hoppats på, och att detta orsakar besvikelse, skuld, stress.

Så här är det: det är inget problem att vi inte uppfyller våra förväntningar. Det verkliga problemet är förväntningarna. Och den stress som uppstår när vi inte uppfyller förväntningarna.

I alla exempel ovan har vi ett ideal i huvudet om hur saker ska vara, hur vi vill vara. Det är inget fel med det – vi gör alla så hela tiden – men det blir ett problem när vi håller fast för hårt i idealen och förväntningarna. Det leder till svårigheter: vi känner oss svikna, vi känner ångest, vi känner ilska eller vrede mot oss själva, vi blir olyckliga.

Processen av förväntningar och att inte möta dem och som följd av det känna mindre glädje … den går om och om igen, under hela dagen. Vi gör det ständigt mot oss själva.

Det skapar stress, olycka, upplevelsen av att vara överväldigad och att känna att vi inte kan förändras. Det leder till en brist på tillit till oss själva. Detta är den verkliga skadan. Det skadar det vi vill göra, vilket i sin tur gör det mer troligt att vi ger upp, just för att vi inte litar på oss själva.

Det är problemet.

Lösningen är att släppa greppet om våra ideal. Att bli medveten om våra förväntningar (på oss själva, men också på andra) och att släppa taget om dem. Kasta ut dem, om möjligt, och bara se vad som händer.

Och att älska det som faktiskt händer. Att älska dig själv som du är, inte som du önskar att du vore. Visst, du ska fortfarande sträva efter att göra gott, av kärlek till dig själv och andra… men när du inte uppfyller de där förväntningarna – släng ut dem och älska istället den du är och vad du faktiskt har gjort. Älska verkligheten.

Här är receptet, om du vill ha ett:

  • Formulera en intention att älska dig själv genom att träna, äta bättre, meditera, vara snäll mot andra eller göra ditt arbete i världen. Ta dig an intentionen av kärlek och gör sen så gott du kan. 
  • Oavsett vad du gör, håll koll på dina förväntningar och kasta dem i havet. Älska det du faktiskt gör, älska ögonblicket och dig själv oavsett vad som händer. Släpp taget om den värdelösa skulden och stressen och självkritiken.
  • Se vad som höll dig tillbaka från att uppfylla din intention. Gör en avsiktlig förändring i din miljö, så att den inte fortsätter att hålla dig tillbaka. Sätt en annan intention, av kärlek, men klamra dig inte fast vid den. Upprepa, om och om igen.

Genom att släppa förväntningarna, genom att kasta dem i havet, kan vi släppa våra svårigheter och faktiskt hitta frid. Faktiskt hitta förnöjsamhet. Faktiskt älska oss själva. Och detta leder till att vi är lyckliga med världen och oss själva på ett otroligt sätt som fyller hjärtat.

Leo Babauta, Zen Habits

Foto: Cecilia Modig

(Om du undrar om jag har Babautas tillstånd för att publicera denna översättning så kan jag informera om att han publicerar allt sitt material i Public Domain. Här skriver han om sitt beslut.)

Dags att välja årsord

Inför 2016 gjorde jag som min tidigare träningskompis Lisen: jag valde ett årsord. Jag hade bestämt mig för Balans, när ett Facebooktest slängde upp Sanning i ansiktet på mig. Skrev i januari om detta, och om sambanden mellan de båda begreppen.

Med facit i hand får jag konstatera att Facebooktestet var kusligt och smärtsamt nog på pricken för vad jag främst kommer att minnas 2016 för. Min soon-to-be-exhusband valde under året att bryta upp från vad som strax skulle varit vårt 25-åriga äktenskap utifrån nyfådd insikt om Sanningen i sitt liv.

Mitt självvalda ord Balans har därmed satts på rejält prov. Jag har varit utan både fotfäste och riktmärke i perioder under hösten, ja, till och med fritt fall vissa dagar (inser att jag är lyckligt lottad som bara upplevt det i kortare perioder). Och jag svajar fortfarande betänkligt, även om jag återfått blicken på riktningen framåt.

Nu funderar jag på vad jag ska välja inför 2017. Funderar på att trotsigt gå all-Kay-Pollack och ”välja glädje”. Eller kanske ”varsamhet” – något jag djupt känner att jag vill ge mig själv från och med denna punkt i livet.

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 00.02.25
Min livsdevis. Grunden för årsord, nystartsföresatser och livsriktning.