Fortsatta tankar om rötter, utveckling och växande – dag 46 i #blogg100

Michael Sillion, alias Captain Future, har reflekterat över blogginläggen från Helena och mig om att vara på väg i förhållande till att rota sig. Han summerar mitt inlägg ”We are not moving, but growing”.

Intressant och koncentrerad tolkning – men jag känner att den behöver en kommentar. För det första skrev jag inte om hur jag tror att någon annan upplever eller bör uppleva sitt liv – jag skrev bara om min egen upplevelse. Jag vill därför inte uttala mig om hur ”we” i betydelsen folk i allmänhet utvecklas eller bör utvecklas. För det andra tror jag att vi mycket väl vara i rörelse, samtidigt som vi växer genom att rota oss.

När jag skriver ”att rota mig” menar jag inte ”att rota mig i det (yttre) liv jag lever för stunden”. Jag tänker ”rota mig” i betydelsen fördjupa insikterna om mig själv, om hur jag blivit den jag är, om vilka värden som är viktiga för mig, om hur jag kan växa med andra människor, om vilka drömmar, förmågor och möjligheter jag har och så vidare.

För mig är dessa insikter omistliga i att kunna röra mig utan att falla. Det är som om rötterna förfinade mitt balanssinne, så att jag blir allt bättre på att parera det oväntade och de osäkerheter som en ständigt föränderlig omvärld innebär. Ibland genom att hoppa – byta karriär mitt i livet till exempel; ibland genom att viktförskjuta – att ge utrymme för körsång igen efter 10 års uppehåll exempelvis; ibland genom att stå stilla och skaffa en överblick över läget runtom mig och framåt – som i bloggandet.

En mental parcourträning liksom. De skickligaste free running- och parcourartisterna har en exceptionell förmåga att millisekundsnabbt hitta och väga av balansen. Därför uppmanar jag skaparna av prästinnan Illaoi i League of Legends, som Captain Future citerar ”Life is not balance, it is motion”, att låta henne pröva lite parcour- eller akrobatikträning – då kanske hon inser hur tätt sammanbunda de två är.

Som alla som tränat balansgång vet, gäller det att inte titta ner. Blicken ska vara fäst framåt, på horisonten, på målet. Kroppen sköter justeringarna av balansen, absolut inte ett ängsligt sneglande neråt. Att växa genom att rota sig innebär därför inte att jag lägger drömmarna på hyllan, tvärtom!

Kan därför inte instämma i Captain Futures andra Illaoicitat: ”It is terrible to be satisfied; The world needs us to chase dreams”. Jag tror tvärtom att betydligt fler behöver vara satisfied i betydelsen tillfreds – inte minst med sig själva. Att vara complacent – självbelåten, liknöjd – är något annat.

Måhända paradoxalt, men jag tror inte att tillfredställse och drömmar är varandra uteslutande. Återigen utgår jag från min egen, högst subjektiva och därtill anekdotiska upplevelse (men jag ska ju inte bygga något vetenskapligt elfenbenstorn, så jag tillåter mig det): jag är oerhört tillfreds med mitt läge i livet just nu. Min familj, mitt boende, mitt jobb, min fritid, min egen utveckling, stora delar av det samhälle jag lever i – det är bra.

Men samtidigt har jag drömmar, ambitioner och en obändig nyfikenhet för vart jag, människorna runt omkring mig, mitt jobb, vårt samhälle kommer att vara imorgon, om 10 år, om 100 år. Utvecklingsmöjligheterna har nog aldrig varit så stora som nu för samhället på kollektiv nivå – på gott och ont ska sägas. Och det sipprar givetvis ner till mig som individ och del av mina vardagsgemenskaper också.

När jag letade efter en bra bild till det här inlägget snavade jag över en animerad kortfilm på temat Our fractal brain av konstnären Julius Horsthuis. Även om jag inte är helt klar över alla dess kopplingar till de här tankarna, kändes den ändå så pass maggropsrelevent att jag väljer den. I den växer djup efter djup fram, ständigt nya mönster uppstår i det som vi nyss trodde var en yta.

Nu måste jag nämligen iväg och titta på 11-åringens musikaluppvisning, och därefter inleds min andra digitala vilodag. Fred, frid och lördagsmys tillönskas den klokaste av läsekretsar (baserat på indikatorn att ni läser mina blogginlägg 😉 )!

Our Fractal Brains from Julius Horsthuis on Vimeo.

En dans på slak lina

”Balans i livet”. Låter skönt, inte sant? När jag har drömt om att känna balans i livet, har jag ofta haft en målbild av ett välstädat hem, en välordnad ekonomi, en vältränad kropp, väluppfostrade barn, ett (mycket) väl utfört arbete och ett väldigt engagemang i samhällsfrågor – allt kontinuerligt och mot bakgrund av ett orubbligt lugn och harmoni.

Balance Visual Metaphors sachachua com

Foto: Sacha Chua @ Flickr

Och den bilden kan verkligen motsvara en sorts balans – under vissa (sannolikt ganska extrema, åtminstone för mig) förutsättningar och sannolikt begränsade perioder. När jag innan jul började meditera och fundera kring begreppet balans, och vad det betyder för mig att vara i balans, har det varit något i den bilden som skavt i mig.

I höstas hade filmen The Walk premiär. Jag såg inte den, men väl en dokumentär om Philippe Petit, som 1974 gick på lina mellan World Trade Centers tvillingtorn i New York. (Du kan se dokumentären här på UR fram till 11 april 2016 – är du höjdrädd kan du behöva sällskap när du ser den… ).

Jag slogs då av insikten att den balans som en lindansare har bygger på en ständig avvägning och mikroförändringar av tyngdpunkten, allteftersom hen får återkoppling från linan och sin omgivning via sin kropp. Riktningen är tydlig, och blicken är fäst på målet.

Mitt skav handlar om någonting i häradet av att min ständiga jakt på balans har varit en jakt på ett givet tillstånd som jag ska, när jag väl uppnått det, ska lyckas hålla mig kvar i. Men ett sådant statiskt tillstånd är onaturligt inser jag, om inte jag väljer att leva ett liv i isolering från alla eventuella störande moment utanför mig själv – och då skulle jag ändå ha mina egna balanspåverkande humör- och hälsosvängningar att tampas med.

När jag har googlat runt för att hitta inspiration och infallsvinklar till det här inlägget, hittade jag bland annat en artikel om (fysisk) balans hos Centrum för idrottsforskning. Författarna skriver bland annat

”Förmågan att kunna stå upprätt eller röra sig utan att falla omkull, kan alltså inte beskrivas med några enkla fysiologiska eller biomekaniska förklaringsmodeller, utan är en oerhört komplex förmåga där involverade muskler och leder samspelar med omgivningens balanskrav. Människans måste under sin kontroll av hållning och balans upprätthålla en ”steady stance”, ett slags balanskontroll i presensform med hänsyn till rådande förhållanden, samtidigt som den måste förutse och anpassa sig till förändringar orsakade av både frivilliga och ofrivilliga rörelser.” (Oddson & Ekblom (2004), ”Bra” eller ”dålig” balans – Vad är det vi mäter?. Svensk idrottsforskning no 4 2004, s. 61)

”En oerhört komplex förmåga där involverade muskler och leder samspelar med omgivningens balanskrav.” Det är ju en rätt träffande bild av våra liv.

Därför börjar jag nu omdefiniera balans. Från att handla om att uppnå ett i förväg bestämt  läge, präglat av en hög grad av perfektion (jag tror at ni kan hålla med om att bilden av balans i inledningen var just sådan), börjar jag nu tänka att det handlar om att vara närvarande och uppmärksam i stunden på min tyngdpunkt – i en steady stance – samtidigt som jag tar höjd för och utvecklar min förmåga att förutse och anpassa mig till de förändringar hos mig och i min omvärld som jag vid det här laget vet kommer att dyka upp. (”Det enda som är kontinuerligt (med att ha barn) är att inget är kontinuerligt”, som jag har sagt så många gånger sedan jag blev förälder.) Hela tiden med en riktning klar – även om den riktningen kan förändras över tid. Att som Headspaces Andy Puddicombe uttrycker det: att djupare uppleva och förstå våra känslor och tankar (våra ”balanssignaler” tänker jag), utan att svepas omkull av dem.

Hittade dessa tankar i en kärnfull formulering hos författaren och coachen Katie Vessel på communityn The Good Men Project (Google igen):

”My take on balance is that we can benefit more by focusing on awareness and making intentional adjustments instead of achieving perfection.”

Och då blir det ju som Oddson & Ekblom citerade (okänt från vem) i början av sin artikel: ”Balance is something we do, not something we have.”

 

 

Sanningen ska göra mig fri

Jag hade ju bestämt mig. ”Balans” skulle vara mitt årsord 2016. (Årsord är ett ord som en väljer som tema för ett år, istället för att avge det där nyårslöftet som ändå bryts efter max tre veckor. Inspirationen är min kära f d träningskompis Lisen, som ersatt nyårslöfte med årsord sedan ett antal år tillbaka.)

Så gjorde jag ett ett facebooktest som sa att mitt ord för 2016 skulle vara ”Sanning”. Frågade mina facebookvänner om hur jag kunde tänka kring sambandet mellan ”Balans” och ”Sanning”. Helena gav mig då en kommentar som fick mig att se hur Sanning i själva verket kan vara en förutsättning för Balans.

Reflekterade i ett tidigare inlägg om det fjärde livsrådet ”Värna tacksamheten och glädjen” i min julklappsbok ”Våga vara operfekt” av Brené Brown. Mitt val av ”Sanning och balans” som mantra för 2016, bekräftades omedelbart när jag öppnade boken och tittade igenom innehållsförteckningen. Det första livsrådet är nämligen ”Värna om ditt sanna jag”.

I detta avsnitt resonerar Brown om äkthet. Hon konstaterar att människor som söker äktheten i sitt liv kan provocera och till och med skrämma sin omgivning. Det som skrämmer, menar hon, är dock inte äktheten i sig, utan snarare det mod och den djärvhet som är förutsättningen för att våga värna sitt sanna jag – eller, som jag tänker på det: sitt hela jag.

Som den forskare hon är, har Brown sökt en empiriskt välgrundad definition av vad äkthet handlar om. Utifrån de tusentals intervjuer hon genomfört, kom hon fram till följande:

”Att vara äkta är att dagligen frigöra sig från den man tror att man borde vara och istället bejaka den man är”.

Påminner lite om det som den vindbitna västkustbon som är morfar till en av våra vänner lär ha sagt:

”En får va gla att en ble som en ble, när en inte ble som en sulle”.

Brown betonar att äkthet inte är en medfödd egenskap, utan något som man kan tillägna sig genom medvetna val och regelbunden träning. En äkthetsmuskel, liksom. Henes definition fortsätter därför

Valet att vara äkta innebär

  • att värna om modet att vara operfekt, sätta gränser och tillåta sig att vara sårbar.
  • att tillämpa den medkänsla som föds ur vetskapen om att alla människor har såväl starka som svaga sidor
  • att vårda den samhörighet och känsla av att höra till som bara kan uppstå när vi tror på att vi duger.” (min kursivering)

Att göra valet att vara äkta handlar om att ge plats åt ”min sanna röst”, tänker jag. För att bejaka den jag är, är i sig en process i att lära mig mer om vem jag egentligen är. Det är att ta in orden från ängeln utan ansikte i Tomas Tranströmers dikt Romanska bågar:

architecture-621064_1280”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Häromdagen aktualiserades en aspekt av att vara sann mot sig själv i min coachcirkel (mer om den i ett kommande inlägg, tills vidare får ni leva i nyfikenhet). Vi talade om vad det är som påverkar uthålligheten i att etablera en ny vana. Det är så lätt att avfärda de goda intentionerna som inte efterlevs mer än några dagar eller veckor (högaktuella exempel på detta finns på vilket gym som helst så här i kölvattnet av nyårslöften och julgodis) som att man inte är ”tillräckligt” motiverad – ”egentligen”.

Jag har åtskilliga gånger börjat på ny kula. Ett antal av dessa kulor finns att läsa om här på bloggen – här t.ex.  Och visst har motivationsgraden varierat – men ett antal gånger kan jag ändå säga att den varit 110% både intellektuellt och emotionellt när jag börjat.

I efterdyningarna av samtalet skrev Helena en reflektion över det där med fullföljandet. Är ”den tysta inre vissheten”, som hon skriver om, samma sak som ”min sanna röst”? Det funderar jag på – och utforskar – nu.