Medveten samhörighet

3470650293_60b27d6539_bNär hjärta och relation brister, är det lätt att börja fundera på vad som kunde gjorts annorlunda. Fast mer relevant att fundera på är snarare vilka lärdomar som kan dras av gjorda erfarenheter inför framtiden.

I mina flöden under de senaste veckorna har tre pusselbitar kring den här frågan dykt upp. Den röda tråden i dem handlar om medveten närvaro, uppskattning och öppen, inlyssnande kommunikation.

Den första pusselbiten kommer från min vän och coach Helenas blogg. Hon och hennes make har efter en tids separation landat i ett måhända ovanligt, men också osedvanligt moget, beslut om hur de vill leva tillsammans, utifrån att de älskar varandra och vill fortsätta som äkta makar. Läs om deras beslut ”att vara särbo, för att vi älskar varandra!

Helena skriver, med ord som berör mig på djupet, om en samhörighet som är starkare nu än under mer konventionella former för livet som partner och gift. Hur denna samhörighet grundas på en ömsesidig hjälp till ökat lärande, ökade insikter och ökad medvetenhet både för individerna och i relationen.

Medveten samhörighet går igen i den andra pusselbiten från mitt flöde, som är en artikel på Brainpickings om relationen mellan Kahlil Gibran (han med Profeten) och hans mecenat och stora kärlek Mary Haskell. Haskell sa först ja till Gibrans frieri, men beslöt efter en tid ändå sig för att avstå äktenskap, eftersom hon insett att en större kärlek väntade Gibran. Hennes beslut gjorde inledningsvis dem båda förtvivlade. Men efter ett tag vällde övertygelsen upp om att beslutet i själva verket förde dem närmare varandra:

That I have given him up I realize. But it has not parted us — it has brought us even much nearer together.

Haskell beskriver det hon sökte som

continuity of conscious togetherness.

Kontinuerlig medveten samhörighet. Oändligt vackert.

Den tredje pusselbiten är en textrad från en låt av Bo Kaspers orkester. I Tack återkommer flera gånger en fras, som andas medveten samhörighet.

När vi i en relation börjar ta varandra för givna, är det antagligen ganska lätt att tappa bort medvetenheten och bara låta det rulla på. Mönster, både konstruktiva och mindre konstruktiva, förstärks i relationsdansen. Upplevelser, reaktioner, känslor och tankar lagras på varandra, omedvetet, tills de en dag inte går att hålla undan längre.

Att försöka ha orden från Tack i bakhuvudet, och försöka leva dem, kan kanske vara en enkel påminnelse om att istället söka den där medvetna samhörigheten som Mary Haskell och Kahlil Gibran levde i, och som jag tror att Helena och hennes man nu modigt och moget bygger upp.

Jag ska aldrig ta för givet att somna bredvid dig.

Att älska innebär att lära oss konsten att vårda vår lycka

When we feed and support our own happiness, we are nourishing our ability to love. That’s why to love means to learn the art of nourishing our happiness.

Understanding someone’s suffering is the best gift you can give another person. Understanding is love’s other name. If you don’t understand, you can’t love.

how-to-loveOrden är buddhistmunken Thích Nhất Hạnhs från boken How to love. Det var i en bloggpost på Brain Pickings som de dök upp. Och de slog an den där strängen av våndor kring hur jag prioriterar min tid så starkt att de får bli mitt inlägg i kväll. (Läs gärna hela Brain Pickingsinlägget för övrigt!)

Brain Pickings – en blogg att fastna i

The interests of a writer and the interests of his readers are never the same and if, on occasion, they happen to coincide, this is a lucky accident.

W.H. Auden, The dyer’s hand, and other essays

Maria Popovas Brain Pickings är en stadig gäst i mitt bloggläsande. Och det är en farlig gäst, för det är sååå lätt att fastna i de många länkarna vidare, som leder till andra intressanta inlägg med länkar, som leder vidare till andra intressanta inlägg med länkar … Ja, du förstår.

Popova beskriver sig med många titlar: reader, writer, interestingness hunter-gatherer, and curious mind at large på About-sidan på Brain Pickingsbloggen, en annan – som jag älskar och själv gärna skulle dela, obotligt nyfiken som jag är – är curiosity architect.

Ämnesvalet är minst sagt mångskiftande. Bland de ämnen som har över 100 inlägg finns bland annat Kultur (med 3459 inlägg), Böcker (2735), Konst (1556), Psykologi (1164), Historia (1052), Naturvetenskap (836), Design (787), Filosofi (727), Kreativitet (343), Politik, 302, Teknologi (277), Skrivande (230), Kärlek (223), Poesi (181), Kunskap (158), Hållbarhet (152), Utbildning (151), Innovation (149), Lycka (140) och Aktivism (109).

Citatet ovan är från gårdagens så tankevärda inlägg med titeln Auden on Writing, Originality, Self-Criticism, and How to Be a Good Reader. I centrum står ett par essäer från samlingen The Dyer’s Hand and Other Essays (Färgarens hand på svenska – till den famösa Att läsa-listan…). 

För att återknyta till citatet: mitt intresse med den här bloggposten är att tipsa dig, min läsare, om en blogg som ger mig många insikter och fler nya frågor än svar. Och som jag vore fullt tillfreds med att ha som enda input utifrån, om jag hamnade på en öde ö (med tillgång till uppkoppling). Vad ditt intresse, och behållning, av mitt inlägg är vet jag inte – men kanske uppstår den där lyckliga tillfälligheten att ditt och mitt intresse sammanfaller…

Foto: Kluvi1 (Own work) [CC BY-SA 4.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], via Wikimedia Commons

Några tankar om tro och vetande

Nej, jag ska inte skriva om Hedenius bok. Men temat han skrev om har starka kopplingar till det här inlägget.

Om det nu finns en gud och hen vill ha lydnad och trohet från människorna, varför använder hen inte sin makt för att (be)visa sin existens?

Ungefär så löd frågan som gjorde att jag började min dag med en FB-diskussion om gudsbevis och gudsbilder, tro och vetande. Jag svarade bland mycket annat att

Guden kanske vill ha trohet och lydnad – men utan att använda sin makt? Om hen vore allsmäktig skulle hen kunna välja att agera på sätt som strider mot all mänsklig logik – det ingår liksom i en allsmäktigs rättigheter. Är inte själva idén med tro att den inte går att bevisa? Och är inte idén med en allsmäktig gud att hen är oändligt mycket mer outgrundlig än vad vi kan förstå? Det kanske är så att hen vill att vi ska tro utan bevis? Att hen inte är ute efter att ödmjuka människan och skapa blind lydnad? Då hade ju hen inte behövt ge människan en fri vilja och ett resonerande tänkande från start liksom. Tänk om hen resonerar som en (god) förälder – jag ger mitt barn de bästa förutsättningar att gå den väg som jag tror är god, men väljer att avstå från att styra och lägga mig barnets liv som vuxen person eftersom det bara skulle skada tilliten i relationen?

Diskussionen fick mig att tänka på inlägget The Island of Knowledge: How to Live with Mystery in a Culture Obsessed with Certainty and Definitive Answers på bloggen Brain Pickings. Inlägget handlar om en bok (på min allt längre att läsa-lista) av fysikern och astronomen Marcelo Gleiser om den djupt liggande mänskliga drivkraften att veta allt om allting med säkerhet och om hur den moderna vetenskapen förhåller sig till denna drivkraft. I inlägget finns bland annat citatet från boken

What we see of the world is only a sliver of what’s “out there.” There is much that is invisible to the eye, even when we augment our sensorial perception with telescopes, microscopes, and other tools of exploration. Like our senses, every instrument has a range. Because much of Nature remains hidden from us, our view of the world is based only on the fraction of reality that we can measure and analyze.

Enligt de senaste mätningarna består universum består till nästan 5 procent ”vanlig materia”, dvs. elementarpartiklar, elektroner, protoner, neutroner, atomer, molekyler och alla objekt och fenomen som dessa ger upphov till i sina olika varianter. Det är den här delen av universum som vetenskapen har koll på. 5 procent. Resten – mörk energi (drygt 68 procent av universum) respektive mörk materia (knappt 27 procent) beskrivs som ”hypotetiska”, ”mystiska” eller ”okända”. Och jag tycker det är jättespännande, samtidigt som det gör mig ödmjuk inför hur mycket av vår värld som vi inte förstår och kan förklara fullt ut.

Gleisercitatet fortsätter:

Science, as our narrative describing what we see and what we conjecture exists in the natural world, is thus necessarily limited, telling only part of the story… We strive toward knowledge, always more knowledge, but must understand that we are, and will remain, surrounded by mystery… It is the flirting with this mystery, the urge to go beyond the boundaries of the known, that feeds our creative impulse, that makes us want to know more.

Inlägget länkar vidare till ett annat inlägg om filosofen Hanna Arendts tankar om tänkandet kontra vetandet och skillnaden mellan sanning och mening med ett underbart citat om vikten av fortsätta ställa frågor utan svar

By posing the unanswerable questions of meaning, men establish themselves as question-asking beings. Behind all the cognitive questions for which men find answers, there lurk the unanswerable ones that seem entirely idle and have always been denounced as such. It is more than likely that men, if they were ever to lose the appetite for meaning we call thinking and cease to ask unanswerable questions, would lose not only the ability to produce those thought-things that we call works of art but also the capacity to ask all the answerable questions upon which every civilization is founded… While our thirst for knowledge may be unquenchable because of the immensity of the unknown, the activity itself leaves behind a growing treasure of knowledge that is retained and kept in store by every civilization as part and parcel of its world. The loss of this accumulation and of the technical expertise required to conserve and increase it inevitably spells the end of this particular world.

Nu syftar visserligen inte de mysterier som Geisler och Arendt skriver om direkt på de tankar om en personlig gud med vilja och makt i mänskliga termer som morgonens diskussion gällde. Men ut med badvattnet i den ateistiska förklaringsmodellen (tron, höll jag på att skriva – och sett mot bakgrund av vad vi idag vet att vi inte vet om universum är det kanske lika mycket tro att förneka gudsexistensen som att bejaka den) åker också ofta öppenheten för mysteriet och det som vi inte kan förklara med gängse (natur)vetenskapliga modeller. Och då var det det här med sårbarheten igen:

Faith minus vulnerability and mystery equals extremism. (Brené Brown)

(För tydlighets skull vill jag förklara att jag inte tror på en personlig gud med något slags vilja i någon riktning i mänskliga termer. Däremot tror jag att vi långt ifrån har nått en fullständig förståelse av världen, universum/-a och naturlagarna och håller därför öppet för vad som är övernaturligt/metafysik respektive ”bevisat”.)