Etikett: Brené Brown

April, april – dag 32 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat5 Comments

Skärmavbild 2016-04-01 kl. 20.57.55A, 11 år, messade mig idag. Hon vet var hon ska sätta in stöten, efter flera incidenter med rester av någon av döttrarnas hår i handfatet och glipor i luggar och nackar (de brås på mig…).

Några andra skämt från denna den 1 april 2016 är

Skärmavbild 2016-04-01 kl. 21.38.14

  • Våra yttre polisbefäl på Söder håller stilen. Fast för att riktigt smälta in bland befolkningen borde de satsat på lådcyklar istället – då kan de till och med få plats för en anhållen.
  • Lilla Aktuellts underbara nyhet om att EU vill begränsa vuxnas skärmtid. Aouch, vad jag känner mig träffad!

Bäst av alla var H&Ms eller vem det nu var som stod bakom skämtet om den nya Mark Zuckerberg-inspirerade kollektionen MarkforHM med 7 gråa tishor och ett par blåjeans i ett paket. Så genomarbetat, så snyggt!

Och apropå aprilskämt och de skratt de förhoppningsvis genererar – jag skrev ju för ett par veckor sedan om Brené Browns tionde livsråd för ett helhjärtat liv: ”Värna om skrattet, sången och dansen – frigör dig från behovet att verka cool och ha koll”.

Det finns rätt mycket belägg för att skratt främjar såväl fysisk som psykisk hälsa – kolla in infografiken längst ner i det här inlägget bland annat!

För mig blev sambandet mellan glädje och den psykiska delen av min hälsa oerhört påtagligt under den period för tio år sedan då jag drabbades av utmattningssyndrom. Jag minns så väl den starka, återkommande tanken och upplevelsen av att ”Jag kommer nog aldrig mer att kunna känna glädje”.

Därför är jag så tacksam idag för att jag skrattar ofta och hjärtligt. Det är ett starkt hälsotecken för mig, och det gör mig trygg i vissheten om att utmattning och utbrändhet är långt bort, även i stunder då tröttheten är stark.

Tack vare mina fantastiska barn och min kära livskamrat A, som alla har förmågan att formulera sig slagkraftigt och en förkärlek för roliga filmklipp på nätet, bjuds jag på rikliga tillfällen till skratt här hemma. Och visst är det något extra läkande och gott med skratt som uppstår i samtal med en eller flera andra människor.

Men jag upplever att det kan vara nästan lika bra medicin att skratta av andra anledningar. Jag har till exempel många kära FB-vänner, vars poster ger mig goda anledningar att dra på smilbanden. Idag dök den här videon med ett magiskt sound check upp i flödet till exempel.

Och i bokhyllan står böcker av författare som Arto Paasilinna och Douglas Adams (1. Jag har en förkärlek för det surrealistiska. 2. Ok, min skönlitterära konsumtion är inte jätteuppdaterad – jag älskar faktaböcker faktiskt). Vart vår Stilblommor och grodor tagit vägen vet jag inte, men den bjöd under många år på hysteriska fnissattacker i soffhörnet.

Vårt Netflixkonto är en ständig källa till skratt – jag är en zucker (så stavas det väl nuförtiden) för (romantiska) komedier, liksom för Dreamworks skapelser för hela familjen. Tack vare 13-åringen har jag upptäck Modern Family, som bjuder på befriande skratt och skruvad igenkänning på många nivåer.

Youtube är en guldgruva – Saturday Night Lives kanal geoblockar visserligen de senaste avsnitten, men vad gör det när det finns en veritabel guldgruva att ösa ur. En ny favorit är Carpool Karaoke med talkshowvärden James Corden, som med en fantastisk röst och en passagerarplats att fylla plockar upp artister för en kvarts superb underhållning.

Den här uppräkningen är en snabb ”top-of-my-head-lista”. Inser att jag kan återkomma med fler skrattanledningar i framtida inlägg. Tills dess vill jag givetvis ha dina bästa tips på vad som lockar fram ett skratt!

dag 12 i #nuskatrötthetenbort

Åh, jag har hittat ett par supersköna och rätt ok snygga promenadskor som jag vill köpa. Då blir det ännu skönare att promenera. (Hm, att jag är medelålders påminns jag om av genom a) att jag skriver sköna före snygga, b) ”promenadskor”. Gissar att den moderna termen är ”sneakers”.)

Även om veckan har bjudit på två huvudvärksdagar så känner jag ändå en skillnad i grundton vad gäller tröttheten. Promenader och träning gör sitt till, liksom ljuset som återvänder. Att jag återuppstår på våren blir allt tydligare för mig för varje år som går. Visst slår paltkoman till på eftermiddagarna, och soffan är oerhört lockande på kvällarna. Men som sagt var, grundtonen är ändå ett kvitto på att jag är på väg ut ur idet. En 6-6,5 skulle jag nog säga, av min tiogradiga skala.

Laugh It Off: How Laughing is Beneficial To Your Health
Image compliments of Master of Science in Nursing Degrees

Att älska sin nästa som sig själv, del 2 – dag 29 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Medveten närvaro5 Comments

Skrev häromdagen om den andra delen i Brené Browns livråd no 2 för ett helhjärtat liv: ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. Idag vill jag återvända till den första delen av rådet, som ju är ”Värna om medkänslan med dig själv”.

Medkänsla med sig själv, eller på engelska self-compassion, handlar i grund och botten om att bejaka sitt eget människovarande. Den ständigt perfekta, alltid rätta och starka, aldrig misslyckade varelsen har genom årtusendena alltid definierats som något annat än människa – mytologi och litteratur vimlar av övermänniskor, gudar och andra sagofenomen. I vår tid kan vi lägga till robotar och botar till skaran av potentiellt fläckfria företeelser (även om det sannolikt är några års utvecklingsarbete kvar).

De människor som det likaledels vimlar av i historia, mytologi och litteratur är allt annat än felfria. Människovarandet inrymmer såväl styrka som svaghet, såväl stor potential som otaliga brister, såväl nästan underverk som totala misslyckanden.

klodt_michail_petrovich_-_raskolnikov_and_marmeladov

Raskolnikov och Marmeladov – två minst sagt mänskliga personer i Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff. Målning av Michail Petrovich Klodt [Public domain], via Wikimedia Commons

Brené Browns tankar om medkänsla med sig själv grundas till stor del på forskaren Kristin Neffs arbete. Neff beskriver tre beståndsdelar i denna medkänsla:

  • Att vara snäll mot sig själv – ”Self-compassion entails being warm and understanding toward ourselves when we suffer, fail, or feel inadequate, rather than ignoring our pain or flagellating ourselves with self-criticism.” Så lätt jag har att hamna i det där självpiskandet med den förödande självkritiken… Det blir lätt ett ältande och ett malande av skam och ”skulle gjort annorlunda”. Och som det äter av självkänsla och glädje, samtidigt som det föder vresighet och otålighet med människorna i min omgivning.
  • Delad mänsklig erfarenhet – ”…self-compassion involves recognizing that suffering and personal inadequacy is part of the shared human experience – something that we all go through rather than being something that happens to “me” alone.” Den där känslan av att nästan lätta från marken när otillräcklighetsryggsäcken fallit av i påminnelsen eller insikten om att min upplevelse delats av andra – den känslan av befrielse!
  • Medveten närvaro – ”… relating personal experiences to those of others who are also suffering, thus putting our own situation into a larger perspective…  (i kombination med) … the willingness to observe our negative thoughts and emotions with openness and clarity … (och) … a non-judgmental, receptive mind state in which one observes thoughts and feelings as they are, without trying to suppress or deny them.” (Som du förstår har jag kortat hennes text något.) Nyckelordet för mig sedan några år är ”non-judgmental”. Jag har oerhört lätt att sätta värderande etiketter på mina känslor, upplevelser och tankar – det var bra, det var dåligt, dumt, klantigt (inte någon slump att det är tre negativa omdömen på ett positivt…). En av grundprinciperna i den medvetna närvaron är just att bara observera – utan att bedöma och värdera. Och i och med detta andrum som hjärnan då skapar för mig själv, får jag ofta ett bredare perspektiv och mer distans till min frustration, irritation, otillräcklighet eller vad det nu kan vara – med mindre stresspåslag och drunkningsupplevelse på grund av översvämmande känslor som följd.

Neff betonar att det inte handlar om att tycka synd om sig själv, om tillåta sig total njutningslystnad eller ens om självaktning.

Min kära vän och coach Helena har skrivit om att det verkar som om vi är många idag som lever i en ”epidemic of harshness”. Hennes bot mot denna epidemi är just Be gentle with yourself – var snäll mot dig själv. Om du vill ha stöd på vägen mot djupare medkänsla med dig själv, följ gärna hennes söndagstips på just detta tema.

Vad spelar då medkänslan med mig själv för roll egentligen? Förutom att vi kan välja att utgå från att vi faktiskt är värda den bara för att vi – är – , så lägger den också grunden till bättre hälsa (genom högre motståndskraft mot stress och andra mentala påfrestningar) och till bättre relationer med våra medmänniskor. Det är på samma sätt som jag skrev om i det första inlägget om Att älska sin nästa som sig själv:

”Den andra delen av bibelns kärleksbud är ju ”Älska din nästa som dig själv”. Hur ofta läser vi inte detta som ”Älska din nästa.” Men innebörden är ju egentligen tvärtom – Som du älskar dig själv (och ger dig själv den uppmärksamhet, möter dina behov, visar dig den omsorg du förtjänar), så ska du älska din nästa. Det betyder, tänker jag, att jag måste börja med att älska mig själv för att jag ska kunna älska andra. I alla fall om jag ska kunna älska andra på ett sätt som inte innebär att jag förväntar mig något tillbaka, utan att skapa skuld, skam och svartsjuka.”

Vågar du släppa taget om skammen, skulden och kraven för ge dig själv samma medkänsla som jag tror att du unnar din omvärld?

Perfekt på att vara operfekt? – dag 26 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat7 Comments

Har ju i några tidigare inlägg skrivit om Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv i boken Våga vara operfekt. Det andra livsrådet är ”Värna om medkänslan med dig själv” med underrubriken ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. I det här inlägget fastnar jag på underrubriken – vad innebär egentligen kraven på ”att vara perfekt”?

Jakten på ”att vara perfekt” – perfektionism – innebär på ett sätt att jag lägger makten över min självuppfattning och självkänsla hos andra: min uppfattning om vem jag är och vad jag är värd får bestämmas av vad (jag uppfattar att) andra tycker om mig och hur (jag tolkar att) ”man ska vara” för att vara ok.

Det är en minst sagt riskabel strategi, för det finns inget jag kan göra för att ha kontroll över hur andra uppfattar mig. Jag kan vara och agera på ett sätt som jag tror uppfattas på ett visst sätt. Men den faktiska upplevelsen hos ”den andra människan” av mig bestäms av så mycket mer än vad jag är och gör – hen ser mig, upplever mig, genom sina filter av medfödda och upptränade värderingar och egenskaper, genom sina glasögon av aktuell sinnestämning.

Det är också en ogenomförbar strategi – ett ”jagande efter vind” med Predikarens ord. Begreppet ”perfekt” beskriver i själva verket oftast något ouppnåeligt, ett statiskt önskat tillstånd av något optimerat, oavsett om det gäller kropp, humör, dammängd i hemmet, antal mail i inboxen eller känslan i en solstol på stranden. Det är inte minst ouppnåeligt i innebörden ohållbart över tid, i och med att drömläget ignorerar vår komplexa vardag i beräkningen och alla de störningar som dyker upp både från människor och företeelser utanför oss själva och från insidan av oss själva till följd av biologiska eller psykologiska processer. Och det säger sig själv att ett statiskt läge inte håller över tid i en dynamisk situation, som ju våra liv minst sagt måste definieras som.

Jag fastnar ibland i ”Facebooksyndromet”. Du vet, den där krypande känslan som uppstår när man scrollat sig igenom ett antal inlägg där ”alla” umgås med familjen, tränar, bjuder på middag, fikar med vänner, vandrar i naturen eller delar bilder på sitt nyrenoverade kök.

Har med åren blivit så pass mogen att jag känner igen tecknen när de dyker upp. Ofta lyckas jag hejda mig och inse att det jag håller på att börja mäta mig mot, det som sår fröet till den gnagande otillräckligheten, är summan av flera individers inlägg, inlägg som dessutom bara speglar en del av alla dessa människors vardag. Inte så lite påminner det om barnens idoga önskebulletiner om än det ena, än det andra, med den lysande (not!) motiveringen att ”Alla andra får ju/har ju/ska ju…”.

Så istället för att moloket fortsätta att vältra mig i en gyttja av mindervärdeskänsla och självförebråelser, försöker jag för det första fokusera på att känna glädje med dem som postat – för dem har tillfället uppenbarligen betytt så mycket, kanske till och med i glädje och stolthet, att de valt att lägga energi på att posta det på FB. För det andra försöker jag inspireras till att bli bättre på att uppmärksamma mina egna ”FB-moments” (oavsett om jag postar något om dem eller ej) med samma ögon.

Hur hanterar du perfektionismen? Vad lägger du i ”att frigöra sig från kraven att vara perfekt”?

Dag 6 i #nuskatrötthetenbort:

Upplevd energi på skala 1-10 där 10 motsvarar manisk duracellkanin och 1 är som Six feet under: 4,5. Efter en intensiv start på dagen i städandets tecken krävdes det ca tre ton viljestyrka för att gå iväg och handla, men efter 5 minuters vila tillsammans med 13-åringen och med peppande inköpssällskap av 11-åringen kom jag till slut iväg.

Igår blev det över 12 000 steg. Idag har fokus som skrivet var legat på städning och dessutom påskmiddagsfix. Tillsammans med övriga i familjen städade jag intensivt i över 4 timmar, vilket enligt denna stegomräknare skulle motsvara 22 400 steg – det tror jag inte ett ögonblick på. En promenix till affären blev det också, som fysisk aktivitet.

Eftersom jag i grunden kopplar av när jag lagar mat (i alla fall under lugna och skapande förhållanden) får jag väl också räkna in dagens påskbordsfix med diverse kreativa improvisationer till trötthetsmotandet. Fick glädjen att dela arbetsgemenskapen med 11-åringen en stund. Hon fixade bland annat till denna lingonsill, som är en av mina absoluta sillfavoriter. Och vår påsktårta med citronfromage, mango, hallonsylt och hemfärgat/-kavlat marspiantäcke blev så här snygg:

Skärmavbild 2016-03-26 kl. 21.09.14

 

 

 

Sången ädla känslor föder – dag 19 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat8 Comments

”Skratt, sång och dans skapar andlig och känslomässig kontakt. Vi blir påminda om det enda som egentligen spelar roll när vi söker tröst, inspiration, läkning,  eller vill ge utryck för vår glädje: att vi inte är ensamma.”


Det var slutsatsen som forskaren Brené Brown drog som svar på frågan om varför skrattet, sången och dansen har en stor plats i livet hos människor som lever helhjärtat. Utifrån den ger hon sitt tionde livsråd: ”Värna om skrattet, sången och dansen – frigör dig från behovet att verka cool och ha koll”.

Idag har jag fått ett riktigt lyxigt skumbad av skratt, sång och dans hos Stockholm City Voices. Sångrösten är ganska ringrostig efter 10 års uppehåll, dansmovesen valpigt nybörjartufflande – definitivt inte cool, definitivt ingen koll -, men skrattet är på plats! Och resten kommer under bästa möjliga vård i en oerhört generös, vänlig och inte minst professionell grupp av artistsystrar.

Körens yttersta mål är att beröra och ge sin publik djupa upplevelser. Det rimmar så oerhört väl med vad jag eftersträvat genom åren. Teknisk perfektion är väl kul och beundransvärt, men är inte tillräckligt för mig som motivation. Jag vill sjunga tröst, inspiration, läkning och samhörighet till såväl mig, medmusikanter och åhörare.

Vad betyder sång, musik, dans och skratt för dig?

Här kan du kolla in min nya hobby!

Att lära sig att lära – dag 15 i #blogg100

On By Sara ModigIn LärandeLeave a comment

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 00.02.25

Jag kommer aldrig ihåg vilken ordning det var på orden när jag först fastnade för kombinationen av leva och lära. För mig har de vuxit ihop, så att levande och lärande går hand i hand.

Att aktivt utforska, eller bara vara öppen för nya intryck, insikter och infall som jag möter utan att avsiktligt söka upp dem, är något av det viktigaste jag vet. Och har så varit hela livet, tror jag. Den unge herre som var den jag utsatte för mitt första försök till parbildning i livet någon gång i sjuårsåldern, svarade förskräckt på min chansförfrågan att en sån som jag inte gick att vara ihop med – jag läste ju uppslagsböcker! Nåja, his loss in the end. För – att läsa uppslagsböcker, textböcker, kalendrar, faktaböcker och artiklar har jag fortsatt med, och lycklig utan honom har jag blivit.

Som kroniskt nyfiken var det därför ganska naturligt att jag klickade på länken i twitterflödet ikväll som gick till en artikel i Harvard Business Review med rubriken ”Learning to learn”. I den skriver Erika Andersen, grundare av ett företag som erbjuder ledarskapsutveckling, om hur vi kan gå till väga för att motverka vår till synes ofta inbyggda motvilja mot att aktivt leta upp och utforska det som är okänt och oprövat, liksom att i vuxen ålder utveckla helt nya förmågor. Det innebär ju att vi måste pröva oss fram och att vi måste bli nybörjare igen. Vem vågar det i ett expertsamhälle där rätt kontra fel härskar, och där prestation i hög grad bestämmer självkänslan?

Utifrån erfarenheten av att själv och genom kollegor ha coachat ett stort antal chefer till ökat lärande, identifierar Andersen fyra egenskaper som hjälper oss att lära nytt:

  • Ambition och strävan
  • Självinsikt
  • Nyfikenhet
  • Sårbarhet

Det fina i kråksången är att de här egenskaperna inte är givna en gång för alla. Vi kan träna oss i att utveckla dem, för att på det sättet förbereda oss för att öka vår förmåga till lärande – att lära sig lära.

Vi kan utveckla vår ambition och motivation att lära genom att aktivt sätta oss in i vad vi skulle kunna göra om vi hade den kunskap eller förmåga som vi står inför att lära. Det här är ett knep som vi behöver ta till när det handlar om behov av lärande som vi ställs inför utan att vi väljer själva – som på arbetsplatsen. Eller när det är ett lärande som kräver regelbunden träning och nötande – tyska verb till exempel… Att föreställa sig en semester i Heidelberg eller Rothenburg där man konverserar med lokalbefolkningen över en skummande öl, ökar sannolikt motivationen jämfört med om man bara fokuserar på über, durch, gegen och allt vad det nu var.

Modet att öka vår självinsikt är en starkt bidragande faktor till lärande. Om jag vankar runt i tron att jag har full koll på hur mitt beteende och mina förmågor påverkar min omgivning, riskerar jag att missa viktiga insikter och öppningar för utveckling. För mig är den här punkten en jätteutmaning. Jag tvekar oerhört inför att fråga er som känner mig om hur ni uppfattar mig, vare sig generellt eller ur mer avgränsade perspektiv, för att jag är rädd för svaren… Samtidigt har jag upprepade gånger under livet insett att min egen uppfattning om mina egenskaper, styrkor och begränsningar inte är en absolut sanning.

Döm om min förvåning när jag sökte som analytiker i början av mitt yrkesliv; övertygad om att jag var en av de minst analytiska och mer intuitionsstyrda människor världen skådat (givetvis är jag en outlier, ett extremfall i min egen självuppfattning) visade testerna som ingick i rekryteringsprocessen att jag i själva verket hade en stark analytisk förmåga.

På senare tid har jag vid flera tillfällen fått omdömet att vara en ”doer”, en som får saker gjorda. ”Hur går handlingskraft ihop med min bild av mig själv som en gudabenådad prokrastinerare?” blir då min självklara fråga till kvinnan som blickar tillbaka mot mig i spegeln.

Genom att ta dessa insikter på allvar, öppnar sig nya fält för utforskande och lärande. Utöver det lärande om min något snäva självbild som sådana tillfällen genererar då, förstås.

Nyfikenhet är något vi föds med. Det är också något vi tar för självklart hos barn, även om det som förälder kan vara påfrestande att utsättas för inte 20, utan snarare 20 000 frågor: ”Varför… ? Hur…? Vem…? När…? Vad…?”.

Med åren slipas vår nyfikenhet ner. Först på ytan, men efter tillräckligt många ”Fråga inte så mycket” glömmer vi nästan bort den där ivriga energin känns som nyfikenheten triggar i oss. Dessutom riskerar vi ju att göra bort oss, visa oss okunniga, ja, rent av dumma, genom att fråga för mycket. Nej, det är snabba svar och rappa omdömen som ger vuxenpoäng!

Andersen visar hur vi kan återupptäcka vår nyfikenhet genom att börja fråga igen. Ställ dig nyfikna frågor! Även om vi inledningsvis till och med bara känner att ”det här är störttråkigt”, tipsar hon om att åtminstone ställa oss frågan ”Vad är det som gör att andra tycker det här är intressant?”.

Sårbarheten då slutligen. Här ser jag ju en intressant koppling in till mitt utforskande av Brené Browns 10 livsråd för ett helhjärtat liv i boken ”Våga vara operfekt”. Inte minst tänker jag på vikten av att värna leken, som jag skrev om nyligen.

Att värna leken förutsätter att vi släpper taget om prestige, prestation och perfektion. Att lära förutsätter kanske till och med att vi återfinner leken i själva lärandet och frikopplar våra ”misslyckanden” eller lärande försök från vår självkänsla. Det underlättar om vi, istället för att gräva ner blicken och självkänslan i enstaka ”misslyckanden” och vår uppfattning om vad det gör oss till i omvärldens ögon (”Idiot! Imbecill! Epic fail! Kommeraldrigattkunna…) försöker hålla ögonen på processen i lärandet: ”Jag är nybörjare på det här. Men med tiden kommer jag att behärska allt mer, och kolla vad jag kan idag, som jag inte kunde innan jag började sätta mig in i det här.”

Det förutsätter också att vi lär oss känna igen och rakryggat härbärgera skammen. Skammen som dyker upp, när vi i vår lärprocess agerat på sätt som riskerar att skada, inte bara oss själva, utan andra. För en sak som skiljer lärandet i vuxen ålder från lärandet i barnaåren är att vi lär under ansvar.

Att lära under ansvar innebär att vi kan hamna i situationer där vi måste rätta till, be om förlåt, gottgöra, laga och reparera i relationer, processer och leveranser. Oerhört läskigt och obekvämt. Inte konstigt då att alternativet att bli vid sin läst, veta vad man har men inte hur det blir, inte lära sig sitta som gammal hund etc. känns lättare.

För mig är det dock inte ett långsiktigt alternativ, hur konflikträdd, skamskyende och bekväm jag än må vara.

”Allt som har liv, växer och utvecklas” stod det i förordet till Segertoner, sångboken som jag lusläste under predikningarna i min barndoms kyrka. Myllan för mitt växande och utveckling – för mitt liv – är lärandet, och motivation, självinsikt, nyfikenhet och sårbarhet är viktiga beståndsdelar i den myllan.