Etikett: Brené Brown

Som en gummiboll 1 – dag 72 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Positiv psykologi4 Comments

Nej, det här blir inte ett inlägg om MA Numminens klassiker Som en gummiball kommer jag tillbaks till dig, även om den är hörvärd. Det blir ett inlägg om det tredje livsrådet för ett helhjärtat liv i Brené Browns bok Våga vara operfekt: Värna om motståndskraften – eller som det engelska originalet lyder: ”Cultivating a resilient spirit”.

roly poly toy doll

Resiliens är ett av de vackraste orden jag vet. Med ursprung i latinets resilire, som betyder ungefär studsa tillbaka, betecknar det ett systems förmåga eller process för att återhämta sig eller överleva konsekvenserna av en störning av något slag, dess återhämtningsförmåga med annat ord.

Enligt Natur och Kulturs Psykologilexikon används ordet om såväl som egenskap, process och resultat:

  • Processen att komma tillbaka eller att på olika sätt möta och bemästra svårigheter,
  • Resultatet av hur svårigheter övervunnits under givna omständigheter (på vilket sätt och hur väl).
  • Egenskapen eller förmågan att a) komma tillbaka, b) slå tillbaka, c) finna sig tillrätta eller d) återhämta sig; förmågan som gör att individer, grupper, miljöer osv hanterar svårigheter, kriser och katastrofer eller upplevda risker utan att nedslås av dem (får dem att ”studsa tillbaka”).

Denna förmåga kan enligt lexikonet handla om

  1. att komma tillbaka från kris eller utmattning,
  2. att uthärda och klara av svårigheter,
  3. att utvecklas under svåra förhållanden och få ökad styrka av de sätt man använt för att hantera påfrestningarna (liksom av de insikter man gjort genom att man hanterat dem, tänker jag),
  4. att bevara god psykosocial funktion trots upplevd risk att bli utsatt för påfrestningar.

Brené Brown sammanfattar forskningen på området i fem faktorer som samlat verkar ge individen skydd för störningar av olika slag:

  • att vara kreativ och ha en god problemlösningsförmåga,
  • att vara van att be om hjälp,
  • att tro att en kan göra något för att hantera sina känslor och stå ut,
  • att ha ett socialt nätverk runt sig,
  • att ha nära relationer med familj och vänner.

Utöver dessa skyddsfaktorer finner Brown i sin forskning om att leva helhjärtat fyra stycken beteendemönster, som hon utvecklar i boken.

I resten av det här inlägget begränsar jag mig till det första mönstret: det positiva samband Brown funnit mellan resiliens och andlighet. Andlighet definierar hon inte i termer av religion eller teologi, utan som en ”djupare livshållning”. Det handlar om

… att bejaka och lyfta fram att alla vi människor förenas av en kraft som är större än vi själva och att vår relation till denna kraft och till varandra bygger på kärlek och medkänsla. När vi lever i andligheten hjälper den oss att  få perspektiv på livet och se meningen med det.

Brené Brown, Våga vara operfekt, s. 101

Heavens_Above_HerFör mig är en stor del av denna kraft insikten om att den värld vi lever i, alla vi människor, djur, bakterier, växter, stenar och hav, meteoriter, planeter och galaxer alla är gjorda av samma stjärnstoft. Den energi som kontinuerligt driver och möjliggör förändring och utveckling kommer ur en och samma urexplosion för, vad vi idag vet, nästan 14 miljarder år sedan. Vi är alla delar av samma universum, samma rymd över tid och rum.

När jag läser om kapitlet om resiliens, slås jag igen av hur central upplevelsen av meningsfullhet är. Jag skrev ett för ett par veckor sedan ett inlägg om det meningsfulla arbetet, och det berörde uppenbarligen många läsare – det är ett av de mest delade och kommenterade inläggen. Och jag låter tankarna vrida och vända på meningsfullhetsbegreppet – en mening är ju ett sammanhang av flera enstaka ord som satts samman för att uttrycka och förmedla ett visst budskap. Orden har i sin tur satts samman av enstaka bokstäver, som i sig är sammansatta av enstaka linjer, kurvor och punkter. Är det på samma sätt med vår upplevelse av meningsfullhet – att det är känslan av ett sammanhang där jag ingår, som ett av många ”ord”, tillsammans med många andra individer/ord, och där vi alla är sammansatta av många olika delar: gener, miljö, drömmar och hopp?

70-procentig framgång – dag 70 i #blogg100

On By Sara ModigIn TankarLeave a comment

70 procent av utmaningen #blogg100 – ett blogginlägg om dagen i 100 dagar – är avklarade. Och jag har ännu ingen brist på blogguppslag, däremot liiite ont om tid att utveckla alla idéerna till publicerbara inlägg. Har till exempel tre inlägg kvar innan jag täckt in alla Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv. De ska komma innan dag 100 är här tänker jag.

Anledningen till att jag bloggar är mångfaldig. Först och främst skriver jag för att få syn på mig själv och var jag befinner mig i livet och funderingarna över tid. Få syn på – och, har jag insett under den här våren, få distans till. Distansen är viktig för mig, eftersom jag, som den känslomänniska (högkänslig faktiskt, har jag insett efter att ha gjort några tester på nätet) som jag är, lätt dras med i stormarna av känslor som lätt blåser upp drivna av de såväl inre som yttre omständigheternas låg- och högtryck.

För det andra skriver jag för att någon annan kanske ska kunna få syn på sig själv genom mina tankar. Jag har fått flera fina och värmande reaktioner från nya och gamla följare, vilket gör skrivandet extra meningsfullt. Reaktionerna har blivit en del av ett utbyte av tankar i det som väl kallas bloggosfären – för jag har å min sida hittat flera nya bloggare som ger mig nya perspektiv på min och allas vår plats i tillvaron.

För det tredje skriver jag för att utforska språket. Jag älskar att använda orden, meningarna, skiljetecknen (inte minst semikolon och tankstreck 🙂 ) och smileys för att i världen utanför min skalle försöka forma spegelbilder av vad som rör sig där på insidan. Än så länge känns det som att den spegelbilden är ganska suddig, ungefär som aposteln Paulus skrev i första korintierbrevet: ”Ännu ser vi en gåtfull spe­gel­bild; då skall vi se an­sik­te mot an­sik­te.” Men efter att större delen av livet ha utvecklat förmågan att skriva kanslisvenska mår jag bra av att få pröva mig fram i det friare, kreativa och reflekterande skrivandet.

För det fjärde har bloggen också blivit en plats där jag kan prova andra former av kreativitet än ordens. Så också idag, när jag väljer att för mitt eget minne och kanske lite inspiration för någon annan, i bilder dokumenterar skönheten (nej, bilderna gör INTE rättvisa åt upplevelsen) som jag drabbades av på kvällens promenad hem från Östermalm till Södermalm.

Ikigai 2 eller det meningsfulla arbetet – dag 62 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat12 Comments

Skrev några korta rader i förrgår om det japanska begreppet Ikigai. Det blev just korta rader eftersom klockan obönhörligt närmade sig 18-snåret och mitt digitala helgsmål. Idag kompletterar jag med några fler rader och tankar på temat. Tankarna växte delvis fram under helgen; delvis har de legat och pyrt som ett bloggutkast i min serie om Brené Browns livsråd för att leva helhjärtat.

Det nionde rådet lyder nämligen

Värna det meningsfulla arbetet – frigör dig från dina egna tvivel och andras krav.

Brené Brown i Våga vara operfekt

Vad är då ett meningsfullt arbete?

”Meningsfullhet” är en av de tre bärande delarna i  sociologen Aaron Antonovskys begrepp Känsla Av Sammanhang eller KASAM. Meningsfullhet beskrivs som upplevelsen av att vara delaktig och engagerad. Fenomen som vi upplever som meningsfulla är fenomen som vi finner värda vår investering i tid, energi och engagemang. Vi uppfattar dem som utmaningar snarare än bördor.

Vad som är meningsfullt skiljer sig från person till person.  Brené Brown kopplar begreppet till våra talanger och begåvningar – som ju på samma sätt är unika för var och en av oss. Hon menar att

Att odla vår begåvning och delar med oss av vår talang skapar mening i livet. … På samma sätt som vår begåvning är unik är också det som ger oss mening unikt för var och en av oss.

När jag läste de meningarna kom jag att tänka på Nilofer Merchants begrepp ”Onlyness”:

Onlyness is that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human.

Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued.

Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision. Some of those experiences are not as “perfect” as we might want, but even those experiences are a source for what you create. …

This individual onlyness is the fuel of vast creativity, innovations, and adaptability.

Nilofer Merchant i 11 Rules for Creating Value in the Social Era

För mig handlar meningsfullhet i väldigt stor utsträckning om lärande. Både mitt eget och andras. Ett visst mått av skapande och beröring – på det mentala/själsliga planet är inte heller fel.

Arbetet, då?

En måste ju försörja sig, inte kan en bara göra det en tycker är kul eller brinner för…

Tja, Brené Brown slår ett slag för ”snedstreckseffekten”. Den effekt, som i filmen Zoolander materialiseras i ”The Slashie Award”, som delas ut till den bäste ”skådisen/modellen”. Jag känner några snedstrecksmänniskor: en lärare/snickare och flera jurister/sångare till exempel.

Brown konstaterar att ”ett meningsfullt arbete är inte alltid lika med ett arbete som man kan försörja sig på. För några är det möjligt att kombinera ”näring för själen och mat på bordet” – men de flesta får pussla lite mer.”

I svenskan har ”arbete” ett starkt samband med ”stålar in på lönekontot”. Engelskans ”work” är mer mångtydigt – det kan också betyda ”verk”, som i ”konstverk” eller ”livsverk”. Och det är i den betydelsen som jag väljer att läsa det nionde livsrådet.

Om ljuset inte får lysa klart…

Brené Brown skriver också om vad som händer om vi ”sätter vårt ljus under skäppan”. Hon menar att vi får problem när vi inte använder vår begåvning för att skapa det som är meningsfullt för oss: vi blir vilsna och kan uppleva tomhet, frustration, bitterhet, skam, besvikelse, rädsla och vrede. Detta frestar på både vårt psykiska och vårt fysiska välbefinnande.

Det som dödar vårt engagemang, och i förlängningen vårt meningsskapande är de tvivel som får oss att hålla tillbaka vår begåvning och talang. Tvivlen frodas i myllan av de ”borden och måsten” som drivs av vår kamp föratt passa in och svara mot bilden av ”perfekt” och de förväntningar på oss som vi antar att alla andra har.

För att få kontroll på alla dessa borden och måsten – att de högarna kan växa en över huvudet kan jag vittna om – rekommenderar Brené Brown att vi skriver ner dem. Att se dem svart på vitt gör det lättare att bli varse dem, ifrågasätta dem och få kontroll över dem.

Meningsfullt jobb?

I söndagens Dagens industri hajade jag till när jag såg en ingress som började ”bara 1 av 6 svenskar är engagerade på sitt jobb.” Artikeln refererade bland annat till en undersökning av Gallup från 2013 om tillståndet på världens arbetsplatser. Undersökningen handlade om fördelningen mellan tre kategorier av anställda:

  • engagerade – de är engagerade och känner en samhörighet med sin arbetsplats; som upplever sitt jobb som meningsfullt med andra ord.
  • oengagerade – de har checkat ut mentalt och tar sig igenom arbetsdagen som ”sömngångare”. De investerar tid, men inte energi eller engagemang.
  • aktivt oengagerade – de är inte bara olyckliga på jobbet – de tar ut sin känsla av frustration och meningslöshet på verksamheten.

Som jag antydde ovan upplevde 16 procent av de anställda i Sverige sig som engagerade (världsgenomsnittet var 13 procent). 12 procent var aktivt oengagerade (24 procent i världsgenomsnitt) och 73 procent oengagerade.

Nu säger jag inte att det är något fel på att ha ett jobb som man går till för att man behöver försörjning, men som man inte är särskilt engagerad i. Som skrivet ovan, får de flesta av oss pussla lite för att få ihop de olika aspekterna av ikigai.

Fast med tanke på hur stor del av vår vakna tid som ändå ägnas åt jobbet kan jag ändå inte låta bli att undra om inte det finns en potential för fler engagerade medarbetare. Inte genom ytliga ”kompetensutvecklingssatsningar” där arbetsgivaren sätter ett yttre tryck på de anställda att ”vara glada och positiva” – det är liksom dömt att misslyckas. Men för det första kan förutsättningarna bli bättre genom att ledningen tar en funderare över sin roll för att se, uppmuntra och stötta sina medarbetares engagemang – alltför ofta behandlas ”mjuka frågor” om motivation, engagemang och delaktighet som allt annat än strategiska frågor för ledningsgarnityret, från grupp- och mellanchefsnivå upp till styrelse och ägare. Och för det andra – genom att vi själva tar ansvar för vårt engagemang och delaktighet, om det så kräver att vi går ner på deltid för att orka skapa meningsfullhet på vår fritid (det kan bli en positiv spiral, som på sikt spiller över till jobbet), söker oss till en annan arbetsgivare eller anställer oss själva.

Medskick

Ingen annan kan tala om för dig vad du ”ska tycka” är meningsfullt för dig. Är du klar över vad du upplever som meningfullt? När känner du att du lever på riktigt, som du vill?

Fråga inte vad världen behöver. Fråga vad som gör dig levande och börja göra det. Det världen behöver är människor som har blivit levande.

Howard Thurman

Kanske kan vi inte börja göra det som gör oss levande på heltid, eller ens en halvtid. Men om vi börjar göra det fem minuter mer den här veckan än förra, för att öka till tio minuter mer nästa vecka och så vidare, fyller vi sakta men säkert vårt liv med mera mening. Och för mig är det en viktig del i vad som är ett gott liv.

Follow

Tacksamhet och glädje – dag 34 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat2 Comments

Frigör dig från rädslan och otillräckligheten. (Brené Browns fjärde livsråd för ett helhjärtat liv)

Rädslan för otillräcklighet gjorde att jag gick in i den berömda väggen för snart 10 år sedan. Drömjobbet var mitt, men mina föreställningar om vad som krävdes för att passa in och leverera var monstruösa.

Som jag skrev häromdagen var en av de starkaste känslorna under den perioden var känslan av att jag aldrig skulle kunna känna glädje igen. När jag nu tänker tillbaka på den känslan, slås jag av vilken fruktansvärd kraft det var i det mörkret.

Idag känner jag glädje. Medicin och terapi hjälpte mig ur den akuta situationen. Och jag är tacksam för vad jag lärt mig, och hur den där mörka delen av mitt liv hjälpt mig att växa.

Brené Brown beskriver i sin bok Våga vara operfekt hur tacksamhet lägger en grund för, inte uppstår till följd av, glädjen. Och hon skriver om hur tacksamhet inte är något automatiskt tillstånd, utan snarare en mental muskel som människor som lever ett helhjärtat liv regelbundet tränar.

Hon skriver vidare att glädjens motsats inte är sorgen, utan rädslan. Och då tänker jag: Vi lever i en tid när rädslans och otillräcklighetens höga murar och skarpladdade granater (både bokstavliga och bildliga som hatkampanjer, uthängningar och drev i nya och gamla medier) tycks ta allt större plats. Desto viktigare att jag tränar min tacksamhet för att bygga mötesplatser av glädje, där jag nyfiket och utforskande kan möta andra för att skapa en morgondag där fler kan känna glädje och hitta sin väg till ett helhjärtat liv.

Jag skrev om mitt tacksamhetsgym i formen av dagliga sketchnotes igår. Här kan du höra Bréne Brown resonera om glädje och tacksamhet. Hon beskriver bland annat hur hennes familj tränar tacksamhet vid middagsbordet. Vad gör du för att hålla din tacksamhetsmuskel igång?

Varde… och det blev. – dag 33 i #blogg100

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Skapande6 Comments

En tredjedel av utmaningen #blogg100 är passerad i och med detta inlägg. De allra flesta dagarna har texten flödat ganska lätt; några få dagar har idétorka rått eller energin att utveckla tankarna inte funnits där.

Att hänga upp en serie inlägg på ett tema, som jag gjort med temat Att leva helhjärtat utifrån julklappsboken Våga vara operfekt, har underlättat. Att gå tillbaka i mina tidigare inlägg och kosta på mig en återpostning likaså. Det är kul och uppmuntrande att se att mina gamla texter håller än.

En utmaning som jag fortsatt måste lära mig att hantera är drivkraften att underbygga och utveckla varje ny tes. Det tar helt enkelt för lång tid, när jag nu ska få ut ett inlägg om dagen. Vill träna mig på att se det som uppslag till kommande inlägg istället.

Skrivandet ger mersmak. Det är en form av skapande, av kreativitet, som jag definitivt vill fortsätta att både utforska och utveckla.

Och skapandet är det tema som jag satt mig ner med för att skriva ett inlägg om ikväll. Det sjätte livsrådet för ett helhjärtat liv är ”Värna om skapandet – frigör dig från jämförelsetänkandet”. I original lyder det ”Cultivating Creativity – Letting Go of Comparison”.

Brown konstaterar att det inte finns något som ”kreativa människor och icke-kreativa människor”. Hennes slutsats är att det finns människor som använder sin kreativitet och sådana som inte gör det. ”… antingen släpper (vi) fram den (kreativiteten alltså), försummar den till döds eller kväver den med förakt och rädsla”.

Vad innebär då skapande? Svenskans ”skapande” tycks vid en snabb googling vara relativt intimt förknippat med konst, kultur och estetik. Originalets ”creativity” är mycket bredare – Brown citerar  William Plomer, som beskrivit kreativitet som ”förmågan att förena sådant som inte tycks hänga ihop”.

It is the function of creative men to perceive the relations between thoughts, or things, or forms of expression that may seem utterly different, and to be able to combine them into some new forms — the power to connect the seemingly unconnected.

William Plomer

Browns exempel på skapande/kreativitet är ”laga mat, skriva, rita, klottra, måla, scrapbooka, ta bilder, göra kollage, sticka, bygga om en motor, skulptera, dansa, inreda, spela teater, sjunga”. Så tacksam jag var för att hon tog med motorn – annars vet jag ett antal personer som jag stött på under åren som åtminstone inledningsvis skulle rycka på axlarna åt ”skapande” som meningsfullt överhuvudtaget.

Jag har anledning att återkomma till de kopplingar som vetenskapen funnit mellan skapande, välbefinnande och hälsa – tränar på att begränsa både min skrivtid och din lästid, du vet. Just nu tänker jag nöja mig med att konstatera att mitt skapande – om jag nu håller mig till detta, för mig snävare, begrepp – framförallt har tagit sig uttryck i

Jag har också insett att jag har en talang för, och tycker att det är kul att, koppla ihop människor. Inte för att de ska börja datea, men för att de kanske kan ha ett utbyte av varandra. ”The power to connect the seemingly unconnected”. Att skapa relationer där inga funnits.

Slutligen – jag har gett mig själv en riktig utmaning genom att bestämma mig för att börja ”sketchnotea”. Klotteranteckna är kanske det närmaste man kan komma på svenska. Och här kommer verkligen livsrådet att frigöra mig från jämförelsetänkandet till nytta. För genom åren så har jag alltid tänkt att ”jag kan verkligen inte rita”. Och så har jag bara inte ritat.

Nu har jag börjat ta anteckningar från webbföreläsningar och coachingtillfällen i form av sketchnotes. Och så har jag kombinerat utforskandet av min visuella skapandeförmåga med en daglig ”tacksamhetsritual”. Jag identifierar två-fyra anledningar att vara tacksam, och så dokumenterar jag/uttrycker jag dem i klotter. Favoritmediet för detta är Paper på iPaden – perfekt att kunna förstora och backa.

Jag biter huvudena av jämförelse- och prestationshydran, och presenterar dagens tack. Tack för en härlig dag på Tekniska museet med barnen, lite egentid med inköp av nya promenad- och löpskor, filmkväll med rysligt underhållande Minionfilmen i sällskap av barnen (många goda tillfällen till skratt apropå gårdagens inlägg om skämt och skratt), samt den goda nyheten att min kör Stockholm City Voices vann första pris i en tävling i Spanien idag. Tack för idag, tack för en underbar vanlig dag!

Tacksamhet - 11